Helena von Schantz

Nuvarande VFU, Övningsskolor eller annat?

2012-02-01T20:28:00.001+01:00

I morgondagens #skolchatt (på Twitter mellan 20 - 21) är ämnet VFU - den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen - något varje lärare och de flesta lärarstudenter har både erfarenheter av och åsikter om. Nu är frågan extra aktuell i och med funderingarna på att införa Övningsskolor i Sverige. Vad tycker vi nuvarande och blivande lärare? Hur fungerar VFU:n idag. Vad vore optimalt? Vad ser vi för faror eller möjligheter med Övningsskolor?

Jag gick själv på en finlandsvensk Övningsskola på gymnasiet. Samma övningsskola som Jan Björklund besökte, för övrigt. Kommer inte ihåg att jag tänkte så mycket på det som elev. Lärarkandidaterna var en stimulerande omväxling. De gjorde praktik på slutet av utbildningen så de kunde sina saker och gjorde nästan alltid ett bra jobb.

Min bild av den praktiska delen av lärarutbildning i Finland är alltså positiv. Men det var den också initialt i Sverige. När jag gick på Lärarhögskolan i Stockholm hade jag skickliga, behöriga och erfarna handledare, och jag fick göra all min praktik på gymnasiet. Jag minns också metodiklektorerna med stor respekt. Både material och råd och feed-back på de lektioner de besökte var till stor nytta för mig och mina kurskamrater. De höll också uppsikt över kvaliteten på handledare för lärarhögskolans räkning. På den tiden var kravet tre års yrkespraktik för att handleda. Det dröjde emellertid inte länge innan den regeln eller praktiken försvann. Samtidigt försvann både metodiklektorer och kontantersättning för handledning.

Under nästan hela min lärarkarriär har man haft svårt att rekrytera handledare och i princip fått tigga och be lärare att handleda. Inte undra på - ersättningen är anspråkslös - eller ingen - och arbetsbördan för en lärare så stor att en kandidat kan vara den tuva som stjälper lasset. Om man gör sitt jobb som handledare, vill säga. Jag har sett handledare som använder sin student som hjälplärare och avlastning. Det är också vanligt att studenter ombeds vikariera under sin praktik - något jag personligen tycker borde vara förbjudet.
Konsekvensen av att handledarrollen är så pass oattraktiv är att det enda kriteriet blir att man går med på att handleda. Det har inneburit att det ibland är obehöriga lärare som handleder, ibland nyutexaminerade. Somliga lärare som handleder studenter är själva i behov av handledning. Det är ju inte svårt att räkna ut vad en sådan handledning ger studenten. Klart att man kan lära sig av varnande exempel också, men mestadels blir resultatet att en blind leder en blind.

Hur ser det ut ur elevperspektiv? Jag har haft många lärarstudenter vid det här laget, och det är helt enkelt så att eleverna välkomnar och uppskattar lärarstudenter som kan sitt ämne, gör sitt bästa och förbereder sig. Man ursäktar en hel del, men inte bristande ämneskunskap - något som blir särskilt flagrant i engelska där det alltid finns elever med gedigna kunskaper. Det har hänt mig flera gånger att klasser har vädjat om att slippa studenter. Inte undra på. Under den tid då studenter har gjort praktik på fel stadier och i tidiga skeden av sin utbildning har man ju faktiskt utsatt eleverna för en hel del av skadeverkningarna med obehöriga lärare bara genom att ta emot studenter. Tyvärr är det inte heller alltid studenter har tillräckliga ämneskunskaper ens mot slutet av sin utbildning.

För att sammanfatta nuläget: skolans elever får göra uppoffringar, handledaren får göra uppoffringar och studenter får högst varierande kvalitet på sin praktik. Det är förstås inte acceptabelt. Att handleda studenter borde vara ett eftertraktat privilegium och kvalitetssignum - inte något som grundas i altruism, masochism eller påtryckningar uppifrån. Eleverna har rätt till fullgod undervisning i alla lägen och studenterna har rätt till god handledning och bra praktik.

Att systemet behöver styras upp så att varje student får en praktik de verkligen har nytta av är ett faktum. Men är Övningsskolor det bästa receptet för att nå det målet? Vad tycker du? Nyordning, återställare eller Status Quo? Förslag, Önskemål, varningar, erfarenheter? Hoppas på kommentarer och ser fram emot #skolchatt i morgon.

Johannes Åman skriver i DN om det här: Övningsskolor: Utan stöd blir inlärning felinlärning. Läs också Ingrid Carlgrens VFU-historik och Övningsskolemotstånd på Skola och Samhälle i Ny-gamla Övningsskolor.

Mats har också skrivit i Tysta Tankar.

Hur ser vi på våra elever egentligen?

2012-01-28T19:44:00.000+01:00

Jag blir ofta förundrad över den tvärsäkerhet med vilken lärare (och andra för den delen) yttrar sig om vad elever kan eller inte kan och vad det beror på. Så sent som för några dagar sedan hörde jag en lärare berätta att hon sagt till sina elever: "sådant är bara möjligt om man är riktigt språkbegåvad." Så tråkigt med en värld där man sätter upp gränser för vad som kan uträttas på det sättet. Så tråkigt, så arrogant och så väldigt skadligt. För det första är arbetsinsats och motivation betydligt viktigare framgångsfaktorer än begåvning. För det andra är vi alla språkbegåvade. För det tredje kan vi bara veta om en elev har nått ett mål eller inte - vi kan i stort sätt aldrig vara helt säkra på varför. Ett litet exempel: På gymnasiet hade jag en lärare som både hade dålig andedräkt och luktade svett. Jag frågade honom aldrig om hjälp och när han förklarade något hörde jag aldrig vad han sa - jag kände bara hur illa han luktade. Han trodde kanske att jag var obegåvad. I själva verket var jag specialbegåvad - med ett gott luktsinne.

Vi måste sluta etikettera elever på det sättet. När en elev inte når målen är det läge för troubleshooting och självrannsakan. Lägger eleven ner tillräckligt med tid? Sker arbetet på bästa sätt? Hur är det med förkunskaper, förförståelse, motivation, självförtroende? Gör jag själv ett tillräckligt bra jobb? Finns det variation? Har eleverna inflytande, möjlighet att välja efter intresse. Våra elever är begåvade och det är vårt jobb att göra dem mer begåvade. Inte att begränsa och diagnosticera dem.

Läs Johan Kants artikel om elevsyn och framgångsfaktorer i undervisningen på Skola och Samhälle.

Kan man jämföra skolor ?

2012-01-26T18:38:00.001+01:00

Så lyder frågeställningen i kvällens #skolchatt (Twitter 20 - 21). Man kanske behöver börja med att fråga sig är det ett nödvändigt eller önskvärt mål att kunna jämföra skolor?
Vad händer när man inte kan göra det? Motiveringen inför kommunaliseringen var ju att skolan skulle kunna anpassas för lokala villkor och behov - dvs att man skulle öppna upp för skillnader. Men vad handlar det om för lokala villkor och behov? Finns det lokala skillnader som vi gillar och som är bra för våra barn?

I måndagens NT hade vi en jämförelse av Norrköpings gymnasieskolor. Det man redovisade var lärartäthet, behöriga lärare och elever som går ut med godkända betyg. Siffror kan man alltid jämföra, men vad står de för? Vi kan läsa oss till att skolan med högst lärartäthet har 9 lärare per 100 elever, medan den med lägst låg på 4. Det gick också snabbt att se att lärartätheten var mycket högre på de kommunala gymnasierna. Kunskapsgymnasiet hade 6 lärare per 100 elever, John Bauer 5. Det säger förstås en del, men utan att veta hur elevunderlaget ser ut, vilka linjer det handlar om kan man inte göra en rättvis jämförelse. Samma sak gäller godkända betyg. Vi kan se att det finns skillnader även där, men hur ser elevunderlaget ut? Vad kunde eleverna när de började? Vilka kunskaper står betygen för? Är det de elever som kan mest som har de högsta betygen, eller handlar det om glädjebetyg?

Som förälder vill jag inte veta av några lokala villkor och behov. Jag vill att mina barn ska gå i en bra och likvärdig skola, en skola som rustar dem för den framtid de väljer, oberoende av vilken kommun vi flyttar till. Men så ser det inte ut. Skillnaderna mellan skolor är hårresande stora. I flytten från Uppsala till Valdemarsvik fick vår nio-åring gå på tomgång i två år innan de nya klasskamraterna var på samma nivå. Den lokala påverkan jag har sett exempel på är att politiker och eller föräldrar i kommuner med få akademiker premierar trivsel framför kunskap och protesterar mot läxor och kunskapskrav. Är det här verkligen lokala villkor skolan ska anpassa sig efter? Villkor som innebär att de barn som inte har bokhyllor och akademiker hemma tar det extra lugnt i skolan och har halva läxbördan? Jag tycker inte det. Om jag flyttar från Lund till Karesuando, eller från Uppsala till Valdemarsvik ska mina barn få en lika god skolgång och lika många framtidsdörrar att välja mellan. I eftersnacket till Världens Bästa Skitskola del 1 säger Göran Greider så här: ”Mitt ideal är att varje skola landar nästan som en främmande farkost i bostadskvarteret och kommer med andra mål utifrån.” På den här punkten är Göran Greiders och mitt ideal identiska. Skolan skall vara bra och likvärdig. Den ska göra sitt jobb oberoende av var i landet den finns, oberoende av lokala villkor och önskemål.

Man ska nämligen inte bara kunna jämföra skolor. Man ska kunna lita på dem.

Idag släppte Skolverket en mycket intressant rapport som heter Kommunalt Huvudmannaskap i Praktiken. I inledningen förklarar man syftet så här: Rapporten syftar till att fånga huvudmännens perspektiv och visa på specifika grundproblem i skärningspunkten mellan nationell styrning och kommunal självstyrelse. I klartext letar den svar på frågan: Varför sköter kommunerna skolan så olikvärdigt och med sådan nonchalans inför statliga krav och lagar? En fråga man också till viss del besvarar. Läs också Anna Ekström i Dagens Samhälle.

Jag kommer att återkomma till den här rapporten, men redan i det här sammanhanget är det värt att konstatera att man också måste kunna jämföra huvudmän. Och att man också måste kunna lita på dem.

Morrica har skrivit klokt om det här och hon modererar även #skolchatt i kväll. Titta först över till You're no different to me så ses vi på Twitter klockan 20.

Missa inte "Den övervakade skolan"

2012-01-22T18:19:00.002+01:00

I går tittade jag på första avsnittet av ”Educating Essex”, eller, som det av någon outgrundlig anledning heter på svenska, ”Den övervakade skolan”. När Morrica skrev om det här programmet för andra gången tyckte jag nämligen att det var dags. Jag vet inte vad jag hade väntat mig av ett program med ett namn som låter som kritik i sig. Något bra mycket mindre underhållande och inspirerande, det är i varje fall helt klart.

Educating Essex påminner en del om första säsongen av Klass 9 A och erbjuder en skarp kontrast mot säsong två av den serien och mot Världens bästa skitskola, två program som vältrade sig i tillkortakommanden och misslyckanden. Här har man istället valt ut en prisbelönad skola och lagt fokus vid en uppskattad, karismatisk och humoristisk biträdande rektor. Genom att installera mängder av kameror istället för att ha ett kamerateam på plats har man också lyckats få en riktig ”fly on the wall” känsla.

Jag tittar på programmet och tänker vad avslappnade och glada lärarna verkar. Så kul de har på sina möten och så bra de samarbetar. Det var också ovant att se en rektor och en biträdande rektor som är så hands-on. Som tar konflikter, svåra samtal och som samarbetar med lärarna i det dagliga. Programmets klimax är när en elev anklagar biträdande rektorn för att ha tagit henne hårt i armen då hon vägrade ta av sig sin huvtröja. Detta efter att hon svurit åt honom och därför blivit hemskickad. En kollega hanterar mamman på telefon, berättar att Mr Drew nekar till anklagelsen och hälsar att han varit på minst en meters avstånd från henne hela tiden. Rektorn kallar in flickan, ber henne förklara precis vad som hänt och var. Han förklarar att han tar allvarligt på hennes anklagelser, att han är ansvarig för hennes säkerhet och att lärare som inte kan behärska sig och gör fysiska utspel mot elever måste lämna sina uppdrag med omedelbar verkan. Han påminner också om att de har övervakningskameror och att det alltså är möjligt att ta reda på precis vad som har hänt. På så vis ger han henne en möjlighet att backa. En möjlighet hon inte utnyttjar.
Med hjälp av filmmaterialet går det att etablera att flickan ljugit och att Drew aldrig varit i närheten av henne. Flickan får omedelbart en ordentlig utskällning och blir relegerad resten av terminen (oklart hur länge, men antagligen några dagar).

I Sverige hade det för det första varit otänkbart att vara så avfärdande mot föräldern. Föräldrar är kunder här. Dem ska man till varje pris hålla sig väl med. En svensk rektor hade helt säkert också fått det här på sitt bord. Antagligen hade läraren blivit inkallad först och utsatt för grillning snarare än stöd. Här får vi inte ha den typen av kameraövervakning, så ord hade stått mot ord. Möten hade följts av möten, utsagor av utsagor. Antagligen skulle den stackars läraren ha fått spendera många timmar i olustiga möten. Stämningen i klassen skulle antagligen ha blivit bekymmersam med olika partier tagna. Till och med om det hade funnits vittnen skulle man säkert ha slätat över flickans handling.

Men vem gagnas av vår tandlöshet? Att komma med falska anklagelser är oerhört allvarligt och inte alls något som är ovanligt i skolans värld. Man kan anta att en elev som gör det i en såpass oträngd situation inte gör det för första gången och heller inte för sista. Liv blir ödelagda av sådant. Om ingen sätter stopp för det, vill säga.

Klockan åtta sänds del 2 av den här serien. Här är länken till en artikel med brittiska reaktioner på programmet. Intressant nog reagerar de över slapphet och bristande disciplin.

Bloggar: Henrik Birkebo har skrivit en bra sammanfattning med analys av del 1. Här är länken till Morricas första inlägg.

Studentexamen och Centrala Kunskapsmål eller Entreprenöriellt Lärande och Progressiva Lösningar?

2012-01-18T16:47:00.000+01:00

Idag finns min replik på debattartikeln ”Studentexamen urholkar lärandet” i Sydsvenskan. Den är ordentligt nerkarvad, knappt hälften av det jag ursprungligen skickade in, men det kändes helt okej när jag såg att man hade tagit in ytterligare en artikel om studentexamen; ”Studentexamen utvecklar eleverna”. Den är skriven av en Malmölärare som jobbar inom IB (International Baccalauréat). Han beskriver vilka konsekvenser examensprovet har för honom och för hans elever och jämför med den traditionella svenska skolan. En mycket bra och tänkvärd artikel. Stark läsuppmaning. Mats berättar i Tysta Tankar att Sam Olofsson är hans dotters lärare och att artikeln inte fanns med i papperstidningen. Extra viktigt därför att sprida den.

När det gäller min egen artikel, var jag inte så glad över rubriken; ”Studentexamen är progressivt”. Att något är progressivt betyder inte att det är bra - lika litet som det som inte är progressivt med automatik är dåligt. För min del är jag villig att leta i Antiken efter lösningar om de verkar vettiga. (Johan Kants seminariemetod verkar för övrigt vara inspirerad av Sokrates). Albert Camus skrev ett tackbrev till sin mellanstadielärare dagen efter att han fick Nobelpriset. I det förklarade han att hela hans författarkarriär berodde på läraren. Att forska i den lärarens elevsyn och metodik skulle inte vara progressivt, men antagligen matnyttigt. Filmen Hets har orättvist fått prägla backspegelbilden av den svenska skolan. Allt var varken sämre förr eller bättre förr.

I artikeln ”Studentexamen urholkar lärandet” öser man friskt på med den typen av värdeladdade men intetsägande adjektiv. Studentexamen är till exempel inte ”en progressiv lösning för att göra skolan relevant”. Men det är verksamma lösningar vi behöver, inte progressiva. Och skolan behöver inte göras relevant, det behöver göras bättre och mer likvärdig.
Man talar också om ”framstående och kompetenta personer” som har ”både intressanta och inte minst bättre former av examination än det gamla provet”. Vad det skulle vara för personer nämner man däremot inte. Det är att hoppas att de skyndsamt ger sig till känna. Det vill säga om de verkligen är kompetenta och inte bara framstående och om formerna verkligen är bättre och inte bara intressanta. För att personerna är framstående och formerna intressanta är ungefär lika relevant som att lösningarna är progressiva.

