Läraryrket - ett kneg bland andra eller världens viktigaste jobb?

På flera veckor har jag varken uppdaterat bloggen eller uppdaterat mig om någon annans och jag har knappt varit inne på FB och Twitter. Orsaken är att  Norrköpings nödbroms följdes av skolans nödbroms som följdes av min egen nödbroms. För en dryg månad sedan fick jag lägga mitt utvecklingsledaruppdrag på is och istället ta över tre nya klasser. En sjua och två nior som alla bara har haft obehöriga vikarier den här terminen, ovanpå de fyra grupper jag hade innan. En mycket tung tjänst också under de bästa omständigheter. Här var omständigheterna inget tidigare betygsunderlag, missnöjda, svikna elever och tre klasser med rediga problem med arbetsro och arbetsvanor.  Det har förstås varit niorna som har varit mitt främsta bekymmer.  Det har känts väldigt viktigt att de får så rättvisande betyg och så detaljerad feedback om sin måluppfyllelse som möjligt, inför sin sista termin hos oss. Därför har jag rättat prov  och skrivit uppsatskommentarer varje kväll och helg de senaste veckorna.

Samtidigt är den senare halvan av höstterminen alltid en tung tid för lärare. En tid av omdömen, betyg och utvecklingssamtal. Den här stora extra bördan på det redan tidigare tunga lasset har inneburit att jag har försummat familj, vänner, hem och alla mina andra uppdrag. Sjuk blev jag förstås också på kuppen. Lika förstås utan att för den skull stanna hemma. Nu är det tre dagar kvar till jul och det finns inte ett pynt, inte en pepparkaka, inte en klapp i vårt hem. Krukväxterna slokar förebrående, dammråttorna dansar ystert, mejlboxen är full av obesvarade mejl.

Det är nog många lärare som känner igen  den här ”eleverna först” prioriteringen. Någon som inte är lärare tycker kanske att det är korkat. Säkert en och annan lärare också. Vem tackar oss för att vi riskerar hälsa, relationer och sinnesfrid för ett jobb med låg status, låg lön och få avancemangsmöjligheter? Varför gör vi det?

Det självklart främsta svaret är att vi gör det för eleverna. Det är inte helt lätt att förklara varför andras ungar så ofta går före egna barn, men jag ska göra ett försök. Det är när man märker att elever inte känner att de är viktiga och när konsekvensen  av det är att de varken tycker att skolan eller att de lär sig något är viktigt, det är då som varningslamporna börjar blinka. När världen krympts istället för utvidgats i skolan. När det finns en anda av hopplöshet och av att allt kvittar lika i klassrummet. När skolan har blivit en fritidsgård och framtiden ett ointressant och lätt hotfullt töcken. Sådana elever har blivit ordentligt svikna av skolan och därmed av samhället och kliver man in i ett sådant läge är det ens förbaskade plikt att kavla upp ärmarna, vända båten och med all kraft paddla i motsatt riktning.

Men vi gör det också för själva läraryrket. Vår profession får den dignitet och värdighet vi själva ger den. Uppfattar vi vårt yrke som viktigt, sköter vi det som om det vore viktigt - då upprättar vi genom det förhållningssättet vårt  yrke. Det finns i dag många lärare som sköter själva kunskapsuppdraget med en klackspark. Att vara en trevlig kollega och en schyst kompis till eleverna är viktigare. Handledarskap och inlämningsuppgifter istället för undervisning. Klipp och klistra omdömen istället för verklig kommunikation med eleverna. När arbetstiden är klockad packar man sin väska och går hem.

Jag kan inte anklaga dem för att de håller sig med en dräglig arbetssituation och för att de inte utför mer arbete än de har betalt för. Men jag kan sörja över det. De lärarna har inte förstått att läraryrket är världens viktigaste yrke. Med en sådan lärarkår kan vi aldrig få en bra och likvärdig skola.




Missa inte dagens DN-debattartikel: ”Så kan lärarnas löner höjas med 10 000 kronor”.  Det är en utmärkt och underbyggd artikel som förtjänar att spridas.  Men det saknas en viktig komponent. Lärarnas arbetsvillkor. Visst är lärare underbetalda och visst tar vi gärna emot en högre lön. Men det är den omänskliga arbetsbelastningen och den usla arbetsmiljön som knäcker oss. Det är den som får mig att undra om jag klarar att jobba heltid som lärare ända till 65. Det är den som fått mig att strängt avråda mina egna barn från att följa i sina föräldrars och mina föräldrars fotspår. ...  Inte för att det behövts. De har ju fått följa vad världens viktigaste yrke kostar och kräver från första raden.

