Jag tror mycket på värdet av feedback. Framför allt
på den negativa biten. Beröm, uppskattning, att det man gör
uppmärksammas får oss alla att sträcka på ryggen. Men det är i de
kritiska synpunkterna förbättringspotentialen finns. Det är kritiken,
invändningarna och klagomålen som hjälper oss att utvecklas, bli
bättre. Det kan vara allt från att du luktar illa ur munnen till att
dina argument är ologiska. Svårast är det förstås när det gäller att
lyfta sådant som handlar om moral och etik. Det är inte lätt att ta upp
en arbetskamrats lättja eller att säga ifrån om skitsnack, eller att
tala om för grannen att hans berättelser om skattefiffel och svartjobb
väcker anstöt och indignation. Jag berättade i ett tidigare inlägg om en
kollega som hade satt ett felaktigt betyg för att markera
avståndstagande från en elev som hon trodde var rasist. Pratade jag med
henne om den saken? Nej. Borde jag ha gjort det? Ja.
Det finns förstås många hinder för att ge kritik. Man kan tänka så här, vem är jag att kritisera? Jag är ju själv full av brister och tillkortakommanden. Men det resonemanget håller ju bara om man ser kritik som ett angrepp istället för hjälp till insikt och förbättring. Det håller enligt min uppfattning aldrig när det handlar om rätt och fel.
Andra skäl är egennytta, feghet och konflikträdsla. Vi är rädda att bli straffade, skaffa oss en ovän, rädda för bråk. Och det är en högst rationell rädsla, för vi har inte bra rutiner för konflikter och meningsskiljaktigheter i vårt samhälle. Kritik som tas illa upp i ett vänskapsförhållande eller i en släktrelation - som till exempel med syskon eller svärföräldrar - kan leda till fiendskap och bruten kontakt. Lika illa kan det gå på en arbetsplats. Vem vill ha en fiende på jobbet? Någon som kan hitta mängder av sätt att ge nålstick och sätta käppar i ens hjul. Kritiserar man fel person kan man bli utsatt för utfrysning, mobbning, demonisering, omplacering, förlorade karriärmöjligheter och till och med att man förlorar sitt jobb.
Men när det gäller kritik bakom ryggen - skitsnack - har vi inte alls samma spärrar. Det är tvärtom ett uppskattat sätt att skapa samhörighet. Då är det också fritt fram för hån, överdrifter, fördömanden, skämt och rena skära lögner.
Under ett seminarium om entreprenörskap berättade man om en extremt framgångsrik brittisk affärskedja där man istället för att be kunderna utvärdera bad dem klaga. Det stod t.o.m. ‘complaint’ på lapparna. Som väntat klagade kunderna på de mest udda saker. Men istället för att avfärda de mest oresonliga klagomålen åtgärdade man även dem. Någon hade blivit torr i munnen under väntan vid kassan, då ordnade man med vattenautomat och klubbor vid kedjans kassor. Någon annan hade blivit blöt på vägen från affären till sin bil - då införde man paraplyställ i varje affär med den vänliga uppmaningen att lämna tillbaka paraplyet vid nästa besök i affären. Resultatet blev både gratis marknadsföring, nöjda kunder och fler återbesök i affären - återbesök som ofta resulterade i nya inköp.
Vi fegar ur när det gäller öppen kritik med förslag på åtgärder och förbättring - något som mottagaren kan välja att antingen kasta över axeln eller ta till sig. Men vi tisslar, tasslar, förfasar oss och berättar i förtroende både sant och osant, litet och stort - huvudsaken är att det är ofördelaktigt. Är inte det rätt absurt? Vi avstår ifrån att ge varandra den kritik som kan leda till något gott och ägnar oss helhjärtat åt en typ av kritik som enbart ställer till med skada? Och jag talar inte om liten skada. Det finns människor som får sina liv förstörda av skitsnack. Det finns människor som tar sina liv på grund av skitsnack.
Det är svårt att komma med öppen och rak kritik. Men det går. Det är svårt att låta bli att säga sådant bakom ryggen på folk som man aldrig skulle säga så de hörde. Men det går.
....Och det är så värt ansträngningen.
