Skolan - ett matriarkat?

Något som tydligen fick en hel del utrymme i DEJAS slutbetänkande, men inte i gårdagens debattartikel i SVD, är de biologiska skillnaderna mellan pojkar och flickor - mer specifikt skillnaderna i mognadstakt. Själv har jag mest funderat över en annan aspekt av könsskillnaderna: hur kön påverkar vår undervisning och hur vi kommunicerar med våra elever. Hur hanterar vi en slarvig, uppstudsig, omotiverad, oförskämd elev? Är det samma hantering oberoende av lärarens och elevens kön? Berömmer och premierar vi samma saker? Gör vi det på liknande sätt? Lägger vi upp undervisningen på olika sätt, talar vi på olika sätt?

Jag har inte svar på alla mina frågor, men jag är övertygad om att förkvinnligandet och avakademiserandet av lärarkåren två viktiga orsaker till pojkarnas sämre skolresultat. Jag tror att kvinnliga lärare i allmänhet undervisar på ett sätt som tilltalar flickor mer. Ett upplägg som premierar ordning, uppgifter som lämnas in i tid, ansvarstagande, duktighet. Men det är viktigt att komma ihåg att det här inte är bra för flickorna heller. De har ett lika stort behov av raketbränsle, av att möta olika förebilder, olika kunskapssyn, infallsvinklar, material och sätt att kommunicera som pojkarna. Vi har alla en manlig och en kvinnlig sida. Båda behöver få syre.

Jag använder mycket musik, texter och film i min undervisning och jag har kunnat konstatera att det ofta är olika musik, serier och böcker som uppskattas av pojkar och flickor. Ska man nå sina elever måste man utgå ifrån deras intressen, hitta dem där de befinner sig och lotsa dem vidare - både pojkar och flickor. Musik och serier använder jag just i hopp om att väcka intresse och lust så att eleverna fortsätter hemma. Då behöver det finnas något för varje smak, då behöver alla känna sig inkluderade. Pojkarnas intressen: strategi och våldsspel, fantasy, hiphop, hårdrock, South Park och Family Guy anses emellertid inte tillräckligt PK av många lärare. Men när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation - vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon. Kanske att ifrågasätta, se risker, fördomar och klyschor i det de möter varje dag. Dessutom är chansen större att få en skoltrött pojke att tänka kritiskt och läsa mellan raderna om han får göra det på ett South Park avsnitt än på I Taket Lyser Stjärnorna eller någon annan av alla de jag-är-flicka-och-det-är-synd-om-mig-böcker vi läser i skolan. Inget ont om den boken, den är alldeles utmärkt och lämplig för skolbruk. Men bara så länge den balanseras upp av helt annorlunda material. Istället matas eleverna med en stadig ström tjej och snyftböcker och till det ska det skrivas läslogg där man visar att man kan läsa mellan raderna och prata om känslor. Sådant är vi svensklärare nästan tvungna till för det nationella provet är fullt av den typen av texter och frågor. Ett exempel: ”Välj en bild i texthäftet och berätta vilken text eller dikt du tycker att den hör ihop med och förklara vilka associationer och tankar du får.” Till och med manliga bokmalar lämnar tomt på en sådan fråga. Visst sjutton ska man pröva elevernas förmåga att läsa mellan raderna. Men man borde också pröva deras förmåga att läsa vad som verkligen står där.

Jag är överlag kritisk till både utförande och genomförande när det gäller NP i svenska. Texterna är enkla och språket lättfattligt. Ändå får man läsa och diskutera texterna i förväg och till och med slå upp svåra ord. Frågorna är däremot allt annat än enkla. Ofta är man tvungen att titta på hur många poäng de ger för att veta hur man ska svara. Provet är också starkt riktat mot litterär analys. Man kan läsa kritiskt och dra egna slutsatser när man läser en debattartikel eller ett reportage också. Det måste inte vara en dikt, ett konstverk eller en litterär text.
Det här innebär inte att pojkarna får underkänt i svenska. Provet är så lätt att nästan alla klarar det. Men för oss som undervisar i både svenska och engelska blir det absurt när texterna på engelska har samma svårighetsgrad som texterna på svenska, samtidigt som man får slå upp svåra ord på svenska men inte på engelska. De nationella proven i engelska är ganska svåra, men ett bra och tillförlitligt mått på elevernas kunskaper. I svenska är texterna trevliga och uppsatsrubrikerna bra, men provet missgynnar pojkar, det är för lätt, förbearbetningen minskar likvärdigheten och man kontrollerar inte elevernas läsförståelse på ett tillfredsställande sätt.

Nu är svenska förstås bara ett ämne bland många, men gör vi inte läsare av våra pojkar är förutsättningarna för övriga skol- och studieframgångar rätt små. Därför är svenskan ett nyckelämne. Det är också ett ämne med få och allt färre manliga lärare. Vi lärare behöver diskutera hur väl vi möter olika elever i skola och göra det med beredskap att granska och förändra våra rutiner. Vi behöver också mer tid att förbereda bra lektioner för idag är det alldeles för ofta vi tvingas dra dem ur rockärmen - och i den finns det mest stenciler och andra håll-käften-och-sitt-still-upplägg. Orsakerna till och konsekvenserna av kvinnodominansen i skolan behöver utforskas bättre. Svenskämnet behöver anpassas mer till pojkar och de nationella proven i svenska behöver göras om från grunden. Varför inte med några karlakarlar och naturvetare i gruppen?



Här har vi något jag får uppoffra mig ordentligt för att spela i skolan.

Media: SVD, SVD 2 (ett mycket intressant reportage om könsroller och barn - pojkar i klänning), Sanna Raymans ledarartikel i SVD, Johannes Åmans ledarartikel i DN.

Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Helds HBT-Nyheter, Tysta Tankar, Lotta Edholm, Morrica., Metabolism, Tysta Tankar.