Jordskalv, tsunamis och explosioner i kärnkraftverk

Det går liksom inte att skriva om skolan. Det går inte heller att skriva om sexköpslaqen trots Paulina Neudings krönika i dagens SVD. Det går inte att skriva om något när man vet att massor av människor är rädda, förkrossade, ruinerade och sörjer sina döda. Och det kan man inte skriva om för vad man än kan klä i ord känns för futtigt.

Jag går och tänker på den enda gången jag var i Japan. Tokyo närmare bestämt. Den enorma staden som kändes som en småstad för att människor strosade omkring avslappnat pratande och skrattande. Staden som var så ren att den fick oss att känna oss sunkiga. Vi som ändå är renliga, ständigt nyduschade svenskar. Det samtidigt som luften var så förorenad att det var som att leva i ett moln. De omsorgsfullt tuktade och sirligt vackra parkerna. Den varma saken som smakade dy. Den svindyra Sukiyaki middagen som tillagades vid bordet av en servitris klädd som en geisha. Den blå kimonon på hotellet.

Det är svårt att föreställa sig ett så elegant, effektivt och värdigt land i kaos.

En sak är i varje fall helt klar. Det känns inte bra att vara politiker i ett kärnkraftskramande parti idag. Nu har jag i och för sig aldrig tyckt att det känns bra, men det känns extra o-bra just idag.

Sakine Madon och yttrandefriheten

Härom veckan skrev Sakine Madon en ledarartikel i Expressen där hon hävdade att många liberala debattörer kör med dubbla måttstockar och bara värnar yttrandefriheten när det passar dem. Hon lyfte fram två exempel: Mathias Sundin, oppositionsråd för FP i Norrköping och Paulina Neuding, chefredaktör på Neo. Jag tycker att det där är en tveksam diskussion helt och hållet. Yttrandefrihetens gränser skall regleras i lag och gränserna ska stakas ut där den resulterande skadan för enskilda människor är så stor att en inskränkning är rimlig. Att känna sig kränkt och påhoppad, eller uppfatta något som stötande eller hädiskt ska inte räcka. Däremot är det inte rimligt att vi använder yttrandefriheten för att blåsa på fördomar och förtryck - dvs för att hetsa mot en ras eller en folkgrupp. De här gränserna måste vi kunna diskutera på ett icke-inflammerat sätt. Då är artiklar av det här slaget inte till hjälp. Vi har redan beröringsångest inför för många frågor, det skulle vara högst olyckligt om yttrandefriheten blir ytterligare en sådan.

I går skrev jag en artikel om det här. Den ligger nu på Newsmill. Det var exemplet Mathias Sundin som fick mig att fatta pennan. Han fick ett liknande påhopp redan tidigare och att en andra gång få sin enligt min mening okontroversiella invändning mot en biblioteksutställning framlagd som ett paradexempel på dubbelmoral i riksmedia - sådant kan få vem som helst att bli rädd att yttra sig. Jag vet också av egen bitter erfarenhet hur tungt det kan kännas att bli felciterad och misstolkad.

Men samtidigt tycker jag att Sakine Madon riktar en välbehövlig strålkastare mot något som vi borde diskutera mycket mer: Den absurda polarisering vi har i svensk utrikespolitik där vi gör ett inhemskt blockpolitiskt ställningskrig av internationella konflikter. Det har jag skrivit om tidigare och det gör jag gärna igen. Men yttrandefrihet tycker jag inte det handlar om.

Media: Paulina Neuding på Neo.

Bloggar: Sakine Madon, Mathias Sundin, Mathias Sundin, Erik Svansbo,