En magisk eftermiddag på Vrinnevisjukhuset

I lördags blev jag riktigt glad och värmd. I lördags blev jag också riktigt imponerad.

Allt började med att jag skar av mig toppen på ringfingret. Det behövs inga detaljer – alla kan förstå att det inte var någon sprittande upplevelse. Det var det inte heller att sätta sig i bilen för en resa till akuten lördag eftermiddag. Jag beredde mig på att vara borta hela kvällen. Min erfarenhet av akutvård är att man väntar länge och får lite. Det jag trodde skulle hända var att de skulle säga att det inte var något de kunde göra – gå till läkare på måndag. 

Efter en timmes bilresa var jag på parkeringsplatsen utanför sjukhuset i Norrköping. Just när jag skulle trycka på betala-knappen på parkeringsautomaten hörde jag någon som ropade högt bakom mig i mörkret: ”Stopp, betala inte, du får min biljett. ”Det var en ung tjej som haltade fram med kryckor. Hon lät väldigt engagerad, som om det var viktigt att jag fick hennes biljett.  Hon kom ända fram till automaten och vi hjälptes åt att räkna ut vad som var avbryt-knappen där i mörkret. Efter delad glädje över att vi lyckats sa jag att jag hade haft mer liv att samla ihop pengar än hon och ville betala. Hon protesterade, jag insisterade, vi gick till hennes bil medan vi berättade vad det var som hade tagit oss till akuten. Så här i retrospekt kan jag tycka att det var fel av mig att inte bara ta emot. När jag tryckte på henne pengarna kunde jag ha förminskat hennes generösa gest. Det var förstås inte min mening och så tog hon heller inte det. Hon förstod att jag ville lika väl som hon. Det vi hade var ett slag Hallmark-moment hon och jag, där i novembermörkret och kylan på Vrinnevisjukhusets parkeringsplats. En sådant där möte där man känner värme, samhörighet och en stark ömsesidig välvilja. När vi hade skiljts åt och jag hade börjat gå mot sjukhuset ropade hon på mig igen. Förklarade att akuten var flyttad och visade var jag skulle gå in. 

Väl inne på akuten tog jag en nummerlapp och satte mig. Mottagningssköterskan fick ropa flera gånger innan jag fattade att det var min tur, att den hade kommit så snabbt. Tio minuter senare kom en sjuksköterska och hämtade mig. Hon hälsade mig med ett varmt leende och utstrålade lugn och kompetens. När hon började klippa upp bandaget på mitt finger sa jag litet skämtsamt att nu hoppas jag att hon ska säga att det där inte är så farligt. Hon tog bort bandaget, tittade på mig och log och sa: ”Det där är inte så farligt”. Vi småpratade, hon berättade vad hon såg och vad den troliga behandlingen var. Fem minuter senare kom en ortoped, tittade på fingertoppen – eller rättare sagt på avsaknaden av fingertopp. Han förklarade att det där inte var något de skulle sy eller operera, och att de inte skulle ha gjort det ens om jag hade varit framgångsrik i min jakt efter fingerbiten i soppåsen. Bandage på fingret, en stelkrampsbooster och jag var klar att åka hem bara en halvtimme efter att jag kommit dit. Inte bara färdig att åka hem utan faktiskt helt färdigbehandlad med en kvalitet som inte kunde ha överträffats. När jag skulle gå därifrån hittade jag inte utgången. Medan jag irrade omkring kom sköterskan. Hon hade letat efter mig för att ge mig papper jag behövde ta till Vårdcentralen. När jag tackade henne och förklarade hur mycket jag hade uppskattat hennes vård svarade hon att hon inte hade gjort någonting. Bara sitt jobb. Men det var inte sant. Hon gjorde inte bara sitt jobb. Hon bjöd på sig själv, och hon tog hand om betydligt mer än mitt tilltufsade finger. 

Jag inser förstås att det inte ser ut så där på akuten varje lördag kväll. Det finns säkert fortfarande tillfällen då man får bereda sig på lång väntan. Men jag har av en slump haft många kontakter med vården det här året. Med vårdcentralen här i Valdemarsvik, med röntgen, med rutinundersökningar, och jag har sett många tecken på rationaliseringar och kloka grepp. Blivit imponerad varje gång, och även förvånad över att så mycket har ändrats på bara några år. Det här med drop-in på röntgen och cellprov, proffsigheten hos sjukvårdsupplysningen och hur man använder akuten. Det måste vara mycket mer rationellt att sträva efter att rätt personer hamnar på akuten och blir färdigbehandlade där, än att bara försäkra sig om att det inte finns uppenbar fara för liv och lem och lotsa vidare. Även vårdcentralen i Valdemarsvik har imponerat på mig. Vänlig, proffsig vård och gott bemötande vid varje kontakt. När det gäller en mig närstående blev det vård långt utöver vad jag hade vågat hoppas och även resultat långt över vad jag vågat hoppas. Tid, prioritering, medmänsklighet, rätt insatser, god uppföljning – och allt det mitt i sommaren när vår vårdcentral är så överbelastad. Jag bakade äppelkaka åt personalen som tack. Litet futtigt, men det bästa jag kunde komma på.