I den här artikeln som publicerades ungefär samtidigt som mitt blogginlägg om entreprenöriellt lärande målar man också upp ett motsatsförhållande mellan EL - något som enligt skribenterna står för att vi förväntas ta ett allt större ansvar för våra liv och livsval - och centraliserade kunskapsmål som påstås leda till fastställt innehåll och arbetssätt. Inte nog med att vi får ytterligare en definition för EL - en definition som skiljer sig en hel del från Skolverkets - förhållningssättet ställs dessutom mot centrala kunskapsmål. Orsaken till den här konstruerade motsättningen tror jag är egennytta. Flera av undertecknarna har nämligen karriärer knutna till entreprenöriellt lärande. Centraliserade kunskapsmål har vi haft i flera sekler. Det är det väl knappast någon utöver de här skribenterna som vill att vi ska avskaffa. Syftet med ett examensprov är att ta reda på i vilken utsträckning vi når de centrala kunskapsmålen, inte att kontrollera arbetssätten. Det entreprenöriella lärande man lyfter som en motsats till kunskapsmålen är däremot just en sådan centralt påbjuden arbetsform skribenterna utger sig för att befara. Ett statligt styrande av hur, istället för av vad eleven ska lära. Med en studentexamen får elever och lärare tvärtom en ökad frihet att välja metoder och arbetssätt och samtidigt ett redskap för att utvärdera de metoder man använt. Om entreprenöriellt lärande har en gynnsam effekt på elevernas motivation och kunskapsutveckling och om ämnesövergripande arbete ger stora synergieffekter kommer det sålunda att märkas när och om vi får en studentexamen. Givetvis också om det inte är så - vilket antagligen är vad skribenterna befarar.
Redan artikelrubrikens tes, att centralrättade examensprov skulle urholka lärandet, är ett häpnadsväckande påstående. Det finns forskning som visar att lärandet accelererar i en provsituation och att prov således är bra för inlärningen. Givetvis är det skillnad på prov och prov, men hur skulle ett prov kunna lyckas med motsatsen? Ett inlärningsminus?
Påståendet får heller inte något som helst stöd i artikeln. Det upprepas bara som vore det en etablerad sanning.

Det är det också i vissa läger. Orden betyg och studentexamen är som röda skynken för många svenskar. En orsak till det är att man felaktigt associerar till sortering och klassamhälle.Vill vi ha ett rättvist och likvärdigt betygssystem måste vi först av allt frigöra oss från synen på betyg som intelligenstest eller kvalitetsstämpel på våra barn. Ett med rätta godkänt betyg är inget mer än ett kvitto på att målen har nåtts. De mål som är uppställda för lärare, skolledning och politiker i minst lika hög grad som för eleverna. Ett underkänt betyg kan lika gärna bero på en obehörig eller dålig lärare, stökig klass eller otillräckliga resurser som på elevens arbetsinsats och inlärningsförmåga. Bristande arbetsinsats är för övrigt en väldigt mycket vanligare orsak till ett underkänt betyg än inlärningsproblem. Elever kan underprestera, men det kan också lärare, kommuner, rektorer, politiker och lärarutbildare göra. Är det så att en lärare underpresterar skall det leda till fortbildning, handledning eller vad annat som krävs. Handlar det om en skola behöver man se över resurser, ledning, personal, etc.

Vi har en skola som brottas med stora problem. Orättvisa betyg, sjunkande kunskapsresultat, en stor grupp elever som inte når målen, så kraftig brist på likvärdighet att föräldrarnas utbildningsnivå är den enskilt viktigaste framgångsfaktorn - inte elevens begåvning, motivation, intresse eller skola, utan mammas och pappas universitetspoäng. Det trots att skolan har som uppdrag att fungera kompensatoriskt. Vi har ett antal skolor som är så undermåliga att de direkt har bestulit sina elever på den skolgång de har rätt till. Det här sammanfattas av de tio skribenterna på det här viset: ” Sverige vill självklart kunna visa upp en skola i världsklass. Med den tradition av respekt för unga vi har i landet och med de finansiella resurser som står till vårt förfogande är det naturligtvis pinsamt att vi hamnar så långt ner i alla mätningar.” Pinsamt? Vill visa upp? Förstår de att det handlar om våra barn? Att varje unge som blivit snuvad på kunskaper får hela sitt liv ödelagt? Förstår de inte att det är just de barn som har de sämsta hemförhållandena som drabbas hårdast i vår orättfärdiga skola? Vad spelar pinsamheter och hävdelsebehov för roll bredvid det?

Utan en bra och likvärdig skola kan vi aldrig få ett bra samhälle. Det målet når vi inte genom en skolinspektion vart fjärde år. Skolan måste kontrolleras elev för elev, lärare för lärare, skola för skola, kommun för kommun. Inget annat duger. Det räcker med inspektioner och stickprov när det gäller hygienen på gatukök men det duger inte för skolan. Vi kan ta risken att ligga magsjuka i några dagar. Men våra barns skolgång och framtid är en för hög insats. Där räcker det inte med procentsatser och hyfsade odds. Där måste vi faktiskt ha garantier.

Här är länken till en Newsmillartikel jag skrev i december och aldrig hann blogga om: "Partierna bör samarbeta om en ny studentexamen." Det politiska käbblet om skolan är så destruktivt och så onödigt. Vi vill ju alla att våra barn ska lära sig mycket, vara trygga, trivas och göras delaktiga i skolan och det går ju faktiskt att ta reda på om våra barn lär sig mycket, är trygga, trivs och görs delaktiga i skolan.

Nu är det bara verkstad som duger när det gäller tvångssteriliseringarna.

2012-01-16T17:43:00.004+01:00

Nu är tvångssteriliseringen av transsexuella på tapeten igen. Ett ämne jag bloggade flitigt om för drygt 1,5 år sedan. Orsaken är att det är tal om att lyfta ut dem från det övriga paketet och utreda ett varv till. Det trots att frågan redan är utredd, det trots att socialstyrelsen har lämnat sin rekommendation och uppfattningen att steriliseringarna är en skam för vårt samhälle, det trots att det finns en överväldigande politisk majoritet för att ta bort dem. Det skulle vara en befängd långbänk.Till vilken nytta? Förutom KD är det enda parti som kan tänkas vilja ha kvar tvångssteriliseringarna SD. Och när det gäller KD:s ställningstagande har vi hört allt flera gånger tidigare. En repris av den argumentationen kan varken vara bra för någons sinnesfrid eller matsmältning.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det är kontentan av Lennart
Sacrédeus (KD) argumentation i frågan på Brännpunkt i SVD. Ja och så, varför hoppar ni jämt på oss i KD (”Ändå utsätts vi som parti för en ständig nedlåtande attityd från ledande liberala och socialdemokratiska ledarsidor när vi tar vårt parlamentariska och demokratiska ansvar”).

Jag undrar om inte det är den självömkan som jag finner mest stötande. När det gäller transsexuella talar vi om en liten grupp människor som för det första måste hantera det svåra att vara född i fel kropp med det utanförskap det ger. De måste dessutom hantera både omvärldens fördomar och diskriminering och själva ta och hantera ett antal svåra beslut. Det är inte konstigt att det här är en grupp med mycket hög självmordsfrekvens och psykisk utsatthet. Dem misstänkliggör Sacrédeus genom att ifrågasätta att en kvinna som vill behålla sin livmoder ”genuint vill bli man” och behöver ett könsbyte. Därpå har han mage att klaga över att KD utsätts för ”nedlåtande attityd”. Vem är det som är nedlåtande mot vem här?

Sacrédeus (det måste väl ändå vara ett antaget namn när en kristdemokrat heter helige Gud?), denne representant för verklighetens folk förstår uppenbarligen inte att man både kan ha - var för sig eller tillsammans - rätt till laglig könsdefinition, en kropp som överensstämmer med ens inre och familj. Rättigheter de flesta av oss tar för självklara. Sacrédeus oroar sig över ett tredje kön - en man med livmoder. Finns det ingen förlossningsläkare som kan lugna honom? Naturen bjuder på väldigt mycket större könsvariation än vi kan ordna med vare sig lagparagrafer eller skalpell och suturer.
Den fråga Sacrédeus borde ställa sig är på vilket sätt transsexuellas frihet att välja om de vill ha barn, vilka ingrepp de låter göra och vilket kön de har på körkortet påverkar hans eller någon annans frihet? Det vill säga på vilket sätt och med vilken rätt han har något med saken att göra.

Nu är det bara att hoppas att övriga alliansen visar kurage, handlingskraft - eller åtminstone politisk självbevarelsedrift. Tvångssteriliseringen av transsexuella är en pinsam kvarleva som vi inte kan bli av med fort nog. Om det ska lyftas ut ur övriga paketet ska det vara för turbobehandling - inte för långbänk.

... Inte för att jag själv deltagit, men är det inte dags att sluta stödrösta på KD?

Som tur är följdes Sacrédeus artikel ”Ett halvt könsbyte öppnar för ett tredje kön”
av en alldeles utmärkt replik skriven av Hanna Wagenius och Adam Cwejman ”Regeringen borde inte gett efter för KD”. I dag har Hanna Söderström fått in en replik; "Juridiskt kön inte detsamma som biologiskt". Jag blir alltid imponerad av hur sakligt, nyktert och vänligt hon skriver - det trots att hon själv utsätts för de fördomar hon beskriver. På Newsmill har många skrivit. Här är länken tillAmanda Briheds artikel. Sydsvenskan har en bra ledarartikel i ämnet: Dammigt Tvång.

Några av mina tidigare blogginlägg i ämnet: Mor lilla mor ..., Bort med tvångssteriliseringarna, Könsbyte? Bara om du har skägg
Skäggiga damen, Tvångssteriliseringar som skyttegravspolitik, Snart får även skägglösa byta kön.

Lärarens ledarskap i dagens #skolchatt

2012-01-12T16:30:00.000+01:00

I kväll gör jag praktik som skolchatt-moderator under Morricas kompetenta handledarskap. Twitter är inte mitt mest naturliga forum, med min tendens till långrandighet i skrift, men jag ska göra så gott jag kan. :) Länk till #skolchatt på twitter.

Lärarens ledarskap i klassrummet, ja.... Kanske en sådan diskussion kan komma att tangera hela det minerade området auktoritet mot auktoritär, curling mot kadaverdisciplin, flum mot lydnad. Vad gör en lärare till en god ledare? Vad förväntar sig eleverna? Vad står det i styrdokumenten?

Hur blir man bättre som ledare? Hur får man auktoritet? När övergår det i att vara auktoritär?
Hur förenar man elevernas rätt till inflytande över allt som rör deras skolgång med kravet att läraren ska ta ansvar för undervisning och studieresultat?
Vilka förutsättningar krävs för ett gott ledarskap i klassrummet?
Kollegiala tips och varningar? Det ska bli spännande att få reda på vad alla tycker.

Här bjuder jag på en dikt jag skrev för ett antal år sedan:

Ledningsfrågor

Inte skall väl lilla jag? Nej tror ni att en sån som jag?
Vad tycker du och ni och du? Vad tror ni? Blir jag till behag?
Jag vill ju inte sticka opp, som trodde jag jag vore nån
För dryghet tycker ingen om, jag svär jag inte blivit sån
Men anser alla att jag ska, då tackar jag väl ändå ja
För lönen vill jag gärna ha, och tänk, ni tycker jag är bra! :)

Att härska här är inte kul men någon måste görat ju
Jag bläddrar fram till rätt klausul och undrar vad ni tisslar nu?
Pratar ni om vad jag gjort och vad jag sagt och vad jag bort?
Fy vad fräckt nu blir jag arg, det är ju tungt med ansvar stort
Understår ni er att le? Tror ni jag skall ha fördrag
med sådan fräck respektlöshet? Att hånas så? ...
En sån som jag?

Här är några länkar som kan tjäna som uppvärmning: The value of teachers, en artikel i New York Times som Jan Sjunnesson tipsade om, och

Entreprenöriellt Lärande - Been there, done that.

2012-01-09T01:00:00.001+01:00

Vi har en skola där kunskapsresultaten och likvärdigheten har varit i kraftigt fall under en lång tid. Nästan var fjärde elev lämnar skolan utan godkända betyg, samtidigt som betygen är så godtyckliga att Skolinspektionen liknar dem vid ett lotteri. Somliga rycker på axlarna åt det här och menar att kunskaperna inte är det viktigaste. Kunskap är ändå en färskvara som surnar innan man lämnar skolan. Eleverna i Sverige lär sig andra saker istället. De blir mer kreativa, mer självständiga och när de väl behöver kunskaperna vet de var de ska hitta dem. På nittiotalet gick det här hand i hand med PBL och ett klassrum där eleverna var forskare på jakt efter sin egen kunskap och där lärarna skulle akta sig för att komma i vägen för elevernas motivation, drivkraft och kreativitet. Idag är det Entreprenöriellt Lärande som tagit över manteln och spiran.

Det här är ett cyniskt och kallsinnigt resonemang. För det första har vi inte belägg för att de senaste decenniernas skola lämnat ifrån sig mer kreativa och självständiga elever som kompensation för att de lärt sig så litet. För det andra är våra hjärnor vad vi gör dem till. Ju mer vi lär oss, ju mer vi anstränger oss desto fler synapser och grå celler får vi. Skolan är som ett enda långt gym-pass för hjärnan. Den som tror att kreativiteten och entreprenörsandan spirar i den hjärna som bara tas fram vid festliga tillfällen misstar sig.

Men framför allt är resonemanget stötande för att det handlar om unga människor som har blivit bestulna på de kunskaper och färdigheter de behöver för att klara sig i livet. Kunskaper och färdigheter de har rätt till. För de elever som misslyckas i skolan, och även för de elever som går ut med godkända betyg, men utan motsvarande kunskaper väntar en dyster framtid. Inte bara professionellt utan också personligt. Utan de grundläggande färdigheter och kunskaper som förutsätts hamnar man utanför samhället på alla plan. Man hänger inte med i samhällsdebatten, man saknar redskap för att slåss för sin situation, man förstår inte referenser, man känner sig dum, känner sig utanför. Det är faktiskt så allvarligt att vuxenvärlden borde sätta till alla klutar för att inte en enda unge i Sverige ska hamna i en så eländig sits.

Ändå är det inte kunskapsmålen som är i fokus i våra nya styrdokument, för det är inte kunskapsmålen som ska genomsyra hela den svenska skolan utan det skall istället entreprenörskap göra. Redan i förskolan ska våra barn lära sig att bli ”hittepåiga”.

Mina äldsta barn hade oturen att gå på ett lågstadium som var entreprenöriellt genomsyrat redan på nittiotalet. Man bekymrade sig inte så mycket om de olika ämnena utan jobbade i stora ämnesövergripande sjok på någon månad. Eleverna fick verkligen vara kreativa. De klippte, de klistrade, de byggde och ritade. Dessutom fick de själva skapa små dikter, texter eller sånger om dinosaurier, planeter, eller vad det nu rörde sig om. Politikerna i Uppsala applåderade denna föregångsskola där ingen lärare någonsin intog en kateder och där lärarna arbetade helt i lag årskursvis. Eleverna var däremot skoltrötta redan på vårterminen i åk 1, och mina barn - som både kunde läsa långt innan de började skolan - hade så stora kunskapsluckor att de kom ikapp elever från mindre framstegsvänliga skolor först på gymnasiet. Och de kommer ändå från ett hem klätt av bokhyllor och från en familj fullproppad av lärare (jag, min man, mina båda föräldrar, min svåger, min svärfar, bara för att ge några exempel).

Här är Skolverkets beskrivning av vårt ny-gamla förhållningssätt: ”Entreprenörskap i skolan är ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet. Arbetsformerna stimulerar fantasi och skapande. Inre drivkrafter och motivation är viktigt för det entreprenöriella lärandet i alla åldrar, från förskola till vuxenutbildning. Centralt är att sätta det eleverna gör i ett sammanhang och se till helheten. Ämnesövergripande tematiska arbetssätt där elever tar ansvar för sitt lärande och där resultat kan vara till nytta utanför skolan är karaktäristiskt.”
Exakt samma saker som satte krokben för mina barn och som jag sett ställa till med förödelse i den svenska skolan under hela min lärarkarriär. Skall det någon gång bli oss förunnat att få arbeta i en skola utan frälsningsläror?

