Jordskalv, tsunamis och explosioner i kärnkraftverk

Det går liksom inte att skriva om skolan. Det går inte heller att skriva om sexköpslaqen trots Paulina Neudings krönika i dagens SVD. Det går inte att skriva om något när man vet att massor av människor är rädda, förkrossade, ruinerade och sörjer sina döda. Och det kan man inte skriva om för vad man än kan klä i ord känns för futtigt.

Jag går och tänker på den enda gången jag var i Japan. Tokyo närmare bestämt. Den enorma staden som kändes som en småstad för att människor strosade omkring avslappnat pratande och skrattande. Staden som var så ren att den fick oss att känna oss sunkiga. Vi som ändå är renliga, ständigt nyduschade svenskar. Det samtidigt som luften var så förorenad att det var som att leva i ett moln. De omsorgsfullt tuktade och sirligt vackra parkerna. Den varma saken som smakade dy. Den svindyra Sukiyaki middagen som tillagades vid bordet av en servitris klädd som en geisha. Den blå kimonon på hotellet.

Det är svårt att föreställa sig ett så elegant, effektivt och värdigt land i kaos.

En sak är i varje fall helt klar. Det känns inte bra att vara politiker i ett kärnkraftskramande parti idag. Nu har jag i och för sig aldrig tyckt att det känns bra, men det känns extra o-bra just idag.