Läsårsstarternas lärarparadox

I en vecka har tillvaron bestått av konferenser, utbildning, mer konferens, mer utbildning. Jag är ingen vän av möteshysterin i skolan överhuvudtaget. Mycket av det man tar upp är irrelevant, annat kunde lika gärna skickas ut i mejlen. Men aldrig är det värre än vid terminsstart. En massa möten är inbokade, men ingen är riktigt på banan så det blir massor av sidospår, blaj och meningslösa diskussioner om ingenting. Jag tycker att min tid tillhör eleverna. Och deras tid är dyrbar. Ska den tas från dem för en massa möten borde det gagna dem på något sätt.

När det gäller utbildningsbiten har den hållit hög klass. Allt vi har fått lära oss är sådant som vi kommer att ha nytta av. MEN, och det här är ett stort men, vi har inte haft någon tid att förbereda oss för eleverna och lektionerna. På måndag kommer de och jag har ingenting klart. Jag och min klassföreståndarkollega har spånat litet löst under en kafferast, det är allt. Jag vet att varenda lärare vet hur det känns i magen när det är så. Jag vet också att de allra flesta lärare har haft just en sådan terminsstart.

Samtidigt är början så oerhört viktig. Den sätter tonen för hela läsåret. En enda lektion kan räcka för att skapa förväntningar, nyfikenhet och entusiasm eller rädsla, leda och misstro. När det gäller gruppbildning, arbetsklimat och mobbningsförebyggande arbete är det under den första månaden vi har mest möjlighet att styra och påverka. Men ska det arbetet bli effektivt behöver det vara genomtänkt och förankrat INNAN eleverna dyker upp.

Varje år är det samma sak - det är praktiskt taget omöjligt att få någon planeringstid vid terminsstart, trots att det är den första skolveckan som borde vara den mest välförberedda och välplanerade av dem alla. En riktig lärarparadox.

Så vad gör man? Efter en vecka av långa dagar, sega möten och mycken tidsspillan blir det helgen som får vikas för planeringen. Det är jag skyldig eleverna. Men fy sjutton vad jag missunnar Norrköpings kommun och hela jäkla SKL den obetalda övertiden.