Håll dina vänner nära och dina ovänner ännu närmare heter det. I november var jag på ett seminarium om entreprenöriellt lärande. Under förmiddagen ägnade vi oss åt att rangordna entreprenörer och lista och diskutera entreprenörsfrämjande egenskaper. Jag kan lugnt säga att alla mina farhågor infriades. Var det för det här jag hade planerat självgående lektioner och ordnat med vikarie för mina elever? För att sitta bland främlingar och diskutera huruvida Björn Borg kan uppfattas som en entreprenör och vilken egenskap som ligger bakom Blondinbellas framgångar?

Mitt invärtes nej exploderade till ett skrik när vi skulle prata oss samman i storgrupp. Leeson förtjänar noll på entreprenörskalan hävdade en lärare. Han var ju självisk och ställde till med skada - det gör ingen riktig entreprenör. En riktig entreprenör tar inte stora risker, påstod en annan. En entreprenör har ju ansvar för många anställda och måste kunna ta det ansvaret. Sammantaget visade sig entreprenöriell vara ett ord man kan ge nästan vilken betydelse som helst. Kreativ var det enda adjektiv man verkade kunna enas om. Det är tydligen ett ord som inte utmanar några lärarvärderingar.
Personligen är jag inte alls säker på att kreativitet är en förutsättning för ett framgångsrikt entreprenörskap. Förmågan att identifiera och slå mynt av andras kreativitet borde vara precis lika värdefull. Men jag ville inte göra mina kommunkollegor ledsna så jag höll tyst med det.

Jag förstår nämligen mycket väl varför det blir så här. Vi får ett påbud ovanifrån. Hela skolan ska genomsyras av ett entreprenöriellt förhållningssätt. Vi väljer inte våra styrdokument så vad man än tycker är det bara att verkställa. Hur gör man då som lärare när man tycker sig uppmanas att dana kapitalister och själv tycker att kapitalister är onda varelser i cylinderhatt? Jo man bestämmer sig för att entreprenörskap är något annat än företagande. Då är det Moder Teresa och Nelson Mandela som blir entreprenörsexemplen. Vår ena föreläsare hörde själv till den här gruppen. Om och om igen förklarade han att det här med entreprenörskap inte har något med pengar att göra. Är det så att undervisningen ska ”genomsyras” av entreprenörskap böjer vi oss alla för det oundvikliga och gör entreprenörskap till något vi vill ska genomsyra undervisningen.

Och det är här det alltid leder fel när man styr i metod, medel och förhållningssätt. Det som händer är nämligen att allt det blir mål. Mål som överskuggar de ursprungliga. Styr man metoderna kan man rent av glömma kunskapsmålen. För har jag använt den föreskrivna metoden, är min undervisning entreprenöriellt genomsyrad, ja då har jag gjort mitt. Det här gäller också om metoderna är bra och beprövade. Det fanns säkert lärare, ämnen och elever där PBL fungerade alldeles utmärkt. Det finns säkert också goda exempel på entreprenöriellt lärande. Men en skicklig lärare har en stor verktygslåda proppfull av metoder, medel och förhållningssätt. Vilket man använder beror på den egna personligheten, på ämnet, på eleverna, på situationen och man är ständigt beredd att omvärdera och prova något nytt om målen inte nås eller om eleverna inte är med på tåget.Skolan kan varken räddas av formativ bedömning, en-till-en, EL, eller seminarieundervisning, hur attraktivt det än är att tro att det finns en lösning, en kungsväg.

Läraryrket är kreativt, dynamiskt och man kan aldrig vila på gamla lagrar. Det finns ingen frälsningsmetod, inget saliggörande förhållningssätt. Allt forskare kommer med, alla uppslag, idéer, goda exempel, allt är välkommet så länge vi får använda, modifiera och tillämpa efter vårt och elevernas gottfinnande.

... Eller med andra ord så länge vi tillåts ha ett entreprenöriellt förhållningssätt till vår egen yrkesutövning.

Länk till föregående #skolchatt som hade entreprenöriellt Lärande som ämne. Johan Kant skriver tänkvärt på samma tema. Två riktigt bra debattartiklar på temat i SVD: Entreprenöriellt Lärande skapar inga företag, och SNS artikeln: Skolan behöver inte ett nytt flummigt begrepp. Mats i Tysta Tankar tipsar om en påhittig man, Gertie i Man oroar sig inte för småsaker skriver om entreprenören Polhem och undrar hur han hade klarat sig i dagens skola. Anna Kaya skrev ett utförligt inlägg om entreprenöriellt lärande på Skollyftet i september.

Äntligen provocerad till skrivande av Eva-Lis Sirén

2012-01-05T12:29:00.004+01:00

När jag klagade över hur svårt det var att börja skriva efter ett långt uppehåll tipsade Morrica om att försöka hitta något som irriterar. Problemet har varit att jag under ett tag mest bara läst sådant som fått mig att nicka gillande. Men på dagens DN-debatt står Eva-Lis Sirén till tjänst med inspirerande provokation. :)

Som lärare borde man kanske nicka gillande till en artikel med rubriken: ”Därför måste Sveriges lärare ha 10 000 mer i månaden”. 10 000 mer i månaden, vem skulle tacka nej till det? Och att lärare får ovanligt dålig utdelning för sin utbildning är ett obestridligt faktum. Ändå känner jag mest en invärtes suck när jag läser artikeln. Dels för att det har malts på om just dessa fiktiva 10 000 tills budskapet börjar irritera och provocera snarare än övertyga, dels för att status är ett ord som ”rubs me the wrong way”, men också för att jag inte tycker om när alla lärare buntas ihop som om vi hade samma arbetsvillkor, utbildningslängd och prioriteringar.
Lärararbete på högstadiet skiljer sig från det på gymnasiet, Komvux från ungdomsskolan. Det vet jag av egen erfarenhet. Det är rimligt att anta att det gäller hela skolan. Jag vill gärna lyssna på mina kollegor på andra stadier och även kämpa för deras villkor och rättigheter. Men varför envisas med att klumpa ihop oss?

En annan sak jag ogillar är att arbetsvillkoren görs till bisak i artikeln. Vi är väldigt många lärare som skulle sätta ökad professionell frihet och minskad detaljreglering högre än en löneökning. Att vara lärare och inte ha förutsättningar att göra ett bra jobb är ungefär lika kul som att spela Hamlet inför en fullsatt salong utan repetitioner. Men även här finns det antagligen skillnader mellan lärare och lärare. Eller är det ett generellt problem för alla stadier att man inte har förutsättningar att göra ett bra jobb? Att man behöver tid till för- och efterarbete som aldrig finns?

Det enda man kan hoppas att uppnå med en artikel av det här slaget är att påverka den allmänna opinionen. Men det är inte troligt att en text som inte ens frälser en färdigfrälst får församlingen att öka. Det finns knappast en enda svensk som inte redan hört det här kravet. Det är redan allmänt etablerat att lärare borde ha en högre lön. Vad händer när samma sak då mals på papegojeaktigt?

Att SKL skulle påverkas är osannolikt. Lärarkåren har inga som helst påtryckningsmöjligheter. Strejkar vi kan kommunpolitikerna bara gnugga händerna belåtet åt budgetöverskottet. Vill behöriga lärare inte acceptera lön och arbetsvillkor kan man alltid placera vem man vill i katedern. Utan extern kunskapskontroll märks det knappt att ungarna inte lär sig något. I varje fall märks det inte på något sätt som riktar strålkastarljuset mot en specifik kommun eller rektor. Det är här vi har det grundläggande problemet när det gäller lärarlönerna. Ingen arbetsgivare betalar mer än man måste. I näringslivet lönar det sig uppenbart att betala en kunnig, skicklig och arbetsvillig medarbetare mer. Där lönar det sig rent av att betala besvärliga, kritiska personer mer för de betalar sig själva genom att förbättra företaget och därmed lönsamheten. Så fungerar det inte i skolans värld. Det finns inga incitament för en kommunpolitiker att ge lärare ett högt lönepåslag. Tvärtom ger det både ett försämrat manöverutrymme (mindre kul på jobbet) och sämre förutsättningar till framgång i nästa val. Och den lydiga idioten är den bästa av kommunanställda.

Friskolorna kunde ha haft en höjande effekt på lärarlönerna. Men förutsättningen för det vore att skickliga, kunniga och självständiga lärare gav större vinst och så är det verkligen inte idag. Så länge det inte finns någon extern kunskapskontroll är det trivsel och sådant som marknadsföring, resor, datorer och andra perks som står i centrum. Vilken trevlig prick som helst kan fungera i katedern. Ju yngre och mer obehörig desto bättre för då kommer man som arbetsgivare undan med en spottstyver. Och kritik? Det kan skada varumärket och ses framför allt som skäl för avsked.

Man kan spekulera i varför LR och Lärarförbundet inte gjorde gemensam sak här. Men jag är för min del glad att Metta Fjelkner höll sig utanför den här artikeln. Jag tycker också att det är bra att LR tar upp friskolornas vinster och sätt att sköta sin arbetsgivarroll. Men de åtgärder man föreslår för att få friskolorna att betala bättre är helt otillräckliga. Ett vinstdrivet företag skärper inte sig av moraliska skäl utan av vinstskäl. Därför är enda receptet för att få friskolor att slåss om och betala höga löner till duktiga lärare att göra kunskapsmålen centrala genom en extern kunskapskontroll.

Och på så vis landar alltså även detta blogginlägg i kravet på centalrättade nationella prov och en modern studentexamen. Ja, och ett återförstatligande av skolan förstås.

I SVD utger sig Maria Ludvigsson för att försvara LR:s medlemmar. Det hon försvarar är givetvis - som alltid - privatiseringarna, men det verkar ändå som om hon helt har missat att lärarkåren inte delar hennes entusiasm där.

Bloggar: Bo Malmberg: Hellre höga vinster än höga lärarlöner?, Thoughts and Reflections utnämner lärarna till : Sveriges gnälligaste yrkeskår, i Trams, allvar, kultur och liv kan man läsa bistra men sanna saker om SKL som förhandingsmotpart.

Julen och Pol Pot

2011-12-31T12:28:00.001+01:00

Vilket ljuvligt jullov jag har haft! Långa härliga samtal, långa härliga middagar och långa härliga promenader. Dessutom har jag läst långa härliga böcker; Först Steve Jobs biografin och nu Pol Pots leende. Jag har också tittat på långa härliga filmer, spelat en del Zelda och en del Betapet, bykat och städat. Det sista känns förbluffande skönt. För första gången på ett halvår är tvättkorgen nästan tom. Fönstren är tvättade och jag har torkat damm och skrubbat på de mest obesökta ställen och nu känns hela huset upplyft och ... nytt.
Det jag inte har gjort en enda gnutta är skrivit. Ja utom julklappsrim förstås.

Men tänkt har jag. Jag har tänkt på stormen som vinit natt efter natt och på det onaturliga i att man kan sitta i trädgården utan ytterkläder i slutet på december. Jag har tänkt på Steve Jobs, den där gråtmilde, argsinte, arrogante perfektionisten som jag har följt i nästan 600 sidor. Jag har tänkt på Strindberg och på hur jag bäst kan väcka nyfikenhet och intresse för honom hos mina nior. Jag har tänkt på föreläsningen jag förbereder, på studentexamen, på politiken och pengarna i Valdemarsvik.
Just nu tänker jag mycket på röda Khmererna och på boken Pol Pots leende som jag fick till födelsedagspresent av min äldsta dotter. När jag flyttade till Sverige stod det folk på Sergels torg och delade ut röda flygblad till stöd för Pol Pot. Det här var i början av åttiotalet och vid det laget var vad som pågick i Kambodja väl känt. Åtminstone utanför Sverige. Jag minns hur förbluffad och indignerad jag kände mig. Så pass att jag gick fram och frågade dem om de verkligen gjorde vad jag trodde att de gjorde. De svarade inte, men de tittade på mig som jag föreställer mig att korsfararna tittade på de hedningar som vägrade omvända sig. Men lika obegriplig som den förnekelsen var är den amerikanska förnekelsen efter Vietnamkriget. Det är ett grymt skämt att Kissinger fick fredspriset och en ren skymf mot Vietnam, Kambodja och resten av världen att Nixon fick upprättelse och sågs som en stor statsman på gamla dagar.

Allt det här får mig att tänka att debatt, ifrågasättande och grävande, orädd journalistik är väldigt viktigt. Det får mig att tänka att journalister behöver respekteras och ges manöverutrymme i högre utsträckning än idag.
Det får mig att känna lust att skriva igen.

Världens bästa skitskola del 3: Surt sa Derwinger om Finland.

2011-12-18T11:17:00.001+01:00

I torsdags kom Världens bästa skitskola till Norrköping. Närmare bestämt till Plusgymnasiets stylistutbildning. Det handlade om en annan aspekt av gymnasieelevernas valfrihet - möjligheten att välja ett gymnasieprogram som ger tre roliga och kreativa år, uppmuntrar eleverna att drömma, men som i de flesta fall leder till en kraschlandning när skolan är slut. Vi fick veta att stylistprogrammen växer lavinartat. 600 går ut nästa år, betydligt fler året därpå, samtidigt som arbetsförmedlingen annonserar ut ett enda stylistjobb för hela landet. När man kontrasterar stylistelevernas drömmar om rikedom och berömmelse och deras entusiasm inför att lära sig om sminkborttagning och trendfärger med pojken i Shanghaj som drömmer om att bli läkare eller forskare och förklarar att receptet är hårt arbete blir det faktiskt hjärtskärande. Jag har skrivit om pedagogikforskare som beter sig som väckelsepredikanter. Det vi har här är skolor med frälsningsläror, skolor som lovar eleverna guld och gröna skogar. Men den enda som ser något guld är skolans ägare. På elevernas bekostnad. Men också på skattebetalarnas. För var är samhällsintresset i att lära tonåringar jonglera och sminka varandra?

Inslaget om Shanghaj var utmärkt. Det var personligt, humoristiskt, rappt och gav en ny inblick i en kultur som för de flesta av oss är främmande. Klara exempel på vad vi uppfattar som kadaverdisciplin - något som här upplevs som förkastligt. Ändå gick det inte att ta fel på elevernas entusiasm i den skolklass man fick se. Min sextonåriga dotter är med i hemvärnsungdom och när hon såg inslaget utbrast hon att just så fungerar det där. Jag kan inte påstå att mysteriet med varför min dotter frivilligt stiger upp i svinottan ett ansenligt antal lördagsmorgnar för att ägna sig åt sådant som prickskytte, vandring med tung packning, byggande av vindskydd mitt i skogen och sittande eldvakt mitt i natten kom närmare en lösning, men uppenbarligen är det något vi missar här. Kanske ett behov av struktur, ramar, tydlighet?

Det fanns heller inget anspråk på att berätta hela sanningen i det här inslaget. Är priset för disciplinen kreativitet eller är bristen på fritänkande en konsekvens av en repressiv regim? Finns det överhuvudtaget en brist på kreativitet eller är det påståendet bara ett utslag av vårt önsketänkande? Vi fick se en barnfamilj avslappnat samtala om skolan med sin son vid middagsbordet och vi fick höra pappans stela svar på frågor när representanter för skolmyndigheten dök upp och insisterade på att få lyssna på intervjun. Tittarna fick dra sina egna slutsatser när det gällde allt utom åk 4 elevernas skratt åt frågan 800/100 - en fråga som inte fick många rätta svar på en svensk trottoar. Här fanns det inte heller utrymme för tolkningar. Det generade hånskrattet från de kinesiska barnen sade allt.

Jag tyckte också mycket om intervjun med Martin Ingvar. Han visade både pathos och indignation när han pratade om den svenska skolan. Den indignationen delar jag helt och fullt. Jag delar också hans bild av var man gått fel och vad man borde göra åt saken. Höjdpunkten var när han berättade om den lärare som gjorde skillnad för honom, fru Palmgren. Martin Ingvar förklarade att utan att forma det i ord hade hon kommunicerat ”det betyder något för mig att det går bra för dig”.

