Kan man jämföra skolor ?

Så lyder frågeställningen i kvällens #skolchatt (Twitter 20 - 21).  Man kanske behöver börja med att fråga sig är det ett nödvändigt eller önskvärt mål  att kunna jämföra skolor?
Vad händer när man inte kan göra det?  Motiveringen inför kommunaliseringen var ju att skolan skulle kunna anpassas för lokala villkor och behov - dvs att man skulle öppna upp för skillnader. Men vad handlar det om för lokala villkor och behov? Finns det lokala skillnader som vi gillar och som är bra för våra barn?

I måndagens NT hade vi en jämförelse av Norrköpings gymnasieskolor. Det man redovisade var lärartäthet, behöriga lärare och elever som går ut med godkända betyg. Siffror kan man alltid jämföra, men vad står de för? Vi kan läsa oss till att skolan med högst lärartäthet har 9 lärare per 100 elever, medan den med lägst låg på 4.  Det gick också snabbt att se att lärartätheten var mycket högre på de kommunala gymnasierna. Kunskapsgymnasiet hade 6 lärare per 100 elever, John Bauer 5. Det säger förstås en del, men utan att veta hur elevunderlaget ser ut, vilka linjer det handlar om kan man inte göra en rättvis jämförelse. Samma sak gäller godkända betyg. Vi kan se att det finns skillnader även där, men hur ser elevunderlaget ut? Vad kunde eleverna när de började? Vilka kunskaper står betygen för? Är det de elever som kan mest som har de högsta betygen, eller handlar det om glädjebetyg?

Som förälder vill jag inte veta av några lokala villkor och behov. Jag vill att mina barn ska gå i en bra och likvärdig skola, en skola som rustar dem för den framtid de väljer, oberoende av vilken kommun vi flyttar till. Men så ser det inte ut. Skillnaderna mellan skolor är hårresande stora. I flytten från Uppsala till Valdemarsvik fick vår nio-åring gå på tomgång i två år innan de nya klasskamraterna var på samma nivå. Den lokala påverkan jag har sett exempel på är att politiker och eller föräldrar i kommuner med få akademiker premierar trivsel framför kunskap och protesterar mot läxor och kunskapskrav. Är det här verkligen lokala villkor skolan ska anpassa sig efter?  Villkor som innebär att de barn som inte har bokhyllor och akademiker hemma tar det extra lugnt i skolan och har halva läxbördan? Jag tycker inte det. Om jag flyttar från Lund till Karesuando, eller från Uppsala till Valdemarsvik ska mina barn få en lika god skolgång och lika många framtidsdörrar att välja mellan. I eftersnacket till Världens Bästa Skitskola del 1 säger Göran Greider så här: ”Mitt ideal är att varje skola landar nästan som en främmande farkost i bostadskvarteret och kommer med andra mål utifrån.”  På den här punkten är Göran Greiders och mitt ideal identiska. Skolan skall vara bra och likvärdig. Den ska göra sitt jobb oberoende av var i landet den finns, oberoende av lokala villkor och önskemål.

Man ska nämligen inte bara kunna jämföra skolor. Man ska kunna lita på dem. 

Idag släppte Skolverket en mycket intressant rapport som heter Kommunalt Huvudmannaskap i Praktiken.  I inledningen förklarar man syftet så här: Rapporten syftar till att fånga huvudmännens perspektiv och visa på specifika grundproblem i skärningspunkten mellan nationell styrning och kommunal självstyrelse. I klartext letar den svar på frågan:  Varför sköter kommunerna skolan så olikvärdigt och med sådan nonchalans inför statliga krav och lagar? En fråga man också till viss del besvarar. Läs också Anna Ekström i Dagens Samhälle.

Jag kommer att återkomma till den här rapporten, men redan i det här sammanhanget är det värt att konstatera att man också måste kunna jämföra huvudmän. Och att man också måste kunna lita på dem.

Morrica har skrivit klokt om det här och hon modererar även #skolchatt i kväll. Titta först över till You're no different to me så ses vi på Twitter klockan 20.