Vad har storleken för betydelse? Klasstorlek i kvällens #skolchatt.

Kvällens ämne är ett kontroversiellt sådant. Medan Hattie redovisar ett tunt samband mellan gruppstorlek och resultat är det många lärare som har mindre grupper högt på önskelistan. Härom dagen skrev LR:s Metta Fjelkner i en debattartikel i SVD att man borde lagstifta om mindre klasser.

Vad är då motiven för mindre grupper? Ett skäl som anförs är bättre arbetsro. Ett annat att man kommer åt att se varje elev bättre, att man får tid att ge mer individuell feedback.

När jag växte upp gick jag i stora klasser. 30 - 35 elever var normalt. Den största klass jag har gått i var i motsvarande högstadiets åk 7 då vi var över 40 elever i klassen - detta i Grankulla utanför Helsingfors, en av Finlands rikaste kommuner. Just den klassen fungerade inte särskilt väl, men annars upplevde jag aldrig brist på arbetsro. Jag utsattes heller aldrig för kollektiva utskällningar eller tillrättavisningar från mina lärare. Störde man blev man ombedd att lämna klassrummet. Vissa upplevde det som en belöning, men eftersom systemet i Finland är att man får extraundervisning, sommarkurser eller omgång vid bristande måluppfyllelse kom prislappen för sådant strategiskt störande med högst en termins fördröjning så det var inte särskilt vanligt.

I dagens skola i allmänhet och i Sverige i synnerhet har lärarna ett betydligt tätare förhållande till sina elever. Jag uppfattar att det är både på gott och ont. En aktiv mentor / förälder / ämneslärare kan göra stor nytta. Men den höga graden av vuxenaktivitet försenar och fördröjer också ofta elevernas eget ansvarstagande och därmed både motivation och drivkraft.  All vuxenaktivitet är inte heller av godo. Tjat, gnat, skäll, skuldbeläggande, stämplande, daltande och misstänkliggörande ingår också i vuxenrepertoaren. Allt det är enbart kontraproduktivt. Jag får också funderingar kring elevernas integritet och möjlighet att byta roll och beteende i en skolvärld där lärarna i ett arbetslag ofta vet väldigt mycket om sina elever. Sådant som föräldrarnas missbrukshistorik, elevernas sexualdebut, snatterier, umgänge och åsikter kan ibland vara relevant information - men jag upplever att man alldeles för ofta tummar på elevernas integritet. Ibland går också den välmenta informationen ut över kunskapsresultaten Man väntar sig litet mindre av eleven som varit med om något omvälvande. Men är det egentligen i elevernas intresse? Ju mer de lär sig desto fler dörrar öppnar sig till deras framtid. Är det att vara snäll att låta dem falla in i ett lugnare tempo? När är gruppen så stor att man inte ser varje elev i tillräcklig utsträckning? När är den så liten att man ser för mycket? Ingriper för mycket?

Det gäller också att komma ihåg att det handlar om gungor och karuseller. Vill vi ha små grupper får vi acceptera mer undervisning och därmed mindre tid till för- och efterarbete.
Många och halvdant förberedda lektioner blir ofta ineffektiva och oinspirerande. Sådana lektioner gör eleverna omotiverade och utåtagerande och ökar kravet på mentorsinsatser. De ökade mentorsinsatserna innebär att tiden för att spetsa undervisningen minskar och så är man inne i en ond spiral.

Personligen tar jag hellre stora grupper och tillräcklig för- och efterarbetstid. God undervisning är motiverande. Effektiva lektioner ger resultat och motverkar skoltrötthet. Jag belönar aldrig mina elever med att de får sluta fem eller tio minuter tidigare, eller med att slippa läxor. Signalen till eleverna måste vara att det vi gör är viktigt, er inlärning är viktig och att kunskaper och färdigheter är den främsta skolbelöningen. Som ämneslärare ser jag mig litet som en idrottscoach. Mitt mål är att motivera och pusha eleverna att lägga ner så mycket tid och kraft som möjligt på mina ämnen och att ha en ständig dialog med dem - både på gruppnivå och individnivå  - om vilken träning som ger de bästa resultaten och är mest lustfylld. Fokus på ämnet - och fokus på det privata bara när det är relevant för inlärningen. God, varierande och effektiv undervisning är absolut central för att skoldagen ska kännas meningsfull och lustfylld. Jag blir ofta förfärad över hur mycket dödtid det ryms i en normal skoldag. Först fumlar läraren med papper och teknik. Sedan ska ordning och arbetsro upprättas - ofta på ett stämningssänkande sätt - därefter ägnar man sig åt närvarokontroll. Ofta tar det minst tio minuter innan lektionen kommer igång. På slutet kan det se likadant ut.
Uppfattar man undervisningen som det centrala månar man om att ha väl förberedda effektiva lektioner utan dödtid och om att ge eleverna utförlig feedback på det de presterar.
Men vi lärare är alla olika. För mig fungerar stora grupper. Det är den stora dokumentationsbördan och mentorsbördan som tynger mig. Men jag har kollegor som intar en mer handledande roll och har en helt annan syn på det här med gruppstorlek. Kanske borde man individanpassa mer i tjänstefördelningen? Gungor eller karuseller eller gungor och karuseller?  Logga in på Twitter, använd hashtagen #skolchatt och berätta vad du tycker.



Länk till IFAU:s rapport "Långsiktiga effekter av mindre klasser" , Skolverkets rapport om ekonomiska resurser och resultat i skolan.
Media: DN-ledare i ämnet,
Bloggar: Morrica skriver om gruppstorlek i You're no different to me,  Likaledes Mats Öhlin.