Länge trodde jag att jag den här gången skulle kunna skriva ett rent hyllningsinlägg till programmet, men så kom vi till inslaget om skolan i Finland. Det var då jag insåg att resten hade varit bra för att där hade Derwinger och övriga redaktionen inga förutfattade åsikter. Det gällde uppenbarligen inte Finland, för något mer onyanserat nidporträtt hade jag svårligen kunnat föreställa mig. Det var ungefär som om man hade gett sig iväg för att bevisa Nordisk familjeordboks fyrtiotals-beskrivning av afrikanen - han är lat och tycker om att dansa - genom att filma några dansande och några slappande afrikaner. När det gäller Finland är teserna man gav sig ut för att bevisa de här: I Finland ägnar man sig åt traditionell och gammaldags korvstoppning av kunskaper. I Finland är eleverna blyga, kuvade och passiva.

När det gäller den första tesen brydde man sig inte om att presentera något belägg, man påstod bara att det var på det sättet. I själva verket styr studentexamen i precis motsatt riktning. I alla realiaämnen har man uppsatsfrågor där man efterfrågar analys, reflektion, kritiskt och självständigt tänkande - inte detaljkunskaper. Även i klassrumsundervisningen sätts mycket tid på att diskutera samband, konsekvenser, orsaker. I språk hade Finland redan när jag tog studenten 78 de kommunikativa kunskapsmål som infördes i Sverige först 94. 89 när jag började undervisa i Sverige var jag chockerad över den gammalmodiga fokuseringen vid skriftlig korrekthet i centralproven och över en språkundervisning som var helt läroboksbaserad. Jag arbetade med språkbad och ett enspråkigt klassrum och hade ett helt betygssteg bättre resultat på centralproven än mina kollegor på Edsbergsskolan i Sollentuna och fick be rektorn om tillstånd att sätta betyg därefter. Med mina finska metoder uppfattades jag som en rebell mot det etablerade och traditionella.
Själv är jag djupt tacksam över den skolning i tänkande och språklig kommunikation jag fick i den finska skolan. Nästan lika tacksam som jag är över den arbetsro som rådde och friheten att välja metoder och studievägar inom ämnena. Det gick så bra att arbeta i skolan att jag kom undan med ett minimum av läxläsning hemma. Under min skolgång upplevde jag heller aldrig att någon lärare skrek åt oss elever. Något som verkar vara vardagsmat i Sverige. Först underlåter man att etablera ramar i en klass. Därpå skäller man på eleverna för att det inte är arbetsro. Det talas om kadaverdisciplinen och lydnaden i Finland. Det det handlar om är att alla vet vad som gäller i klassrummet. Det är vilsamt och det är effektivt och det ger eleverna en skolgång utan skrik, bråk, skäll, tjat och förmaningar. Dessutom ger det en hel del frihet innanför de fasta ramarna.

När det gällde den andra tesen letade man belägg genom att skicka en svensk SO-lärare till en finlandsvensk klass. Vi fick se eleverna sitta onaturligt tysta, dystra och stumma inför SO-lärarens alltmer desperata försök att få dem delaktiga. Shanghaj-eleverna var under av jovialitet i jämförelse. Därefter drog läraren många slutsatser om det finska skolsystemet. Han undrade hur eleverna mådde och kallade dem hämmade. Sig själv rannsakade han däremot inte.
Det jag såg var en klass som tydligt tog avstånd från läraren, som rent ut var fientliga till honom. Någon enstaka elev visade litet förbarmande, resten vägrade samarbeta. Det kan lärare råka ut för i de flesta länder - att bli utfryst eller på annat sätt dissad av en hel klass. Knappast dock i totalitära länder som Kina eller Sydkorea. Den där klassen tänkte kritiskt så det knakade om det - och all kritik var riktad mot tönten där framme vid katedern.

Det ringde ordentliga minnesklockor hos mig när jag såg det. Vi hade två rikssvenska mattelärare när jag gick på gymnasiet. Den ena kallade vi Bahaisten (för det upplyste han oss redan första lektionen om att han var), den andra kallades bara Vattusvensken (pejorativt uttryck för rikssvenskar). Bahaisten var en mild, tystlåten man som antagligen hade farit ordentligt illa på andra sidan kvarken. Någon matte lärde han oss emellertid inte. Hans efterträdare Vattusvensken försökte roa oss genom att trilla av podiet varje lektion och han delade ut diagnoser inför varje prov. Vi lärde oss snabbt att det bara var siffrorna som skiljde sig mellan diagnosen och det därpå följande provet och fick följaktligen strålande betyg utan att lära oss någonting. I åk 3 fick vi en ”riktig” mattelärare. Han förbjöd hela klassen att skriva studentexamen i matte. Vår okunskap skulle nämligen skämma ut honom. När jag såg det här inslaget från Finland blev jag påmind om vårt hån och vårt avståndstagande inför våra två rikssvenska lärare. De kanske gjorde samma analys som den här SO-läraren. Men kuvade var vi verkligen inte. Vi gjorde vårt missnöje tydligt känt på rektorsexpeditionen och konsekvensen av det blev att ingen av dem hade mer än ett ettårigt gästspel på skolan.

Under min skoltid var jag med om att eleverna gjorde sig av med fyra lärare. Tre på gymnasiet och en på högstadiet. Om eleverna i samlad tropp uttryckte missnöje, kom med goda och belagda sakskäl till sitt missnöje och läraren uppvisade dåliga resultat var den läraren rökt.
Varje gång var det hela klassen som bestämde att vi skulle vidta åtgärder och varje gång togs klagomålen på största allvar, varje gång ledde de till att läraren fick gå. Tre av lärarna var mer uppenbart inkompetenta. När det gällde den fjärde, en historielärare som gillade att kalla upp tjejer till tavlan och sedan ägnade sig åt att spana så högt upp under kjolen han kunde, var det svårast. Han hade nämligen goda kunskapsresultat. Den gången fick vi information av rektorn om vad lärare kan prickas för och varje gång han gjorde något sådant anmälde vi. Det tog oss två månader att samla på honom de tre prickar som krävdes för avsked.

Hur ofta händer sådant i Sverige? Hur helig är elevernas rätt till en behörig och kompetent lärare här? Och hur långt sträcker sig rätten att tänka kritiskt och ha inflytande över sin skolsituation? Lärare har mycket större frihet och åtnjuter mycket mer respekt i Finland än i Sverige, men är man en riktigt inkompetent och/ eller lat lärare sitter man betydligt tryggare i Sverige än i Finland. Den främsta orsaken till det är Studentexamen. Tack var den kan man granska enskilda lärares skicklighet och bedömningsförmåga.

Det är inte lätt att jämföra länder. Det finns en mängd små subtila skillnader som det tar lång tid att identifiera. Jag har snart bott här i trettio år och jag är långt ifrån fullärd i ämnet. Men jag kan konstatera att man i Sverige är mycket bättre på det sociala smörjmedlet, trevligare och vänligare än i Finland. När jag först flyttade hit såg jag det enligt finskt synsätt som en form av tillgjordhet och ohederlighet, som fjäsk. Nu uppfattar jag det som något man i Finland gott kunde ta efter. Livet blir trevligare om man anstränger sig litet för att bekräfta varandra och visa uppskattning och det är faktiskt inte nödvändigt att som i Finland markera sitt avståndstagande varje gång man träffar en person man inte gillar. Det är inte heller konstruktivt att stoltsera med sin tystlåtenhet så till den grad att man är myser över skämt som klassikern: ”Skall vi prata eller ska vi supa?”. Finland och finnarna skulle säkert gagnas av att skärpa sig på en lång rad sätt.

Men det är inte de finländska svagheterna som Världens bästa skitskola och Natanael Derwinger belyser, utan den kanske främsta svenska nationalsvagheten; Att man klamrar sig fast vid bilden av Sverige som ett föregångsland, rikare, bättre, mer jämställt, mer rättvist, mer empatiskt än andra länder. Det är den arrogansen och självgodheten som leder till en ihärdig kamp att beskriva bjälken i det egna ögat som ett grand och grandet i grannens öga som en bjälke. Det är ingen dygd att vara tystlåten och inbunden. Men det är en betydligt större brist att rikta sin kritik mot andra samtidigt som man är okritisk när det handlar om det egna landet. Det är ju trots allt bjälken i det egna ögat man är skyldig att ta bort. ... Det är för övrigt bara den man kan ta bort.

Media: Malin Siwe skriver klokt i Expressen. Hon har för övrigt noterat att Åbo-eleverna är fientliga.

Bloggar: Johan Kant har skrivit långt och klokt om det här avsnittet i två inlägg. Här är länken till det första och till det andra. Plura skriver också tänkvärt här.

I Finland skulle ingen någonsin be folk skratta åt ett skämt. Där drar man skämt gravallvarligt utan att på något sätt ange att man skämtar, missas poängen går man vidare utan att göra någon affär av saken. Att skratta åt sina egna skämt (som jag gör) uppfattas som tecken på dålig självbehärskning och dålig stil.

Fler chanser och mer kunskap med studentexamen

2011-12-17T22:07:00.002+01:00

Vilken fin julklapp i dagens DN: ”Studentexamen kommer tillbaka”. Nästan precis ett halvår efter artikeln på DN debatt: "Dags att svenska skolan återinför studentexamen".
Till min överraskning finns det en hel del moteld på Twitter. Återgång till sextiotalet, prov- ranknings- och betygshysteri, fokus på ytlig faktakunskap, tänk om man har en dålig dag, ännu fler prov, etc. Visst går det att skapa en dålig studentexamen. En examen som är en återgång till sextiotalet, en examen som mäter ytlig dagsfärsk kunskap, en utformning som innebär att allt hänger på en dag. Men varför skulle man göra något så korkat? Och varför måla fan på väggen när det är så mycket vettigare att komma med konstruktiva önskemål och förslag?

Några exempel på omformulering:

Vi vill ha en modern studentexamen som mäter de kunskaper och färdigheter som är viktigast i dagens samhälle. Förslagsvis sådant som kommunikation, språk, analys, problemlösning och reflektion.
Vi vill att studentexamen ersätter de nationella proven på gymnasiet och på så vis ger färre prov - inte fler. På sikt går det kanske rent av att gallra bland de nationella proven i grundskolan om vi har en centralrättad studentexamen.
Vi vill att det finns flera omprovstillfällen. Förslagsvis en gratisgång och följande försök till självkostnadspris.

I DN-artikeln talas det om att utreda under flera år. Det gjorde mig glad för det här är inte en reform man ska jäkta fram. Prov påverkar både undervisning och inlärning och därför måste man se till att proven påverkar på rätt sätt.

Det enda i DN-artikeln jag inte tyckte om var att Björklund sa att studentexamen är tänkt att styra slutbetygen. Det svenska gymnasiebetyget har en avgörande betydelse för en elevs studiemöjligheter. För de mest attraktiva utbildningarna krävs det MVG (snart A) i alla ämnen. Med dagens betygslotteri är det här systemet förstås extremt orättfärdigt. Men också om vi får rättvisa och rättvisande (Morrica) betyg finns det problem med det. Om jag har gett en elev C i Historia och hon eller han skriver A på studentexamen, skall betyget då bli A fast studentbetyget är baserat på en fråga om andra världskriget och gymnasiebetyget baserat på hela världshistorien? Det vore högst orättfärdigt. Samtidigt som det är helt omöjligt att utforma ett prov som mäter alla kunskapskrav i en kurs.

Dessutom är hela det här urvalssystemet där MVG i varje skolämne är en förutsättning för att komma in på de mest eftertraktade utbildningarna nationalekonomisk galenskap. Varför ska man behöva ha MVG i musik, slöjd och spanska för att få bli veterinär? Hur hade det gått för Stephen Hawking i vårt universitetssystem? Framgång består av en kombination av anlag, motivation och arbetsvilja. Vissa har bred kompetens, medan andra har en smal specialbegåvning. Vi måste ha system som tar vara på båda sorterna. Vad jag förstår måste vårt urvalssystem ha som konsekvens att vi hindrar en massa unga människor från att uppnå sin fulla potential. Vem säger att den som kan hitta lösningen på våra energiproblem är duktig på att rita? Ska det krävas att man kan sjunga klart och sy korsstygn om man vill bli en Marie Curie i Sverige?

Nej gymnasiebetyg, examensbetyg, en välkomnande och effektiv vuxenutbildning och antagningsprov till attraktiva utbildningar, det är mitt recept. När en student har bestämt bana och är villig att kavla upp ärmarna för att nå sina mål ska alla dörrar öppnas och möjligheterna vara många. Vårt nuvarande system är snålt och orättvist mot våra unga. Ska vi göra om ska vi förstås se till att vi gör rätt. Och där har vi alla ett ansvar.

Media: Olof Petersons replik på min artikel: Liberaler drev på när studentexamen försvann, min replik på Petersons replik: Vi ska inte damma av den gamla studentexamen.
I DN har Johannes Åman förstått att ordet studentexamen har nytt innehåll, men han oroar sig över provets utformning och betydelse.
Bloggar: Tysta Tankar, Morrica, Plura, Ann Helena Rudberg,

Världens bästa skitskola del 2; Vart leder vinsterna i skolan?

2011-12-13T21:49:00.001+01:00

I torsdags tittade jag på världens bästa skitskola när programmet sändes. Men jag behöver tänka innan jag skriver så därför kommer bloggkommentaren först nu. Ämnet var vinster i skolan. Och vilka vinster sedan. I övriga näringslivet får man ställa vinsthorisonten betydligt lägre samtidigt som man har större risker. Inte undra på att branschen lockar den som vill göra sig en slant. Frågan man ställde var högst angelägen; Går det att göra vinster utan att det drabbar eleverna? Tyvärr hade man precis som i första avsnittet valt att besvara frågan i förväg. Några lyckade skolhuvudmän såg man inte röken av, utan här var det bara fråga om giriga kapitalister med cylinderhatt. Samtliga intervjuade elever sågade sina glidar- och slapparskolor jäms med fotknölarna. En bild som är välkänd för oss lärare och som definitivt behöver visas, men hela bilden är det inte. Nog borde det ha gått att leta upp åtminstone en nöjd friskoleelev för balansens skull.

Den färdiga premissen till trots kändes det som en stor lättnad att se programmet. Att få höra elever säga samma sak framför en kamera som våra före detta elever säger till oss lärare. Inget i programmet kom som någon överraskning för mig. Jo förresten folkvalde Ole Salstens
enorma vinster och vägran att tala med journalister var faktiskt chockerande. Hur är det möjligt att Kungsbackaborna röstar på karln? Men när eleverna berättar att lärare inte ens säger till när de själva blir överröstade av spelljud, att elever man inte sett på månader registeras som närvarande och att betyg saknar alla samband med kunskaper blir inte jag förvånad. Det här har jag hört från så många före detta elever.

När vi lärare försöker berätta vad vi ser när vi tittar oss omkring avfärdas det i allmänhet föraktfullt som anekdotisk kunskap. Det man glömmer är att vi har brett underlag för våra slutsatser. Vi kommer i kontakt med väldigt många elever. Mellan 150 - 200 årligen. Vi hör diskussionerna inför skolvalet - där sådant som skolmatens kvalitet, resor, körkort och datorer figurerar, men sällan arbetssätt eller lärarnas kvalitet. Vi träffar dem också senare. Det är när de går i trean eller har gått ut som de bittraste skolomdömena kommer. ”Vi hade knappt några lektioner”. ”Vår lärare måste kolla upp varje liten grej på google. Många elever kan mer än honom”. ”Jag har inte lärt mig någonting på tre år”. Det var ett litet axplock av de skolomdömen jag hör mest frekvent från före detta elever.

Vi lärare ingår dessutom både i ett fast kollegium och i ett virtuellt. Det innebär att man kommer åt att jämföra sin ”anekdotiska” kunskap med andras. Dessutom bryr vi oss i allmänhet om alla våra elever och kanske rent av litet extra om de mest skadskjutna kråkorna, de som har sämst möjligheter att navigera i vår skolkonkurrens. Här har vi orsaken till att det är så svårt att hitta en hejaklack för friskolereformen bland landets lärare, till att man kan vara friskolefrälst som ledarskribent, men inte som lärare.

I diskussionen efteråt förfasar sig Norrköpings Lars Stjernkvist (S) över vinsterna samtidigt som han försvarar valfrihetsreformerna. Det har ett stort värde, menar han, att man kan välja skola. Tänk det ser inte jag. Det har ett stort värde att kunna räkna med att den skola ens barn går i är bra. Det har ett stort värde att veta att man kan forma och välja sin egen framtid om man lägger manken till. Det har ett stort värde att även den som inte har engagerade föräldrar och siktet på den egna framtiden får en bra skolgång. Mångfalden och valfriheten består av att vi ger våra barn friheten att slappa och glida under några tonårsår. Priset är i bästa fall några extra skolår, i sämsta fall en framtid utan valmöjligheter. Hur kan vi tycka att vi har rätt att ge omyndiga elever fritt fram att sälja ut sin egen framtid mot några softa år och en laptop?