Men mina upplevelser på Vrinnevi slutade inte med att jag och den härliga sjuksköterskan tog farväl. Jag gick vilse även utanför akutmottagningen. Irrade en stund i mörka korridorer i jakt på utgången. Då träffade jag kvällens tredje kvinna. Vi hälsade, småpratade, skojade litet och hjälptes åt att hitta ut. Jag gav henne skjuts in till centrum och vi skiljdes åt ungefär vid biblioteket. Ytterligare ett möte präglat av värme och samhörighet. Ytterligare ett möte som gjorde min lördageftermiddag magisk. 

... Tre korta möten föste bort allt mörker efter Paris-attackerna och gav mig en invärtes värme som fortfarande håller i sig.


Vilken makt vi människor har över varandra. Jean-Paul Sartre sa ”L’enfer c’est les autres”. Helvetet är de andra. Det är inte svårt att förstå vad han menar när man ser IS-krigare slänga homosexuella från höga byggnader och när kidnappade, våldtagna, misshandlade små flickor skickas in i folkmassor med bombbälte runt midjan. Men det gäller att minnas att motsatsen är lika sann. ”Le paradis, c’est les autres”. Kanske är vägen mot en bättre värld precis så enkel och precis så svår? Att vi handskas klokare med den makten. Var och en av oss. I det lilla och i det stora.  Jag känner mig just nu som en litet bättre männniska, med betydligt mer framtidstro. Och jag har tre Norrköpingskvinnor att tacka. Så jag avslutar med just det ordet. Tack. 

”Sometimes there’s so much beauty in the world I feel I can’t take it and my heart is just going to cave in.” Citat ur filmen American Beauty”.

Om sjukvården i Östergötland och om vårt utbrännande samhälle

Jag tillbringade större delen av förra helgen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Mina symptom har jag kommit att inse är allt för vanliga. Hjärtklappning, andnöd, tryck över bröstet, illamående, magproblem, sömnproblem och - det som bekymrade mig mest - hela sommaren har jag fått ont när jag andas djupt och oförmåga att jobba upp konditionen. Sådana träningspass som förr var en baggis ger mig plötsligt alla möjliga otrevliga symptom och reaktioner.

... Så hur gick det då? Så här i efterhand är jag klart imponerad av både bemötande och vård. Bra samtal med sjukvårdsupplysningen, snabb behandling på akuten, duktiga sjuksköterskor som skämtade ner eventuell oro och en noggrann och kunnig läkare som ställde rätt diagnos ända från början. Han sa att mina symptom tyder på ett förstadium till utbrändhet och rådde mig att utan dröjsmål  trappa ner på uppdragen. Här väntade jag mig att bli hemskickad, men istället hamnade jag på en avdelning för lungröntgen och en noggrann kontroll av hjärtat. Uppenbarligen var det här en läkare som vill vara på den säkra sidan. Även här har jag enbart beröm att komma med. Inte bara när det gällde den vård och det bemötande jag själv fick på avdelningen, jag blev också imponerad över den värme och fingertoppskänsla och effektivitet man visade i vården av mina rumskamrater.

 Dags för en översyn av fördomar och generaliseringar, med andra ord. Jag har nämligen haft låga tankar om sjukvården i allmänhet och Landstinget i Östergötland i synnerhet. I jämförelse med Sollentuna/ Danderyds sjukhus, och Flogsta/ Uppsala Universitetssjukhus har det känts som om vi gjorde ett medicinskt nedköp när vi bytte till vårt tredje landsting. Jag har också varit misstänksam mot att man i Linköping verkat ha både bättre hälsa och bättre vård än i Norrköping, trots att vården ska vara likvärdig och behovsstyrd. I Valdemarsvik har jag aldrig träffat samma läkare två gånger, och endast vid två tillfällen något annat än hyrläkare. På akuten på Vrinnevisjukhuset har det handlat om extremt långa väntetider och en behandling som närmast verkat gå ut på att utreda sannolikheten för att man trillar ner död under de närmaste timmarna. Den enda gången jag har träffat en specialist på Vrinnevi, var hennes  teori att jag var på väg in i övergångsåldern. Den diagnosen ställde hon på tre minuter, men hon redogjorde för den i en hel timme på en svenska som det tog det mesta av min språklärarkompetens att dechiffrera. Det har nu gått fyra år och ingen övergångsålder i sikte, så vid det här laget kan vi konstatera att diagnosen var felaktig. 

