lördag 27 november 2010

Lagspelare eller bråkstake?

I förrgår fick jag skriva under ett dokument som reglerar samarbetet mellan allianspartierna. Jag uppfattade det som ett riktigt rättning i ledet dokument. Gå på mötena, rösta som vi har kommit överens, håll huvudet lågt. Inte konstigt att kommunfullmäktige blir en så tam affär och att väljarna vet så litet om vilka diskussioner som förs.

Den sista tiden har jag funderat mycket över civilkurage och lojalitet. Inom politiken är det viktigt att vara lojal. I varje fall om man vill ta sig fram. Lojal mot partiledaren och partistyrelsen, lojal mot gruppledaren och lokalstyrelsen, lojal mot partiprogrammet. I och med blockpolitiken har det uppstått en ny lojalitetsförväntan. Man ska vara lojal mot ett gäng andra partier, rösta som man har kommit överens, få varandra att se bra ut. Dessutom bör man vara lojal mot sina väljare - uppfylla sina löften, lyssna på deras önskemål. Helst ska man vara lojal mot sig själv också - dvs handla i enlighet med sitt eget moraliska rättesnöre - annars riskerar man att förlora sin självrespekt och sin själ. Sedan finns det lojalitet mot den egna karriären och samhällsställningen. Till det får läggas att ens främsta lojalitet som riksdagspolitiker borde vara till landet och som kommunpolitiker till kommunen. Vad tror man är bäst för människorna som bor här både nu och på längre sikt? Man har ju faktiskt ett ansvar inför ofödda barn och kommande generationer.

Ibland är det här inget problem (i synnerhet om man undviker att känna och tänka efter), men rätt ofta uppstår det konflikter mellan lojaliteterna. Kommunstyrelsens ordförande pekar med hela handen, men själv är man övertygad om att det här vore illa för kommunen. Gruppledaren säger hoppa när partiprogrammet säger kryp. Möjligheterna till lojalitetskonflikter är oändliga.

Vad har jag kommit till efter alla grubblerier? Jo framför allt att man måste rangordna sina lojaliteter och följa dem så gott man kan - oberoende av vad det kostar en själv. Jag skrev att landet och kommunen borde komma först, men mitt intryck är att de sällan gör det när det finns en konflikt. Egennyttan går först tätt följd av bekvämlighet och vänskapsband. Endast undantagsvis låter man den egna självaktningen och sinnesfriden ta första plats och när det händer upplevs det som både apart och provocerande.

Det tycker jag är synd. Det tycker jag är väldigt synd.

16 kommentarer:

  1. Det där borde vara olagligt i ett demokratisk samhälle.

    SvaraRadera
  2. Så det stämmer att ryggdunk förekommer i Riksdagens korridorer över partigränser, trots att medier får allting att verka som vissa är vänner med vissa och inte får visa sympati för de som utpekas som "fiender".Massmobbning mot SD har bekymrat mig. Är det verkligen att alla inte är lika värda, trots att SD är demokratiskt vald till Riksdagen.
    Jag skulle vilja veta ifall SD får verkligen använda en egen kopieringsmaskin, så att V Ohly till exempel skall kunna känna sig fri i Riksdagen, eller vad är han ute efter. En gammal kommunistgubbe, som har noll respekt för andra. Vad besviken jag är på V, S och M . Deras respektlösa sätt har skadat Sveriges rykte ute i Europa, faktisk i hela världen. Sverige är inte demokratiskt längre.

    SvaraRadera
  3. Anonym, ryggdunk såväl som knivar i ryggen förekommer nog överallt, även om det är kommunpolitik jag ägnar mig åt just nu.

    Jag undrar samma sak när det gäller SD. Det är deras människosyn man håller mot dem, men det blir rätt ironiskt när resultatet blir att de utsätts för kränkande särbehandling.

    SvaraRadera
  4. Tack Helena! Intressant att ta del av din sida. Jag återkommer till dig. Tappade skrivförmågan, finner inte ord! Du är så annorlunda. En klok, rakryggad person. Finns det sådana kvar i Sverige?

    SvaraRadera
  5. I maktens korridorer så blir "nätverkande" som låter så fint, plötsligt något ganska besvärande tungt och jobbigt. På väg i upp i chefshierarkin, riksdagskorridoren eller i kommunhuset så gäller diplomatins konst att välja sina strider. Då är det lätt att bli sidoförflyttad som obekväm eller att tappa sin egen grund och bli obekväm med sig själv. Jag håller på dig Helena, du klarar balansen och kommer att fortsätta att vara samma klara röst.

    I skolans värld och som lärare kan vi allt möta liknande situationer. Jag har skrivit ett inlägg om "Mod, tålamod och raka besked" som jag hoppas kan inspirera en lärare som ska verka i en ny miljö. Ja alla lärare.

    http://janlenander.wordpress.com/2010/11/27/mod-talamod-och-raka-besked/

    SvaraRadera
  6. I Malmö verkar sd upptagna med att mobba varandra

    http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1311727/Fikabrak-visar-tydlig-spricka-i-SD.html

    Jag undrar om tanken att partiet är större än medlemmarna är en socialdemokratisk ide som spridit sig?

    Spännande inlägg! Bered dig på kylan...

    SvaraRadera
  7. Anonym, så mycket beröm så jag rodnar. Tack! :)

    Jag tror att vissa situationer man hamnar i som människa är korrumperande, andra förädlande. På individnivå tänker jag så här: ska man kunna kämpa emot den korrumperande effekten måste man först se den och erkänna den. På samhällsnivå borde vi fundera över vilka förändringar som krävs för att den förädlande effekten ska bli starkare och den korrumperande svagare.

    SvaraRadera
  8. Jan, tack för kloka ord. Balans och diplomati är inte mina starka sidor, så jag löper ständig risk att bli just sidoförflyttad. Samtidigt är det ett medvetet val - att hellre vara obekväm för andra än obekväm med sig själv. Tack för länken. Jag ska genast surfa dit. :)

    SvaraRadera
  9. Mats, det är kanske inte så förvånande om ett parti som har missnöje och syndabockstänkande i partiprogrammet har missnöje och syndabockstänkande i partiet.

    När det gäller kylan ... Jag är van vid den och rustad för den, men de gångna veckorna har gett till och med mig "frostbite".

    SvaraRadera
  10. Själv kan jag använda diplomatins konst till en viss gräns men sen gör det för ont att tänja på vissa värderingar. Det ser jag dock som ett skydd mot den andra fallgropen som känns mer som kvicksand. Bara avknuffad till diket kan man köra upp igen.

    Jag tror dessutom på din strategi för det är bäst att ta fighten tidigt så att man inte får några falska "vänner". Vintern är en härlig årstid som rustar oss för annat.

    SvaraRadera
  11. Jan, jag tror att man måste bestämma var man sätter ner pålarna. Annars kanske man säljer sin själ utan att ens märka det. :)

    SvaraRadera
  12. Bra uttryck "att veta var man sätter ner pålarna"! Ligger nära min tanke om att ta fighten tidigt.

    SvaraRadera