I diskussionen efteråt är Gunilla Hammar Säfström och Eva Cooper måna om att påpeka att det som beskrivs i programmet förekommer även på kommunala skolor. Kanske reagerade de som jag över ensidigheten i den bild som visades, men det är inte ett relevant påstående. Vi vet att det finns dåliga kommunala skolor. Det här programmet handlade emellertid inte om bra och dåliga skolor utan om vinster och skolan. Vad är det man sparar in på när man ordnar sig en riktigt saftig vinst och vad är det man sätter pengarna på? Går marknadsföring, nöjda kunder och datorer alltid före kunskapsmål, undervisning och lärare? Jonas Vlachos svarar undvikande på den frågan. Det finns inte utvärderingar, explosionen av stora skolkoncerner är ganska ny, frågan kan inte besvaras med någon säkerhet. I SNS rapporten Konkurrensens konsekvenser visade han emellertid att friskolorna betalar betydligt mer än kommunala för skolmat, marknadsföring och utrustning och betydligt mindre för lärare och undervisning. Det är i sig ett svar på frågan, ett slags facit på vad eleverna och föräldrarna går efter och på vad friskolorna därför prioriterar. De kommunala skolorna ligger bara några steg efter. Även de måste skaffa sig en marknadsföringsstrategi, även de måste döpa om skolmatsalen till skolrestaurang och byta ut kebabgrytan mot kebab om de vill överleva i den konkurrens Lars Stjernkvist uppfattar som något positivt.

Programmet besvarade förstås den fråga Jonas Vlachos vägrar besvara med ett rungande ja. Men i och med att man så uppenbart tagit ställning i förväg och valt ut inslag för att få fram sitt budskap klingar det ihåligt. Det tycker jag är både tråkigt och onödigt. Det här är ett viktigt ämne som förtjänar att hanteras nyktert och förutsättningslöst.

Bland annat av det skälet stör jag mig på Natanael Derwingers påklistrat naiva framtoning. När han spelar korkade kusinen från landet som ägnar sig åt undersökande journalistik samtidigt som programmet har en uppenbar och genomtänkt agenda känns det bara ohederligt och manipulativt.

Roligast i programmet? När Derwinger förklarar att John Bauer eleven i varje fall inte spelar WoW i skolan och eleven förtydligar; ”i skolan spelar jag CS”. (World of Warcraft / Counterstrike). Men skrattet fastnar rätt snabbt i halsen.

Media: SVD, DN Två ledarartiklar med samma syfte - skademinimering - men olika infallsvinklar. Metta Fjelkner skriver tänkvärt på SVT Debatt.
Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Plura,Johan Kant, LRradicals om vinster i kommunerna,

Världens bästa skitprogram?

2011-12-09T19:21:00.001+01:00

Litet efter som jag är har jag precis recenserat första avsnittet av Världens bästa skitskola på Newsmill. Här är länken till ”Ohederlig journalistik i UR:s skolsatsning”, en rubrik som är betydligt hårdare än min som nu pryder detta blogginlägg.

Många har redan skrivit. Johan Kant ger gott betyg till programmet men invänder att elevunderlaget faktiskt har betydelse för måluppfyllelsen och att det finns fler förklaringar än olika förväntningar till att Internationella Engelska Skolan har bättre resultat än Årbyskolan. Mats i Tysta Tankar var imponerad av både innehåll och utformning. Även Svenska Dagbladets mediekrönikör är mestadels positiv.

Så vad tyckte jag? Det fanns en hel del i programmet som var bra. Men det fanns också sådant som fick mig att reagera skarpt. Att förväntningar har betydelse är knappast någon revolutionerande insikt. Brist på förväntningar är heller inte orsaken till problemen i svensk skola. Det Derwinger beskriver som resultatet av olika förväntningar är snarare resultatet av skolsegregation. Motiverade medelklasselever når alla mål på Internationella Engelska Skolan. Ett kvarter därifrån har Årbyskolan de elever som blev kvar och där ser det inte alls lika hoppfullt ut. Just därför är det inte heller rättvist att jämföra Årbyskolan och Nossebroskolan (även glädjebetygen förutan), för i Essunga har de inget skolval. På den skolan har de hela kommunens elevunderlag och därmed tillgång till både motorer och förebilder.

Mer om det på Newsmill, som sagt. Men där har jag inte skrivit om eftersnacket i Kunskapskanalen. Skolinspektionens Anne-Marie Begler imponerade verkligen. Saklig och lugn svarade hon först att skolan visst är ett lotteri och förklarade därpå vad vi behöver göra åt saken. Göran Greider från Dalademokraten stod inte henne efter i saklighet och lyckades dessutom formulera sig träffsäkert, målande och minnesvärt. Så här skickligt sammanfattade han programmet: ” Skolan blir liksom ett Hollywood. Bara vi riktigt tänker positivt utav helvete kommer det att gå bra.”
En mindre lyckad deltagare var Zanyar Abadi. Han presenterades som regissör och föreläsare och hann klämma ur sig många grodor med tanke på den korta tiden.
Ett exempel är ”Det är en myt att man inte klarar sig lika bra om man kommer från ett studieovant hem” ett annat: ”alla de mest begåvade personer jag känner har hoppat av skolan”. Men det som verkligen fick mitt nackhår att resa sig var när han sade att skolan inte ska förstatligas för att kommunpolitiker vet bäst hur den ska skötas. Snacka om ett för lärare hårresande yttrande. Ja, nackhåret reste sig nog på mig i rollen som kommunpolitiker också.

Artigt och vänligt anmälde då Göran Greider annan åsikt gällande kommunpolitiker och beskrev sitt recept för att komma åt snedrekryteringen: ”Mitt ideal är att varje skola landar nästan som en främmande farkost i bostadskvarteret och kommer med andra mål utifrån.” Ja, där håller jag med precis. I Östhammar där trivsel och trygghet värderas hästlängder före kunskaper kan inte lokalpolitikerna få hålla eleverna tillbaka. Studieskeptiska föräldrar kan inte tillåtas värdera och prioritera träningarna över läxorna. Och pådrivande streberföräldrar ska inte få avfärda mobbning och trakasserier som karaktärsdanande. Skolan ska ge varje unge som är villig att kavla upp ärmarna en hel stor nyckelknippa till nya spännande världar och horisonter.

Den sista gästen i diskussionen var Expressens Karin Olsson. Hon var väl frälst på programmets förväntningsbudskap tyckte jag, uppenbart på grund av sin egen klassresa. Jag skulle vilja be henne fundera över hur det hade sett ut och gått för henne om - för att låna Johan Kants formulering - ”de elever som hade det goda omdömet att välja företagsamma föräldrar” hade bytt till en annan skola? Hur långt hade lärarnas förväntningar räckt utan positiva förebilder och lok i klassen?
Antagligen har hon redan tänkt i de banorna för även hon fördömde kommunaliseringen och lyfte ett återförstatligande som viktigaste åtgärd. Hon oroade sig bara för att skolan inte skulle orka med ytterligare en reform. Om det vill jag säga ’no worries’, Karin. Jag tror vi hanterar att byta till en huvudman som sätter kunskaper före balansräkning och som är villig att lyssna på oss när vi berättar vad som krävs för att vi ska kunna göra ett bra jobb utan några problem.

Men det som gjorde mig gladast var att Karin Olsson lyfte Norrköping som ett positivt exempel. I Norrköping har man vägrat ta stadens arbetarklassprägel som en ursäkt för dåliga skolresultat, förklarade hon. Istället satte man in riktad fortbildning och satsade ordentligt på basfärdigheterna i de tidigare årskurserna och nådde glädjande resultat. Det var andra gången på bara en vecka jag hörde Norrköping nämnas som en föredömlig skolkommun. Vår moderator vid SNS seminariet - från SKL var också imponerad och jag håller med. Jag delade ut ett MVG till Norrköping för implementeringen av Skola 2011. De mål man stakat ut för framtiden, strävan efter likvärdighet och det sätt på vilket man nu förankrar beslut i lärarkåren är också mycket bra. Man kanske inte når upp till ett A men ett B tycker jag allt kommunen förtjänar.

Att Norrköping sköter sig betyder emellertid inte att skolan bör förbli kommunal. Inte för att en svala inte gör en sommar - även om det förvisso är på det viset - utan för att skolan måste vara bra för varje unge, i varje kvarter, i varje kommun.

Inget annat duger.

En lärare måste kunna ta skit

2011-12-05T22:59:00.001+01:00

Det har kommit intressanta kommentarer i samband med mitt föregående blogginlägg om kritik. Kanske du skulle sopa rent framför egen dörr, verkar en person tycka. Kritik ska vara blandad med beröm för att inte vara för sänkande, tycker en annan. Att kritisera är att höja sig själv på någon annans bekostnad, tycker en tredje.

Självklart kan kritik vara sårande. Kritik gör nytta bara om man vill mottagaren väl. Är kritiken avsedd att såra eller förminska är den lika skadlig som baktal. Det gäller i synnerhet i de fall då man vet att det som för den oinsatte framstår som konstruktivt kritik eller ett vänligt råd i själva verket är ett tjuvnyp eller en kniv i ryggen. Det tror jag de flesta har varit med om. Det man behöver fråga sig är har man själv delat ut sådan illvilja maskerad som hjälpsamhet? Det kan vara frestande om man tycker att någon behöver sättas på plats eller få igen för gammal ost, men det är en sällsynt otrevlig blandning av småaktighet och feghet.

Tyvärr är det här något elever råkar ut för. De blir straffade för kritik och annat som uppfattas äventyra lärarens auktoritet på något listigt vuxensätt så att bara de själva och läraren vet om det. Ofta också på något sätt som är svårt att bevisa eller komma åt. Betyget är ett sådant redskap för hämnd, men det finns andra maktredskap en lärare med bristande integritet kan använda. I nya skollagen står det att man inte får utsätta elever för repressalier i samband med kränkning eller anmälan. Det borde vara förbjudet att utsätta elever för repressalier punkt slut.

För även om elever kan brista i respekt, undergräva lärarens auktoritet, ifrågasätta både omdöme, heder, intellekt och kompetens - kort sagt bära sig riktigt illa åt - finns det ingen ursäkt för att använda en maktposition för revansch. Ändå har jag haft goda skäl att misstänka att flera av mina tidigare kollegor har gjort precis det. En gång har jag haft bevis för saken och då talade jag både med den läraren och med rektorn. För det mesta stannar det vid misstanke, men det är illa nog. För sådana lärare ställer nämligen till med väldig skada. Inte bara den skada som uppstår av själva handlingen. Vad händer med elevernas tilltro till vuxenvärlden, till samhället, till rättvisa, till demokrati när de utsätts för sådant? ”Du behöver nog inte vara rädd att framföra din kritik till den läraren”, sa mentorn till ett av mina barn. Det hon menade var att han var inte en av de hämndlystna lärarna som tar kritik som början på ett krig. Att man kan säga något sådant under ett mentorssamtal säger något om vidden av problemet.

Därför erbjuder jag här mitt bästa lärareexempel på förgörande men ändå framåtsyftande elevkritik. Författaren är en gymnasieelev jag hade för snart tio år sedan. I många år använde jag brevet i mina föreläsningar om lärstilar och individualisering.

fÖR LÅR FÖR ATT JAG HATAR ENG
FÖRLÅT FÖR JAG BLIVIT MOBBAD AV MINA ENG LÄRARE!
TÄNKER BÖRJA PÅ SPRC ENG

DU BA VI SKA TA DE LUNGT SÅ ALLA HÄNGER ME DU BA SLÄNGER PÅ OSS MASSA PAPPER VI SKA LÄSA!
OCH FATTA!
DU BA DE DÄR FATTAR DU VÄLL!
MEN TÄNK OM JAG INTE GÖR DE DÅ?
OCH OM JAG INTE FÅR BÖRJA PÅ SPEC ENG
HOPPAR JAG AV SKOLAN OCH DE MENAR JAG!
JAG SKITER I VA DU TROR!
FÖR JAG KOMMET GÖRA DE!
DE E INTE MITT FEL ATT JAG HAR LÄST LÄTTARE ENG SEN 7:AN!
&SÅ GER DU EN VÄRSTA SVÅRA ENGELSAN
ENLIGT MEJ MEN DE SKITER DU FAN I!
MIN LÄRARE I 9:AN SA ATT JAG SKULLE FÅ X-TRA HJÄLP MED ENGELSKAN!
MEN DE HAR JAG FAN INTE FÅTT!
Å DU KAN BAAR INTE SÄTTA IG PÅ MEJ
+ ATT JAG GÖR VIST SAKER PÅ DINA LEKTIONER
OM DU SÄGER ATT JAG INTE GÖR DE E DU FAN HELT BÄNG!
JAG HAR GJORT ALLT DU SAGT ÅT MEJ OCH GÖRA
INTE MITT FEL ATT JAG KANSKE FRÅGAR VA DE BETYDER?!
OM DU KOMMER FORTSÄTTA KLAGA PÅ MEJ HOPPAR JAG AV SKOLAN SOM JAG SA! OCH DE E ÄRLIGT!
MEN DU BRYR DEJ VÄLL KASNKE INTE OM JAG HOPPAR AV ELLER INTE! MEN DE E PGA DEJ JAG HOPPAR AV ISOF!
DE E TILLRÄCKLIGT JOBBIGT SOM JAG HAR DE I FAMILJEN!

mm nu vet du va jag tänker göra iaf jag inte får börja på spec eng å du har sagt till angelica att hon kan få börja där men inte mej!
asså den stilen du har mt mej GILLAR JAG FAN INTE jag har försökt vart snäll och så! men du fan trackar mej iaf ska du oxå börja mobba mej för min eng eller va då? jag börjar undra!

jajaj vaa fan! heejs
När man läser det här brevet och inte är lärare tänker man kanske att den här eleven verkligen måste ha hatat mig. I själva verket skulle hon aldrig ha satt en kväll på att plita ihop det här brevet om det var så. Hon hörde till den elevkategori som upplever hela vuxenvärlden som fiendesidan. Föräldrarna, socialen, polisen, skolan - alla.
Ändå hade hon gjort sig besväret att skriva ett långt, utförligt och medvetet brev. Varför? Vad ville hon åstadkomma? Hur gick hon tillväga? För det första spelade hon på många effektiva lärarsträngar. Hon vädjar till medlidande och föräldrainstinkt, hon använder sig av hot på flera nivåer och hon försvarar och rationaliserar skickligt sitt eget beteende. Hon berättar också mycket om sig själv. Trasslig familjebakgrund, trasslig skolbakgrund, en skoltillvaro i liten grupp med lätt material, en stämpel i pannan vare sig det var hon själv eller omvärlden som placerat den där.
För att väcka medlidande - visst. Men också för att förklara.

Hon säger också något om hennes och mitt förhållande. Hon skriver att jag kanske struntar i om hon hoppar av. Men i själva verket är hela brevet ett bevis på att hon trodde eller hoppades på att jag brydde mig. Annars skulle hon inte skrivit det. Hon klagar på att jag ger henne för svårt material. Det är ett påstående. Men det är också en fråga. Kan jag klara det här? Vågar jag ta risken att försöka och kanske misslyckas? Försöker man inte kan man inte misslyckas och det är den strategin hon hade använt sig av dittills.

Sista meningen är bäst: ”jajaj vaa fan! heejs”

Jag blev glad när jag fick det här brevet, för då förstod jag att vi var på väg att komma någonstans. Jag fick också ledtrådar till hur jag skulle hantera henne. Information om vilka frågor hon ville ha besvarade. Det blev avstampet till ett helt nytt förhållande mellan oss. Hon fick inte G i engelska för hon skolkade för mycket och hade för mycket som drog i henne för att hon skulle hinna lära sig tillräckligt. Men hon gjorde ordentliga framsteg i engelska och hon fick allt bättre självförtroende. Det var inte bara hennes och min relation som blev god, det påverkade hela klassen.