"Pajkastningen" på Newsmill fortsätter

För några dagar sedan recenserade Sahlgren mig på Newsmill i artikeln: Konkurrens inte orsak till svenskt skolfall.
Här har ni hans betygsliknande omdöme om mig:  Intellektuellt ohederlig, extemt polemisk, ägnar sig åt ad hominems, medvetet misstolkande, osaklig kritik, konfirmationsbias, halmgubbar, anekdotisk bevisföring samt pajkastning.

Igår publicerades min replik på repliken på repliken på Sahlgrens artikel: Finland inte orsak till svenskt skolfall. Det blir spännande att se om det blir en replik på repliken på repliken på repliken...

Vill vi ha en störst, starkast och först till kvarnen skola?

För några veckor sedan läste jag en artikel på DN-debatt som verkligen retade upp mig. ”Viktiga kunskaper offras i det finländska skolmiraklet” av Gabriel H Sahlgren.  Idag bemöter jag den på Newsmill. Länk: ”Märklig attack mot finska skolan på DN Debatt”. Inte nog med att artikeln byggde på så gammalt och tveksamt material att det var pinsamt, författaren beskriver dessutom både den finska och den svenska skolan på sätt som saknar verklighetsförankring. Vad det än är för skola denna ”skolforskare” utforskat är det uppenbarligen inte någon nordisk sådan. Men värst av allt var nog ändå Sahlgrens framtidsrecept. Enligt honom borde vi öppna för många parallella läroplansvariationer och ytterligare öka valfriheten  och föräldrarnas, huvudmännens och elevernas makt i skolsystemet.

Jag uppfattar tvärtom valfriheten och det stora ansvar som läggs på föräldrar och elever i Sverige som stora problem. Högutbildade föräldrar är engagerade, pålästa, hjälper till med läxor eller betalar för läxhjälp,  håller koll på meritpoäng, väljer skola, ställer krav på rektor och lärare.  Att lägga ansvar på föräldrar är därför att öka snedrekryteringen och minska likvärdigheten i skolan.  Tanken är att vi lärare i viss mån ska motverka det här genom att ge extra hjälp till de elever som har minst stöd hemma. Men i praktiken motverkar skolkonkurrensen det här. Vi kan inte säga nej till föräldrar som begär vår tid och den paradoxala konsekvensen är att vi lärare ofta ägnar lejonparten av vår tid åt att diskutera och stödja de elever som har mest hjälp hemma. Ska föräldraengagemang leda rätt måste det vara ett engagemang för klassen, för skolan, inte ett skit-i-andra-hjälp-mitt barn-först-engagemang.

Likvärdighet måste göras till ett övergripande mål både för att skolan ska bli bra och för att vi ska få ett gott samhälle som inkluderar alla.  Enligt Pasi Sahlberg är det också just likvärdighetsmålet som är den främsta orsaken till den finska skolans framgångar. Länk till intervju i ABC:s Lateline.

Missa inte heller Jonas Vlachos valfrihetsinlägg i bloggen Ekonomistas: Vad man kan köpa för pengar och ledarartiklarna i Expressen. Förstatliga skolan, Skolans kris är till stor del en fråga om klyftor, Stäng usla skolor och Under tiden som högern sover. 

Inne på liknande tongångar är Skolportenbloggen, ett underhållande och elakt inlägg hittar man hos Sideriska siktet.

Studentexamen, Olof Petersson och DN debatt

Igår publicerades min replik på Olof Peterssons angrepp, men bara på DN.se, och igen som Mats i Tysta Tankar påpekar under en rubrik med citationstecken: ”Vi ska inte damma av den gamla studentexamen”. Min egen rubrik var: Fokus framåt med studentexamen. Har ingen aning om hur många som läser en artikel som inte publiceras i själva tidningen, men jag hoppas förstås att de flesta som läste hans artikel läser min. Petersson argumenterade nämligen som om hans historiska (och i flera stycken tveksamma) invändningar skulle innebära att förslaget om en modern studentexamen inte ska tas på allvar. Var är logiken i det?
Mycket riktigt blev det så att kommentarerna under hans artikel innehöll historirevision, skadeglädje och pajkastning, men inga tankar om hur vi ska få en bättre skola här och nu. Det är vad jag kallar en kapad debatt. Till min glädje handlar kommentarerna under min replik på repliken hittills bara om själva studentexamensförslaget.

