Att döda eller föda själar?

I ett blogginlägg som jag varmt rekommenderar beskriver Morrica lärarjobbet som själsfödande. Jag håller helt med om den beskrivningen och tycker att det är ett ljuvligt ord. Men jag har en reservation. Även lärarjobbet kan göras själsdödande. Dels är det själsdödande att vara en dålig lärare – både när det handlar om att man borde byta jobb och när man bara har en dålig termin. Dels krävs rätt förutsättningar för att lärarjobbet skall vara själsfödande. Jag menar att det är precis det vi slåss för när det gäller våra arbetsvillkor och behovet av utrymme för kreativitet. När lärarjobbet reduceras till ett kontoristjobb, där man river lektioner ur rockärmen mellan alla de andra och viktigare kraven föder vi inga själar – varken våra egna eller elevernas. Lärarjobbet blir själsfödande och djupt meningsfullt i en intensiv samverkan med eleverna – inte med kollegorna (även om jag längtar tillbaka till den tiden då även lärare hade tid att prata skit och ta raster).