Hur man reagerar på ett sådant brev beror på många saker. Hur trygg man känner sig i sin yrkesroll, vilken distans man har till den. Vet man med sig att man är omtyckt av eleverna blir det lättare. En stöttande rektor och bra kollegor är ytterligare friskfaktorer. Men det spelar ingen roll hur otrygg och utsatt man känner sig som lärare, hur illa man tycker om kritik. Om man mosar till en elev av det här skadskjutna slaget, en elev som redan innan ser sig som varande på förlorarsidan i ett smutsigt krig. Ja då gör man faktiskt något oförlåtligt. Därför måste varje lärare lära sig att ta kritik. Vare sig den är berättigad eller inte. Vare sig den är trevligt presenterad eller inte. Det hör helt enkelt till jobbet.

Lyssnade på dethär medan jag cyklade hem. Jag frös som en hund och sjöng med i "Lustlos fasse ich mich an, und merke bald ich bin schon lange kalt, so kalt, mir ist kalt..." och kände en sådan där helt oförklarlig och stark lyckoilning.

Säger någon till om du har spenat på tänderna?

2011-12-03T19:57:00.001+01:00

Jag tror mycket på värdet av feedback. Framför allt på den negativa biten. Beröm, uppskattning, att det man gör uppmärksammas får oss alla att sträcka på ryggen. Men det är i de kritiska synpunkterna förbättringspotentialen finns. Det är kritiken, invändningarna och klagomålen som hjälper oss att utvecklas, bli bättre. Det kan vara allt från att du luktar illa ur munnen till att dina argument är ologiska. Svårast är det förstås när det gäller att lyfta sådant som handlar om moral och etik. Det är inte lätt att ta upp en arbetskamrats lättja eller att säga ifrån om skitsnack, eller att tala om för grannen att hans berättelser om skattefiffel och svartjobb väcker anstöt och indignation. Jag berättade i ett tidigare inlägg om en kollega som hade satt ett felaktigt betyg för att markera avståndstagande från en elev som hon trodde var rasist. Pratade jag med henne om den saken? Nej. Borde jag ha gjort det? Ja.
Det finns förstås många hinder för att ge kritik. Man kan tänka så här, vem är jag att kritisera? Jag är ju själv full av brister och tillkortakommanden. Men det resonemanget håller ju bara om man ser kritik som ett angrepp istället för hjälp till insikt och förbättring. Det håller enligt min uppfattning aldrig när det handlar om rätt och fel.

Andra skäl är egennytta, feghet och konflikträdsla. Vi är rädda att bli straffade, skaffa oss en ovän, rädda för bråk. Och det är en högst rationell rädsla, för vi har inte bra rutiner för konflikter och meningsskiljaktigheter i vårt samhälle. Kritik som tas illa upp i ett vänskapsförhållande eller i en släktrelation - som till exempel med syskon eller svärföräldrar - kan leda till fiendskap och bruten kontakt. Lika illa kan det gå på en arbetsplats. Vem vill ha en fiende på jobbet? Någon som kan hitta mängder av sätt att ge nålstick och sätta käppar i ens hjul. Kritiserar man fel person kan man bli utsatt för utfrysning, mobbning, demonisering, omplacering, förlorade karriärmöjligheter och till och med att man förlorar sitt jobb.

Men när det gäller kritik bakom ryggen - skitsnack - har vi inte alls samma spärrar. Det är tvärtom ett uppskattat sätt att skapa samhörighet. Då är det också fritt fram för hån, överdrifter, fördömanden, skämt och rena skära lögner.

Under ett seminarium om entreprenörskap berättade man om en extremt framgångsrik brittisk affärskedja där man istället för att be kunderna utvärdera bad dem klaga. Det stod t.o.m. ‘complaint’ på lapparna. Som väntat klagade kunderna på de mest udda saker. Men istället för att avfärda de mest oresonliga klagomålen åtgärdade man även dem. Någon hade blivit torr i munnen under väntan vid kassan, då ordnade man med vattenautomat och klubbor vid kedjans kassor. Någon annan hade blivit blöt på vägen från affären till sin bil - då införde man paraplyställ i varje affär med den vänliga uppmaningen att lämna tillbaka paraplyet vid nästa besök i affären. Resultatet blev både gratis marknadsföring, nöjda kunder och fler återbesök i affären - återbesök som ofta resulterade i nya inköp.

Vi fegar ur när det gäller öppen kritik med förslag på åtgärder och förbättring - något som mottagaren kan välja att antingen kasta över axeln eller ta till sig. Men vi tisslar, tasslar, förfasar oss och berättar i förtroende både sant och osant, litet och stort - huvudsaken är att det är ofördelaktigt. Är inte det rätt absurt? Vi avstår ifrån att ge varandra den kritik som kan leda till något gott och ägnar oss helhjärtat åt en typ av kritik som enbart ställer till med skada? Och jag talar inte om liten skada. Det finns människor som får sina liv förstörda av skitsnack. Det finns människor som tar sina liv på grund av skitsnack.

Det är svårt att komma med öppen och rak kritik. Men det går. Det är svårt att låta bli att säga sådant bakom ryggen på folk som man aldrig skulle säga så de hörde. Men det går.

....Och det är så värt ansträngningen.

Media: En som skulle gagnas av lektioner i hur man hanterar kritik är Håkan Juholt. Läs Katerine Kielos i Aftonbladet och en Annika Ström Melin skriver i samma ämne i DN. På Expressens ledarsida tror man att sanningen sägs i korridorerna under förtroenderådet. En som både behöver förhålla sig mer kritiskt till vänner och odla kritiska vänner är kungen; DN, Aftonbladet och Expressen. Så tips om du vill bli mer kritisk på jobbet i Så vågar du larma om fel på jobbet. Sist vill jag rekommendera artikeln: Upphandla bättre i Expressen.

SNS och konkurrensens kostnader

2011-11-29T08:39:00.001+01:00

Idag fick jag nästsista ordet vid ett SNS-seminarium om kapitlet skola ur rapporten Konkurrensens Konsekvenser. En stor lärartriumf kändes det som. Ibland verkar det nämligen som om det finns en hel avgrund mellan skolans beslutsfattare och verkställare.
Några exempel: Betygens nytta eller skadeverkningar är en av de främsta debattfrågorna i skolsverige. Men när har elever eller föräldrar velat diskutera betygens vara eller icke vara? När ljuder den här debatten i landets lärarrum? Svar: aldrig. Är det då en fråga som ska debatteras? Som det är någon poäng med att debattera?
Under tjugo år har man samtidigt framställt betyg som en absolut kvalitetsindikator. Inte ens när Skolverket började slå larm om betygslotteri tog det slut. Men landets lärare har hela tiden vetat att det är stora skillnader på vad betygen står för och att incitamenten att ge glädjebetyg är många och kontrollerna obefintliga. När vi hörde talas om framgångarna på Nossebroskolan fnös vi och sa ja, ja. Så skulle vi kanske också ha gjort i det läget. Men Skolverket hyllar och landets politiker vallfärdar till Västra Götaland för att få se ljuset. Tänk om någon hade frågat oss någon gång under de här två decennierna vad betygen säger om kvalitet?

Jonas Vlachos är en av de forskare som försöker överbrygga den här klyftan. Bland annat genom sina inlägg i bloggen Ekonomistas. Det var där jag först blev imponerad av honom. Det handlade då om det sätt på vilket han hanterade kommentarsfältet. För det första tålamodet att besvara alla kommentarer. För det andra att åsikter inte gavs betydelse, inte heller huruvida han själv fick rätt eller blev överbevisad - allt handlade om belägg och underlag. Den typen av distans till det egna forskningsområdet och till den egna forskningen är en sådan bristvara i skolans värld att jag sög i mig som en törstande i öknen.

Jonas Vlachos är en ansedd forskare och ingen det normalt stormar runt, men när SNS-rapporten Konkurrensens Konsekvenser gavs ut blev det ett herrans liv. Jag skulle vilja påstå att det herrans livet är ytterligare en negativ konsekvens av konkurrensen. Undrar om det inte rentav är den mest negativa? Plötsligt är skoldebatten full av lobbyister och personer som tar till brösttoner för att de ser sin egen yrkesverksamhet eller sitt eget bankkonto hotat. Vi har också fått ännu fler troende i skolan - när det är mer vetande vi behöver.

Ingen säger flaska när pedagogikforskare slänger kring sig visioner, löften och procentsatser utan att ge några som helst referenser och utan att någonsin visa på avigsidor, frågetecken eller ens upplysa om att det finns forskare med helt annan uppfattning. Men när en ekonomidocent producerar ett kapitel om skolan fullt av emellertid, förefaller, i viss utsträckning, sannolikt, inte uppenbart, tenderar, verkar och bör tolkas med försiktighet - då blir det kalabalik i skoldebatten.

Hans Bergström som var en i publiken skrev så här på Newsmill: ”Det enda anmärkningsvärda med skriften är väl att alla fram tills nu har tagit för givet att SNS, med sin knytning till näringslivet, ser positivt på att en tjänstemarknad utvecklats i Sverige.” Det anmärkningsvärda är alltså att forskarna tar sig an sin uppgift förutsättningslöst, att de är dumma nog att bita den hand som föder dem? Menar han att utbildningsforskning i Sverige borde skötas som forskning i tobakens skadeverkningar i USA under sextio och sjuttiotalen?

För mig var det här tungt att läsa. Under nittiotalet var DN:s ledarsida som ett ensamt ljus i skolmörkret och Hans Bergström en man jag beundrade djupt. Han var chefredaktör när min artikel ”Kommunförbund i fårakläder” publicerades på DN:s ledarsida. Något år senare skickade jag honom ett 14 sidor långt brev. Ett brev jag aldrig fick något svar på, men det fick mig inte att tänka lägre om honom. Klart att han hade viktigare saker för sig än att läsa en lärares grubblerier över den svenska skolan.
Under gårdagens SNS-seminarium höll han, under förespegling att ställa en fråga, ett brinnande försvarstal för friskolereformen. I dagens DN är han så där halvt om halvt villig att kasta ut gymnasieskolorna och äldrevården till vargarna - tonåringar väljer ibland fel saker och de äldsta och skröpligaste får inte säljas ut till lägst bjudande av kommunerna. Hans egen nisch, fristående grundskolor, är däremot enbart av godo. Ett intressant drag är att han drar in privata tandläkare i diskussionen - något ingen ifrågasätter. Där hör den inte hemma för tandvård är en produkt patienten betalar för och även en produkt man kan anmärka på i efterhand. Men det är lätt att förstå varför han gör det och beundran är inte den känsla som gör sig mest påmind vid den insikten.

Så vad sa jag? Jag påpekade att undervisningen de senaste decennierna har byggt på vetenskaplig grund och att det inte har varit så lyckat. Jag efterlyste knastertorra supervetenskapliga rapporter à la Jonas Vlachos och betackade mig för forskare med visioner och frälsningsläror och för skolmyndigheter som pekar med hela handen. Jag talade också om problemen med detaljreglering. Det här tog även Robert Noord (som för övrigt var en rolig och duktig talare) (S) upp. Han påpekade att lärare har en orimlig mängd mål som alla föregås av det tvingande ska, något som leder till förvirring, frustration och att man inte arbetar mot de viktigaste målen. Det jag påpekade var att det man kräver och granskar blir styrande. Krävs det bibliotek, jo då skaffar man bibliotek - det behöver dock inte betyda att någon elev på skolan får ett större läsintresse, för målet är ju uppnått i och med att man skaffar ett bibliotek. På samma sätt är det åtgärdsprogram som krävs - inte att det problem som är föremål för dokumentation åtgärdas. På så sätt blir dokumentationen ett mål i sig. Till det får man lägga att de metoder och infallsvinklar lärare själva väljer både genomförs med mer entusiasm och kraft och utvärderas snabbare. En lärare får inte lämna över ansvaret för sina elever till någon annan och med det följer att vi måste ha stor frihet när det gäller vägen mot målet. Bestämmer någon annan arbetssätt då ligger ansvaret där. Är dokumentationen det viktiga - ja då är det där vi lägger vår tid.

Sist pratade jag om likvärdigheten. Om de skrämmande stora skillnader som finns mellan svenska skolor, om valfrihetens gissel - att man som förälder i Sverige inte kan lita på att ens barns skola är bra utan är tvingad att granska, ligga på och välja skola. Jag förundrade mig också över att man alltid jämför med hur det var innan - som om det fanns bara två möjligheter; kommunalisering, skolkonkurrens och valfrihet och den föregående varianten av statlig skola. Valfrihetsreformerna var enligt min uppfattning en abdikation inför bristen på likvärdighet. Vi klarar inte av att ge alla barn en bra skola och då är det bättre att åtminstone somliga får gå i en bra skola. Facit har vi idag. Svensk skola är mindre kompensatorisk än någonsin och kunskapresultaten sjunker stadigt.

Hans Bergström är inte den enda som försvarar valfrihetsreformerna på DN:s ledarsida idag. Huvudledaren behandlar gårdagens SNS-seminarium och landar i just det jag uppfattar som en abdikation inför en olikvärdig skola:
”Vi måste helt enkelt jämföra dagens friskolor med gårdagens monopol, inte med en utopi som aldrig existerat för vare sig elever, lärare eller föräldrar.” Det resonemanget klingar välbekant, men har det validitet? Det finns inga måsten kring vad vi jämför. Vi är inte tvungna att jämföra en halvdan skola med en annan halvdan skola. Varför inte istället jämföra vår skola med andra mer framgångsrika skolländer? Det är ju trots allt så att de länder med högst kunskapsresultat i Pisa också är bäst på likvärdighet. Det kanske inte är i backspegeln vi hittar de rätta svaren.

”Svaren är avhängiga av vilka åsikter man hade om friskolereformen innan, skriver DN:s ledarredaktion idag. Tyvärr har de rätt i det. Det finns bra mycket mer troende än vetande i skoldebatten. Det var så innan valfrihetsreformerna, men då var det bara ideologi som gav den effekten. Nu får man lägga ekonomiska drivkrafter och egennytta till ekvationen. Som sagt, ytterligare en av konkurrensens konsekvenser. Som sagt, kanske den värsta.

Efter seminariet blev jag och Gunvor Engström, ordförande för Friskolornas riksförbund intervjuade av Radio Sweden. Här är länken. Inslaget börjar 17 minuter in i dagens program.

Media: I SVD kramar Maria Ludvigsson prediktabelt friskolorna. Vad som var mindre prediktabelt är att hon anklagar Vlachos för bristande vetenskaplighet. Det har inte jag hört någon göra tidigare. Hoppas han ger svar på tal. Lär gärna Dilsa Demirbag-Stens krönika i DN: Dagens skola ett hån mot de utsatta.
Tomas Bodström skriver i Aftonbladet: Marknaden är en usel herre.

Bloggar: Begrundat och plitat (MP), Prestationsprinsen, Claesleo, Badlands Hyena, No Size fits all skriver om Nossebroskolans fantastiska resa, Politikken

Lärarföraktande föräldrar

2011-11-27T14:12:00.001+01:00

I dag tog det lång tid att läsa morgontidningen. Ögonöppnande ledare om Juholt, intressant om en beklämmande rapportering om klimatförhandlingar och läge, goda råd till whistleblowers och andra som vill slå larm om missförhållanden på arbetsplatsen (finns inte på nätet) och en underhållande artikel om ett lidanden under en internetfri vecka (finns inte heller på nätet). Men med mest tillfredsställelse läste jag krönikan ”En rejäl utskällning kan också göra gott”. Kjöller påminner om att föräldraskapet är ett ansvarsfullt jobb - inte någon popularitetstävling och därpå beskriver hon föräldrarnas förändrade attityd till skolan. Både den alltmer utbredda ängslan att vara sina tonåringar till lags (som om något sådant var vare sig önskvärt eller möjligt) som leder till kravlöshet och föräldrabristen på respekt för skolan och lärarna.

Föräldrar kan vara en plusfaktor, men idag är de också ofta en minusfaktor för sina barn. Det värsta är förstås när man går i allians med sitt barn mot skolan. Du och jag mot den dumma läraren/skolan. Är det så illa att man måste ingripa ska man kontakta läraren/rektorn eller flytta på barnet utan diskussioner hemma. Annars ska man akta sig noga för att instämma i och bekräfta sitt barns klagomål. Man får kanske några flyktiga pluspoäng hos sitt finniga och hormonella barn, men det kostar väldigt mycket i studiemotivation och resultat. Nästan lika illa är när man ska vara sitt barns riddare; Varför fick Gullet bara VG på provet/betyget? Varför fick Gullet ingen skriftlig information om provet? Varför var det bara frågor om si i provet när de skulle plugga både si och så? Inte nog med att man undergräver sitt barns respekt för både lärare och skola, man stjäl lärarens tid från sitt eget och andras barn och man bekräftar sitt barn i vad som oftast bara är bortförklaringar och undanflykter när man inte läst på tillräckligt.