Det kändes inte som om jag var på samma sjukhus den här gången, så under de tre år som gått sedan min senaste kontakt har uppenbarligen mycket hänt och det mesta i rätt riktning. Lika länge är det sedan jag besökte vårdcentralen så samma sak kan för allt jag vet ha hänt även där. Den insikten fick mig att tänka på vilket maktskifte vi patienter har upplevt. Förr hade man ungefär lika mycket att säga till om som fisk i frysdisken som patient. Det är ur den tiden min allmänna misstro mot sjukvården och läkarvetenskapen stammar, och den grundlades tidigt. 

Som elvaåring gick jag till skolsyster och klagade på att jag hade ont i magen.  Samma kväll hade de opererat bort blindtarmen på mig. Jag trodde inte då och jag tror inte nu att det var något fel på blindtarmen. Jag hade visserligen ont i magen, men inte så värst. Det var ju också det att lektionen var väldigt långtråkig. Här grundlades min misstro mot läkarvetenskapen.  Av omsorg om mina kvarvarande organ undvek jag därefter skolsköterskor. 

När jag var sexton fick jag tuberkulos och dubbelsidig lunginflammation samtidigt. Medan medicinmännen försökte reda ut varför jag producerade litervis med vätska i lungorna tog de prover på lungvävnaden. En både plågsam och traumatisk provtagning. Den tredje gången de kallade mig till samma provtagning förklarade läkaren att de skulle låta en annan läkare ta provet den här gången i hopp om att han skulle ha bättre tur med sig. Det var ju ett betryggande besked just innan de stack in något som kändes som en handdriven slagborr i ryggen på mig.  Att stolt visa upp hinken med den gråaktiga sörja de tappade ur mina lungor kan jag inte heller så här i efterhand se som ett lyckat medicinskt grepp.  När jag frågade vad det fanns i alla de osannolika mängder medicin de trattade i mig - en berättigad fråga med tanke på att de inte ställt någon diagnos - var svaret att det skulle jag inte bry min lilla hjärna med. ”Doktorn vet bäst.” Jag fick också i ett tidigt skede reda på av en undersköterska att de trodde att jag hade lungcancer. Ett intressant besked att ge till en sextonåring. Inte ens när de ställde diagnosen inkapslad tuberkulos var diagnosen säker. De var nästan säkra på att det var det jag hade och skulle behandla mig därefter. Jag låg på sanatorium i två månader och medicinerades i ett och ett halvt år på den diagnosen. På sanatoriet träffade jag en gammal kvinna som upplevt det motsatta. Hon hade i själva verket cancer, men hade blivit behandlad för tuberkulos så länge att cancern inte gick att bota. I nästan tio år hade jag mardrömmar om att det visade sig att det var lungcancer i alla fall.

Det är inte alls länge sedan sådana här berättelser var vardagsmat inom sjukvården. Det tycker jag att vi behöver minnas. Både för att uppskatta det vi har och för att se till att förändringar leder rätt.  Det jag kan bli orolig för i vårt samhälle av patientmakt är vad som händer med patienter utan makt. Senil-dementa, utvecklingsstörda, nyanlända, maskrosbarn, missbrukare, psykiskt sjuka ... listan kan göras lång. Hur kan vi se till att den som behöver vården bäst också får den bästa vården i vårt samhälle av röstande med fötterna och starka röster?

”Vem är förvånad”, så löd min sons svar på diagnosen varningssignal för utbrändhet. Svaret på den frågan - som inte var någon fråga - vet jag nu är att ingen är förvånad. Varken på jobbet eller i bekantskapskretsen. Just det att alla verkar ha sett lappen ”På väg in i väggen” i min panna har däremot kommit som något av en chock. Något annat som har förvånat och chockerat mig är hur många i min bekantskapskrets som råkat ut för samma sak och värre. Så frågan, vad säger det här om mig, gled snabbt över i frågan: Vad säger det här om vårt samhälle? Om oss?