Så hur skulle en bra studentexamen se ut? För det första tycker jag att det är viktigt att rigga för att man ska kunna lyckas. Tydliga mål, vettiga prov som verkligen prövar måluppfyllelsen och som utvärderas både av universiteten, av lärarna och eleverna, tillräcklig tid för förberedelser, ordentlig sekretess och flera chanser. Det får aldrig vara så att allt hänger på ett prov. Kör man ska det bara vara att ta sig upp i sadeln igen. Samma sak om man hade en dålig dag eller bara siktar högre. Det ska också vara de viktigaste och mest övergripande målen som ska testas - inte detaljer. Sådant som översiktlig kunskap parad med förmågan att reflektera, analysera och på andra sätt ta det man lärt sig ett snäpp vidare. Provet måste också vara säkert. I Sverige har vi haft den ena skandalen efter den andra med NP-frågor som funnits på Internet i förväg och annat fusk. I svenska upplever jag hela provkonstruktionen som riggad för orättvisa då texterna är kända i förväg. På ett examensprov ska det helt enkelt inte gå att fuska. Att misslyckas får inte heller vara något livsavgörande. Tvärtom måste vi bli väldigt mycket bättre på att lära våra barn och elever misslyckandets svåra konst. Att kunna misslyckas, spotta i nävarna och försöka igen är nämligen en förutsättning för framgång.

Det om studentexamen. Nu till Olof Petersson och DN debatt. När jag googlade på Olof Petersson upptäckte jag att han har skrivit en lång rad mediekritiska artiklar. Den som intresserade mig mest var ”Dags att avskaffa myterna om DN debatt” från 1996.

I artikeln lyfter Petersson först DN debatts stora betydelse för opinionsbildning, därpå anklagar han tidningen för att använda den makten för att styra debatten på ett osunt sätt: ”Eftersom DN:s debattsida är en av få möjligheterna att nå vidsträckt uppmärksamhet finns det risk för att debattörer anpassar sina budskap till de journalistiska standardmallarna. Partier utformar sin politik och forskare väljer forskningsproblem som är nyhetsmässigt gångbara.”

Det är inte det enda han kritiserar DN debatt för:
”Det är dags att avskaffa två myter. Den ena är att DN Debatt är en debattsida. Det förekommer endast undantagsvis att ett inlägg åtföljs av repliker och motargument. Genmälen publiceras i huvudsak endast som svar på direkta personangrepp. (...) Den andra myten är att DN Debatt fungerar som en grindvakt. DN Debatt har kallats generaldirektörernas insändarsida och är förvisso ett forum för generaldirektörer. Chansen att bli publicerad ökar ju längre upp man befinner sig på samhällsstegen. I genomsnitt publiceras tolv procent av de insända artiklarna. Enskilda personer som inte företräder någon myndighet eller organisation refuseras nästan alltid.”
Ja, vad säger man... DN debatt är ingen insändarsida. En sådan behövs för övrigt inte just i DN som redan har en insändarsida i varje nummer. Men det är ju litet ironiskt att den man som skrivit den här artikeln själv använder både härskartekniker och sin egen ”generaldirektörs” status mot just en ”enskild person som inte företräder någon myndighet eller organisation”. Lika ironiskt är det att han utan närmare motivering sågar ett ämne som inte är ”anpassat efter de jounalistiska standardmallarna” och själv skriver en replik som inte för debatten vidare utan istället avfärdar den.

Practise what you preach, är ett råd jag skulle vilja ge Olof Petersson.

Tillägg: Blev så glad att hitta en ledartikel om Studentexamen i NT, min egen lokaltidning. Här är länken till artikeln: Skolan bör ta examen.

Bloggar: Pluraword, Tysta Tankar, You're no different to me, Frekar06 och Man oroar sig inte för småsaker.