När jag var barn hade skolan, och lärarna alltid rätt och man fick inte sina föräldrar att ens lyssna på några klagomål. Det var inte strålande det heller, men för skolresultaten var det då bra mycket bättre än den nuvarande ordningen. En klok förälder lyssnar på sitt barn, ställer de frågor som avslöjar barnets egen del, sätter saker i rätt proportion - vilket när det handlar om tonåringar nästan alltid betyder att krympa dem.

I morgon bär det av till Stockholm för ett seminarium om skolkapitlet i SNS rapporten Konkurrensens Konsekvenser. Rapport följer.

Här är bilden Jan Lenander tipsade om:

Ser att Johan Kant bloggar om samma ämne: Föräldrar som blir ett problem. Morrica skriver klokt och balanserat som vanligt i: Behöver skolan bättre föräldrar? Ulf Tornberg berättar om en besvärlig förälder i Utskällning. Jan Lenander tror att det handlar om legitim föräldraoro över sjunkande kvalitet. Det kan förstås förekomma det också, men det är inte om det jag skriver.

Kommunen och yttrandefriheten

2011-11-24T17:28:00.001+01:00

Idag tar NT upp det samtal jag blev kallad till på kommunkontoret i september. Ett samtal som handlade om ett blogginlägg där jag kritiserade specifika aspekter av en fortbildningsföreläsning hållen av Christian Lundahl och även kommunen för att de bjöd in en föreläsare som spred betygskritik och skolverkskritik från podiet inför en terminsstart där vi ska göra verkstad av nya styrdokument och ett nytt betygssystem. Det bör tilläggas att jag kom med min kritik i ett mejl till ansvarig på förvaltningen först. Mycket vatten har hunnit flyta under broarna sedan dess. Utbildningsnämndens ordförande Olof Johansson (S) tog avstånd från kallelsen så fort han hörde talas om det - innan jag hade bloggat om samtalet. Jag blev också kallad till ett nytt samtal på kommunkontoret där jag blev försäkrad om att jag hade min fulla yttrandefrihet och att man på kommunen har en helt annan syn på vad det är att vara en god ambassadör för kommunen än vad jag fick mig förespeglat under samtalet.

Då kan man undra varför jag ställer upp på intervju, när jag redan har fått upprättelse? För det första är det hela redan offentligt i och med att jag har bloggat om det. Det vore fånigt att först basunera ut det och sedan försöka lägga locket på. Men betydligt viktigare är att själva tillvägagångssättet luktade rutin. Det borde aldrig under några omständigheter få förekomma att en anställd blir kallad till kommunen för ett fientligt möte på ett sådant sätt. Muntligt genom sin chef, på ytterst kort varsel, utan att - ens efter en uttrycklig fråga - få veta syftet med mötet. Allt det här måste ha varit ägnat att sätta mig i en svag position inför mötet och det var knappast en teknik som man uppfann enkom för mig. Det jag undrade efteråt var hur många andra har blivit utsatta för liknande saker? Hur har det gått för dem?

Nu hade jag förstånd att kontakta facket och turen att få med mig vårt duktiga LR-kommunombud. Det jag var anklagad för var heller inget värre än kritik mot valda aspekter av en fortbildningsföreläsning jag även berömde. Det är ingen som tycker att jag har brustit i mitt uppdrag. Det är knappast någon som tycker att det var rätt av Christian Lundahl att kontakta kommunen om blogginlägget eller av kommunen att kalla mig till samtal. Men hur blir det om man sitter där ensam på de anklagades bänk oförberedd inför främmande chefer och tjänstemän? Vad händer om det handlar om allvarligare saker? Vad händer om man kritiserar en chef, en verksamhet eller något annat mer känsligt? Vad händer om man verkligen har gjort fel? Får man göra fel?

Jag är personligen övertygad om att högt i tak, öppenhet för kritik och rätten att göra misstag och därpå lära av dem är oumbärliga kvalitetsfaktorer. Ingen trivs och gör ett bra jobb i en repressiv miljö där ledningen pekar med hela handen och det är uttalat vad man ska tycka och säga i olika lägen. Minst lika viktigt är det att välkomna kritik. Beröm är visserligen trevligt, men det är i kritiken förbättringspotentialen ligger. Sist men inte minst måste vi få göra fel. Av misstagen lär vi oss lika mycket som av kritiken. Därför är jag glad att personalchefen betonar den rätten.

Men jag skulle önska mig att man gör en sak till. Jag tycker att man borde skriva ner en policy för hur man behandlar personal i Norrköpings Kommun i dylika lägen. Varför inte i alla kommuner? Förslag på innehåll är: Personlig och skriftlig kallelse varje gång man kallar en anställd till "samtal", att alltid tala om vad ett möte har för syfte och bakgrund och vilka som kommer att medverka. Kommunanställda ska inte behandlas som fiender som behöver oskadliggöras. Det gäller vare sig de kommer med ris eller ros, vare sig de har gjort rätt eller ... ett misstag.

Här är länken till den ledare i Corren som fick NT att vakna: Lojal = Okritisk?
Länk till blogginlägget som ledde till samtal: Raketbränsle eller grus i maskineriet?
Här är de andra i ämnet: I Kläm mellan Yttrandefriheten och Personalkontoret, Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret.

Retorikreflektioner i en hetsig tid

2011-11-22T19:13:00.001+01:00

En vän till mig går en retorikkurs och i samband med det läste jag i går Sokrates tal från den rättegång där han dömdes till giftdöden för att ha förlett ungdomen. Ett långt och mycket skickligt tal som känns förunderligt fräscht och aktuellt även i våra dagar. I samma veva fick jag förhandsläsa en artikel till NT. Den imponerade på mig just för att journalisten fick så mycket sagt med så få ord. Det har fått mig att fundera över ordets makt och vanmakt, tjusning och plåga.

Det är individuellt det där med formuleringskonst. Somliga är långrandiga i skrift och andra i ord. Själv har jag svårt att begränsa mig när jag skriver, men jag är rätt duktig på att vara kortfattad och kärnfull i tal. Det finns säkert många orsaker till sådant, men för min del tror jag den främsta är att jag själv är en otålig person, med mycket att göra och ständig tidsbrist. Jag har lärt mig att hushålla med min egen tid och då måste jag rimligtvis hushålla även med andras.

Gäller inte det också i skrift? Jag tycker inte det. Den som läser har alltid ett val. Man kan nöja sig med rubriken och ingressen, skumma genom hela texten, läsa valda delar eller omsorgsfullt läsa hela texten. När man lyssnar är man i de flesta lägen talarens gisslan. De alternativ som står till buds är att lyssna eller tänka på annat. Det innebär att man som talare har ett mycket större ansvar att hålla sig till saken, fatta sig kort och notera när ögon glasas över och gäspningar kvävs.

I dag publicerade NT en debattartikel som jag skickade in för snart två veckor sedan. Då i betydligt längre form. Som så många gånger tidigare tvingades jag hugga, stympa och ta bort de formuleringar jag älskade mest. Orsakerna till det är högst rationella. En dagstidning får inte producera gäspningar och ögon som glasas över. De flesta texter vinner dessutom på att beskäras lika mycket som gamla äppelträd. Ändå har jag kommit underfund med att det är de längsta artiklarna som betyder mest för mig. Korta texter blir rappa och slagfärdiga och det är betydligt fler som orkar läsa till punkt. Men de är färdiga produkter, något man tänkt och sedan bara satt på pränt. De långa texterna växer fram ungefär som ett foster. Förändras, sväller, formas och definieras samtidigt som tankarna förändras, sväller, formas och definieras. Det är inte alla långa texter som har tio fingrar och tår. Ibland är det rent av mer vitala delar som saknas. Men jag skulle inte vilja vara utan någon av dem. Därför är jag glad att Newsmill finns och glad över mina egna bloggar. Det är en fantastisk sak att veta att man alltid kan få skriva till punkt.

Här är länken till min längsta artikel ever: Breiviks kamp var också en kamp mot kvinnan.
och här till den senaste som handlar om ideologiska skygglappar, glädjebetyg och om konsten av att kunna lära av sina misstag: Privatiseringarna tycks vara heliga för högern. Båda på Newsmill förstås.

Lojalitet + Egennytta = Sant

2011-11-18T09:39:00.001+01:00

I gårdagens Corren skriver Marika Formgren om den knäpp på fingrarna jag fick av företrädare för Norrköpings Kommun efter att jag uttryckt mig kritiskt om en fortbildningsföreläsning med Christian Lundahl i ledaren: Lojal = Okritisk? Hon skriver om tystnadskulturen i skolans värld och tar upp egna erfarenheter från sin tid som redaktör på personaltidningen i Norrköping. Kvällen innan ringde hon upp mig och berättade om artikeln. Hon berättade också att de hade förvånat sig över att ingen nyhetsjournalist i Norrköping tagit upp det här. Det var inget jag tänkte på då, men hon har en klar poäng i det. Frågan om hur högt det är i tak i en kommun har stort allmänintresse. Vad är lojalitet mot arbetsgivaren? Vem skall vi som jobbar för kommunen vara lojala mot? Tjänstemännen? Politikerna? Kommuninnevånarna? Vad är det att vara en god ambassadör? Är det att arbeta för att förbättra en verksamhet eller att hålla upp Potemkinkulisser? Det är en fråga som väljare, politiker, tjänstemän, anställda alla måste ta ställning till.

Nämndordförande Olof Johansson har gjort klart att han menar att lojaliteten är till kommuninnevånarna och att yttrandefriheten skall hållas högt i kommunen. Även skolchefen och chefen för personalkontoret har tagit avstånd från ”samtalet” och förklarat att anställda är fria att uttrycka sig kritiskt så länge det inte handlar om personangrepp. Om det betyder att yttrandefriheten hålls högre idag än då Marika Formgren jobbade på personaltidningen kan jag däremot inte veta. Tack vare mitt skrivande har jag fått mycket stöd både från facket, kollegor och andra skolbloggare. Den typen av uppbackning är inget som varje kommunanställd kan räkna med. Men något jag noterat med lättnad är att de anonyma och bittra lärarinsändare som var vanliga när jag var ny i kommunen verkar ha försvunnit. Idag skriver lärare kritik i NT under egna namn.

Marika Formgren kom in på min blogg för att hon letade texter om Skolinspektionens avslöjanden om glädjerättningen av nationella prov. Det här är en av mina käpphästar och jag har skrivit många blogginlägg i frågan, men just den här gången skriver jag och skriver och börjar först nu bli klar. Orsaken är en ledarartikel i DN som verkligen retade upp mig: ”Nationella prov: Ingen genväg till rättvisa”. Även här är temat lojalitet och egennytta.
När Johannes Åman skriver om skolan verkar huvudmålet vara att tillbakavisa all kritik mot friskolereformen. I den här artikeln frikänner han i vanlig ordning friskolorna från all skuld till betygsinflationen. Om vi nu ska gå så långt som till att kalla det inflation förstås. Åman talar hellre om ”en tendens till välvillig bedömning”. Det som Correns ledarredaktion kallar ”Betygens hyperinflation” blir i Åmans mun ”misstankar om orättvis bedömning”.

Efter att Åman nedtonat konkurrensens effekter kommer han med egna häpnadsväckande påståenden om vad ”tendensen” beror på. Lärare vill vara snälla mot sina elever, förklarar han. De vill inte göra dem ledsna. Dessutom betyder den här ”tendensen” att man måste inse att nationella prov inte alls ger några objektiva besked om elevernas förmåga”. Där kommer han med en helt ny förklaring till den orättvisa rättningen. Det är inte lärarna utan proven. Vad gör vi åt den saken? Jo tonar ner betydelsen av proven.

DN har en bra ledarsida, men skolan har länge varit sidans stora sorgebarn. Det är det inte bara jag som tycker. Åmans skolartiklar får sällan kommentarer och länkande blogginlägg. Istället är det DN Kultur som kommit att leda skoldebatten. Skillnaden är anmärkningsvärd mellan det man läser om skolan där och det som publiceras på ledarsidan.
Det är också anmärkningsvärt att privatiseringarna är en sådan helig ko. Vinsterna kan enbart ha goda effekter och dåliga skolor eller äldreboenden beskrivs genomgående som undantagen som bekräftar regeln. Samma tidning som hela landet är tack skyldiga för den grävande journalistiken kring äldreboendena tonar ner alltsammans på ledarsidan.

I gårdagens DN är det LR:s Metta Fjelkner som tar till ordet i betygsfrågan i "Rektorer utsätter lärare för otillbörlig påverkan". Hon refererar till en undersökning man gjort som visar att lärare utsätts för starka påtryckningar att sätta höga betyg. Det kan varje lärare skriva under på. Det är få lärare som inte har blivit utsatta för påtryckningar från rektorer, föräldrar och elever. Konkurrensen och de påtryckningar den leder till är huvudbovar i det här dramat.

Men det finns två ytterligare orsaker Fjelkner naturligt nog inte tar upp. Den ena är bristande kompetens. Vi har mängder av obehöriga lärare och även behöriga lärare med otillräcklig ämneskompetens. De är helt enkelt inte kapabla att bedöma alla provdelar korrekt. Men då är det viktigt att minnas att de då inte heller är kapabla att bedöma elevernas måluppfyllelse korrekt. Det här problemet borde rimligtvis avta i och med att de nya behörighetskraven börjar gälla fullt ut.
Den andra orsaken är egennyttan. En lärare med underkända provresultat skapar sig själv en stor extra arbetsbörda. Dessutom drar man på sig missnöjda elever, föräldrar och minsta möjliga påslag i lönekuvertet. Vi har allt att vinna på att sätta höga betyg och mycket att förlora på att sätta korrekta sådana. Det skriver inte vår fackordförande, men det behöver icke desto mindre fram.

När det lönar sig att göra fel och straffar sig att göra rätt har vi ett allvarligt systemfel. När egennyttan dessutom sammanfaller med det som uppfattas som lojalitet mot arbetsgivaren - hur kan det leda till något annat än den betygsinflation vi ser idag?

Missa inte Johannes Forsslunds utmärkta ledare i Expressen: Betygsfixeringen räddar inte skolan.

Här är länkarna till mina inlägg om Christian Lundahl och kommunkritiken: Raketbränsle eller grus i maskineriet? I Kläm mellan Yttrandefriheten och Personalkontoret, Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret.

Media om provrättningen: SVD, SVD Brännpunkt 1, 2.

Bloggar om provrättningen: Morrica påpekar skillnaden mellan rättvis och rättvisande bedömning, efter hennes kloka ord rekommenderar jag ett gott skratt hos Max Entin. Gertie skriver balanserat och klokt om likvärdighet och rättssäkerhet i bloggen Man oroar sig inte för småsaker. Jan Lenander funderar över likvärdighet, studentexamen och antagningsprov i Rättvist, likvärdigt, etc.
Christermagister ger en god illustration av svårtolkade betygskriterier i inlägget Rättvisande betyg. Tankar om skolan i media,

München och kunskapssynen

2011-11-10T19:54:00.001+01:00

Vi tillbringade halva höstlovet i München. Orsaken till det är att gossebarnet studerar vid universitetet där. Det är hans fjärde KTH-år som tas vid valfritt tyskt universitet. Ett strålande arrangemang både för eleverna och för Sverige. Inte nog med att man förser arbetsmarknaden med ingenjörer med mycket goda språkkunskaper, men bäddar för forskningssamarbete över nationsgränserna. Men det vore synd att tala om något storskaligt projekt. I år var det två studenter som åkte till München. Lejonparten av de studenter som påbörjade den internationella inriktningen med tyska hoppade av i ett tidigt skede. Jag har svårt att fatta hur man gör ett sådant val. Kombinationen flytande tyska och kemi är högattraktiv på arbetsmarknaden och ett år vid valfritt europeiskt universitet, hur tackar man nej till det?