Media: En som skulle gagnas av lektioner i hur man hanterar kritik är Håkan Juholt. Läs Katerine Kielos i Aftonbladet och en Annika Ström Melin skriver i samma ämne i DN. På Expressens ledarsida tror man att sanningen sägs i korridorerna under förtroenderådet. En som både behöver förhålla sig mer kritiskt till vänner och odla kritiska vänner är kungen; DN, Aftonbladet och Expressen. Så tips om du vill bli mer kritisk på jobbet i Så vågar du larma om fel på jobbet. Sist vill jag rekommendera artikeln: Upphandla bättre i Expressen.
Det finns förstås många hinder för att ge kritik. Man kan tänka så här, vem är jag att kritisera? Jag är ju själv full av brister och tillkortakommanden. Men det resonemanget håller ju bara om man ser kritik som ett angrepp istället för hjälp till insikt och förbättring. Det håller enligt min uppfattning aldrig när det handlar om rätt och fel.
Andra skäl är egennytta, feghet och konflikträdsla. Vi är rädda att bli straffade, skaffa oss en ovän, rädda för bråk. Och det är en högst rationell rädsla, för vi har inte bra rutiner för konflikter och meningsskiljaktigheter i vårt samhälle. Kritik som tas illa upp i ett vänskapsförhållande eller i en släktrelation - som till exempel med syskon eller svärföräldrar - kan leda till fiendskap och bruten kontakt. Lika illa kan det gå på en arbetsplats. Vem vill ha en fiende på jobbet? Någon som kan hitta mängder av sätt att ge nålstick och sätta käppar i ens hjul. Kritiserar man fel person kan man bli utsatt för utfrysning, mobbning, demonisering, omplacering, förlorade karriärmöjligheter och till och med att man förlorar sitt jobb.
Men när det gäller kritik bakom ryggen - skitsnack - har vi inte alls samma spärrar. Det är tvärtom ett uppskattat sätt att skapa samhörighet. Då är det också fritt fram för hån, överdrifter, fördömanden, skämt och rena skära lögner.
Under ett seminarium om entreprenörskap berättade man om en extremt framgångsrik brittisk affärskedja där man istället för att be kunderna utvärdera bad dem klaga. Det stod t.o.m. ‘complaint’ på lapparna. Som väntat klagade kunderna på de mest udda saker. Men istället för att avfärda de mest oresonliga klagomålen åtgärdade man även dem. Någon hade blivit torr i munnen under väntan vid kassan, då ordnade man med vattenautomat och klubbor vid kedjans kassor. Någon annan hade blivit blöt på vägen från affären till sin bil - då införde man paraplyställ i varje affär med den vänliga uppmaningen att lämna tillbaka paraplyet vid nästa besök i affären. Resultatet blev både gratis marknadsföring, nöjda kunder och fler återbesök i affären - återbesök som ofta resulterade i nya inköp.
Vi fegar ur när det gäller öppen kritik med förslag på åtgärder och förbättring - något som mottagaren kan välja att antingen kasta över axeln eller ta till sig. Men vi tisslar, tasslar, förfasar oss och berättar i förtroende både sant och osant, litet och stort - huvudsaken är att det är ofördelaktigt. Är inte det rätt absurt? Vi avstår ifrån att ge varandra den kritik som kan leda till något gott och ägnar oss helhjärtat åt en typ av kritik som enbart ställer till med skada? Och jag talar inte om liten skada. Det finns människor som får sina liv förstörda av skitsnack. Det finns människor som tar sina liv på grund av skitsnack.
Det är svårt att komma med öppen och rak kritik. Men det går. Det är svårt att låta bli att säga sådant bakom ryggen på folk som man aldrig skulle säga så de hörde. Men det går.
....Och det är så värt ansträngningen.
Media: En som skulle gagnas av lektioner i hur man hanterar kritik är Håkan Juholt. Läs Katerine Kielos i Aftonbladet och en Annika Ström Melin skriver i samma ämne i DN. På Expressens ledarsida tror man att sanningen sägs i korridorerna under förtroenderådet. En som både behöver förhålla sig mer kritiskt till vänner och odla kritiska vänner är kungen; DN, Aftonbladet och Expressen. Så tips om du vill bli mer kritisk på jobbet i Så vågar du larma om fel på jobbet. Sist vill jag rekommendera artikeln: Upphandla bättre i Expressen.
">