Början till ett svar fick jag av Severin, en av Cedriks tre tyska studentpolare som alla tillbringat ett år vid KTH (och som alla för övrigt talade utmärkt engelska och imponerande mycket svenska). Han pekade på skillnaden i kunskapssyn mellan Tyskland och Sverige. Han berättade att när han började läsa fysik i Tyskland fick studenterna höra att alla som lägger manken till kan klara studierna, men det krävs hårt arbete och ungefär hälften kommer därför att misslyckas. I Sverige sa man bara att det här ska ni alla klara av. Ingen koppling till slit. Han menade att det gav ett mycket lägre studietempo och att det också ledde till att man sänkte kraven för att alla skulle lyckas. Han gav ett exempel med någon tenta där väldigt många hade kört. Eleverna klagade och fick en lättare tenta.

Det här Severin beskriver känner jag igen som den grundläggande skillnaden mellan skolan i Finland och i Sverige. I Finland är lösningen för det mesta att eleven kavlar upp ärmarna och jobbar hårdare. Extralektioner, villkorskurser under sommaren, dubbla läxor och - om inget annat hjälper - två år i varje klass. I Sverige är det läraren som ska jobba hårdare. Här lutar man istället åt inlärningssvårigheter, svagbegåvning eller andra specialbehov. Lösningen blir därför annan metod, specialundervisning, liten grupp, eller att man gör något lättare. SO-lätt materialet - denna styggelse för varje svensklärare - är ett typexempel. I måndagens DN hade man en ledare om skolan som illustrerar den här skillnaden: De bästa åt de svagaste. Den avslutas med den här meningen: ”Alla elever kan om de bara får det stöd de behöver”. Lösningen är alltså inte hos eleven utan hos läraren.

Det här är ett fullständigt villospår. Den får eleven att slappna av och förvänta sig att vuxenvärlden fixar betygen. Det får skolorna att lägga mycket krut på stöd, åtgärdsprogram och andra specialvarianter som syftar att visa att här har vi minsann gjort allt. Om eleven lär sig blir därmed underordnat. Den här inställningen påverkar också eleverna. Det är alldeles för många elever som tar ett underkänt betyg eller prov som intäkt på egen oförmåga istället för på otillräcklig arbetsinsats - det vanligaste skälet.

DN:s ledarredaktion har fel i att alla elever kan lyckas om de får rätt stöd. Alla elever kan lyckas om de är målmedvetna och arbetsbenägna. Vissa elever behöver dessutom särskilt stöd, eller specialpedagogik, men inte ens den skickligaste lärare kan nå några som helst resultat med en omotiverad och ouppmärksam elev. Eller för den delen med en elev som har bestämt sig för att förutsättningarna för framgång saknas eller ligger i någon annans händer.

I Finland har eleverna läroplikt. I Sverige har de skolplikt. Eleven behöver bara infinna sig så förväntas vuxenvärlden fixa resten. Hur många Marie Curie, Selma Lagerlöf, Steve Jobs och Thomas Edison odlar vi fram på det sättet?

Media: Johan Ingarö skriver om tredjedelsskolan i SVD. Han tar Monroe och Harlem som exempel och gör SALSA till syndabock. På så vis får verkar han stämma in i den nu högljudda kören: Allt beror på läraren. Men Monroes framgångar byggde på en huvudpelare: hårt, regelbundet elevarbete. I Expressen skriver ledarredaktionen "Ingen rättvisa utan bra skola". Jag nickar instämmande ända tills jag kommer till slutet. Där visar det sig att det mesta än en gång är lärarnas fel.

Bloggar: Stefan Hanna (C) tycker att DN-ledaren är årets artikel, Danne Nordling är mer skeptisk i "Svårare att göra en klassresa", men jag tycker att även han hamnar i diket med sina tankar om den begåvningsdränerade arbetarklassen, Mikael Damberg är nöjd med artikeln - det är ju trots allt klassisk socialdemokratisk skolpolitik man pläderar för. Plura skriver klokt om krav och kravlöshet. Gertie skriver om rättsäkerhet, studentexamen och jämför ett underkänt betyg med ett avbrutet maratonlopp. I sina Syrliga Karameller skriver Jan om vikten av att lägga press på kommunerna för en likvärdig skola.

Skrivkramp och LR-motioner

2011-11-02T18:35:00.003+01:00

Allt jag gör blir bara skräp just nu. Det känns litet trist då jag hade stora planer för vad jag skulle hinna med under de här lovdagarna. Jag har tre artiklar och flera blogginlägg som aldrig kommer till dörren. Ju mer jag skriver desto sämre blir de. Men jag har i varje fall petat iväg tre motioner till LR:s förbundsmöte 2012. Det var deadline igår och jag skickade iväg dem en halvtimme innan tolvslaget. :) En av dem kan jag bjuda på här:

Det hostas och snörvlas mycket i landets lärarrum samtidigt som lärarnas sjukfrånvaro är låg. Orsaken till det är att sjukfrånvaro för lärare innebär ett betydande merarbete. Ofta får man från sjuksängen planera dagen, vanligt är att man får föreslå vikarie och även att man får ytterligare uppringning under dagen. Efter sjukfrånvaro väntar rättning, elevfrånvaro som behöver föras samtidigt som planeringarna spricker. Vid annan frånvaro som vid kompetensutveckling, möten som socialtjänst och andra kallar till förväntas man som regel både kalla in vikarie och själv planera och efterarbeta varje lektion.
Även i de fall lektionerna inte behöver för och efterarbetas innebär frånvaro alltid merarbete för en lärare. I vårt arbete ingår nämligen många bitar som en vikarie inte kan hantera., Dokumentation, elev och föräldrakontakter, bedömningsunderlag, etc.. Lägger man till det att lärarfrånvaro dessutom kostar läraren ett försämrat grepp om klasserna och undervisningen är det inte konstigt att så många lärare inte anser sig ha råd att sjukskriva sig.

Det här missförhållandet påverkar både lärarnas och elevernas hälsa och arbetsmiljö, det ökar dessutom stressen och minskar arbetsglädjen för vår yrkeskår och behöver därför både uppmärksammas och åtgärdas.

Yrkande
att LR verkar för två typer av sjukskrivning / tjänstledighet för lärare; med och utan för och efterarbete, samt för att lärarnas utsatthet i samband med sjuk- och annan frånvaro kartläggs och uppmärksammas.

Jag har roat mig med att lära mig dikter och Shakespeare-citat utantill också. Här kommer en favorit:

Nu kör vi igång Liberala Lärare!

2011-10-24T20:59:00.000+02:00

Det talas mycket om hur läraryrket behöver återupprättas och lärarna få högre status och högre lön. Verkstad är det betydligt sämre med. Lärarna är mer överarbetade än någonsin och nästan lika överkörda. Lönerna stampar i samma spann och kraven på oss ökar ständigt. Ett exempel? Här är länken till Skolverkets Allmänna råd om planering och genomförande av undervisningen. Goda råd måhända, men så många och detaljerade att knappast någon lärare kan leva upp till kraven - och ändå handlar det bara om den del av målen och kraven som relaterar till undervisningen.

Ingen kommer att lyfta upp oss lärare, damma av oss och ge oss kronan och halva kungariket. Ska läraryrket återupprättas, ska vi får den frihet och de redskap vi behöver för att kunna göra ett bra jobb måste vi slåss för det. Det är bara vi som kan återupprätta vår profession. För att ro i land med det behöver vi både samtala och samarbeta. För att dra vårt strå till den stacken har Gertie, Gösta och jag startat Liberala Lärare. Ett nätverk inom FP där många är folkpartister, men inte alla. Alla Liberala Lärare är däremot villiga att diskutera, samarbeta, debattera och väcka opinion för att återupprätta världens viktigaste yrke. Som vi skriver i vårt manifest: Aldrig mera en skolkommission utan lärare!

Hur ska vi gå tillväga? Steg ett är att samla medlemmar. Ju fler vi är desto högre hörs vi. Steg två är att enas om frågor att driva och att föreslå representanter till de forum där skolan diskuteras och där viktiga skolbeslut tas. Vi kommer att uppvakta politiker, påverka lärarfacken, samarbeta med forskare, näringslivsrepresentanter, elev- och föräldraorganisationer. Vi kommer att skriva artiklar, blogga och väcka opinion.

Intresserad? Steg ett är att be om tillträde till Facebook-gruppen och kolla in hemsidan. På så sätt kan man delta i diskussionerna och ha insyn i vad vi sysslar med. Steg två är att mejla någon av oss grundare och bli registrerad som medlem. Då får man vårt medlemsbrev och kan vara med och bestämma vilka frågor vi ska driva och hur styrelsen ska se ut. Nu i inledningsfasen är det grundarnas hjärtefrågor som gäller. Vilka de är? Det har vi redogjort för i vårt manifest som du hittar här.

Vi kommer att göra det mesta av vårt arbete online. Skypekonferenser, chattar, google documents, twitter, etc. Det enda fysiska mötet för intresserade medlemmar blir årsmötet. Inga dåliga samveten, inga sura miner och inget gnäll - i Liberala Lärare hjälps vi åt efter lust, tid, ork och förmåga och vi har siktet framåt.
Här hittar du hemsidan:
Facebookgruppen

Kontaktuppgifter för potentiella medlemmar finns på hemsidan och i manifestet.

Smaklig måltid, Storebror!

2011-10-21T11:38:00.000+02:00

Så var mitt andra landsmöte avklarat. Jag kan säga att landsmöten är inget för veklingar. Man sitter från arla morgon till tidig natt och lyssnar, talar, läser och röstar. Mat kastar man i sig i all hast - i den mån det finns någon - och sover gör man knappt. Föregås och följs en sådan helg av tuffa arbetsveckor gäller det att man lägger sig i hårdträning i god tid för att inte kroppen ska säga ifrån.

Samtidigt är landsmöten höjdpunkter i det politiska arbetet. Det är då man lyfter blicken från hanteringen av det som dyker upp i kommunen eller i riket och tittar efter vart man är på väg och bestämmer vilka korrigeringar man vill göra. För min del gick mycket bra under landsmötet. Jag är riktigt glad över vårt jämställdhetsprogram. Det är inriktat på att ta bort hinder, informera och erbjuda morötter. Ett liberalt jämställdhetsprogram utan kvotering och pekpinnar. Jag är också glad över att vi fick bort drogtesterna i skolan. (mer om det i ett senare inlägg). Studentexamen fick jag inte ta upp. Istället fick jag en välbehövlig lektion i skillnaden mellan yrkande och motion. Men jag fick beskedet att partistyrelsen är positiv - och det är förstås en tillräckligt god nyhet. När det gäller Östergötland hade vi tre motioner som handlade om infrastruktur och jag fick mitt sagt om att lägga mer krut i mitten av riket. Men trots alla personliga segrar känner jag en kvardröjande förstämning. Och det beror helt och hållet på det ljumma intresset för integritetsfrågor i FP (LUF och Östergötland undantagna).

Hanne Kjöller skriver på DN om dum ungdom som inte förstår att de på Facebook bjuder på just sådan information man slåss så hårt för att hålla för sig själv i kampen mot IPRED, FRA och datalagringsdirektiven. Jag gillar Hanne Kjöllers sätt att ta ut svängarna skarpt och håller även här med henne i slutsatserna - individen måste ha makt över sitt material även på nätet. Men den här jämförelsen haltar ordentligt. Det är en jäkla skillnad på att som medborgare välja att vara öppen i sin kommunikation och att myndigheterna tillskansar sig information utan tillstånd - eller ens information om att man gör det. Jag får ett brev hem om någon utforskat min kreditvärdighet - men inte om någon läst min e-post.

Med förbluffande små protester har vi vi tillåtit stora inskränkningar i våra fri- och rättigheter. Övervakningskameror, signalspaning, datalagring, kartläggning och avlyssning. Vi köper bilden av att vi alla är potentiella offer som måste skyddas från onda brottslingar och terrorister, bilden att vi väljer mellan frihet och fara eller ofrihet och trygghet. Det har alltid funnits våld, hot och faror. Vår tid skiljer sig inte från någon annan därvidlag. Om något säger forskarna att vår tid är fredligare än mången annan. Ändå kryper myndigheterna längre och längre in i våra privata skrymslen och vrår - och vi låter dem göra det. Polisen talar inte bara om att patrullera nätet utan om att infiltrera och göra det under täckmantel. Som om vi var tillbaka i det kalla kriget.

Vi har i västvärlden någon slags skum självgod syn på utveckling och på oss själva i ett historiskt perspektiv. Vi verkar tro att vi är bättre än folk i andra delar av världen, bättre än vi själva var förr, att vi har större insikter, har utvecklats, evolverat - kort sagt att vi inte riskerar att göra samma misstag som våra förfäder eller grannar. Ingen Muammar Khadaffi kan födas på våra breddgrader. En Hitler var bara möjlig förr när vi inte visste bättre. Någon annan förklaring kan jag inte hitta till att vi så beredvilligt och så ironiskt lämnar ifrån oss våra fri- och rättigheter i kampen mot brottslighet och terrorism - a.k.a. kampen för demokratin.

Storebrorssamhället är redan här. Nu är det bara Storebror som fattas.
Men förr eller senare dyker han upp. Det har han alltid gjort.

Media: DN:s Annika Ström Melin varnar för att ge polisen för stora befogenheter i Varning för nätaktivism, Om Khadaffi skriver DN i Skräckväldet är historia. SVD:s ledare om diktatorns fall hittas här: Libyen är befriat från diktatorn Gadaffi. Johanne Hildebrandt skriver om Säpo och DDR,
Läs också Kriget mot terrorismen är en lönsam industri i Aftonbladet och Dator vår som är i Himmelen i Expressen.

För tyst om skandalskolor?

2011-10-15T11:27:00.002+02:00

Johan Kant och jag har en artikel på Newsmill: Studentexamen krävs för bättre kontroll av skolorna. Inte så lätt att samskriva på Newsmill tydligen, för man får titta sig omkring en del för att få klart för sig att det är två skribenter. Hur som helst handlar artikeln om den senaste friskoleskandalen. Av någon orsak har den bara blivit en Stockholmsnyhet och även där stannat i DN.

Skandalskolan är en liten friskola i Täby som heter Kristinaskolan. En skola/ särskola för barn med särskilda behov - särskilt barn med autism, asperger och liknande diagnoser. Efter en skolinspektion konstaterar utredaren att underlåtelserna är tillräckligt allvarliga för att stänga skolan. Nu har man givits till 15 november för att åtgärda bristerna. Kort därefter visade det sig också att man under flera år tagit ut mycket höga vinster och löner. Det största uttaget på 10.5 miljoner (omsättning 20 miljoner) bara två veckor efter skolinspektionen. Knappast någon slump. Man får ju en muntlig preliminärrapport när inspektionen är klar.

I DN började rapporteringen för en dryg vecka sedan: Specialskola får hård kritik – ”har ingen koll”. Rektorn protesterade att kritiken byggde på missförstånd och att föräldrarna och eleverna är nöjda. Det här läste min vän Susanne som har en son på skolan. I den här intervjun berättar hon precis hur nöjda föräldrarna är: ”De slösar bort min sons tid på Kristinaskolan”. Nu kan man fråga sig varför hon hade sin son kvar på skolan efter att ha uppdagat så många brister. Jag tror att alla som har barn med diagnoser och särskilda behov kan förstå varför. Det handlar om sköra barn med stort behov av trygghet, kontinuitet och fasta relationer. Inte lätta att flytta på under några omständigheter. Inte heller lätta att hitta nya platser för om skolan skulle tvingas stänga.

Susanne och jag har varit vänner länge och jag vet hur mycket hon har fått kämpa för sin son. Inte för några extra favörer utan för att han ska få det han har rätt till. Det har hon också gjort på Kristinaskolan. Bråkat och argumenterat, vunnit seger på seger. Även det att hon behövt kämpa så mycket är något jag upplever som djupt upprörande och det förtjänar ett alldeles eget blogginlägg. Men just den här gången är fokus skolan.

Jag var i Stockholm förra veckan och då sov jag - som jag ofta gör - hos Susanne. Det råkade vara samma dag som den första DN-artikeln publicerades. Kristinaskolan var förstås vårt främsta samtalsämne. Susanne hade fått förfrågan om att ställa upp på en intervju och hon grubblade över hur hon skulle göra. Vad var bäst för hennes son? Jag är väldigt stolt över henne, över att hon valde att ställa upp. Hade fler slagit larm tidigare skulle det kanske inte ha gått så här långt. Vi kan inte nöja oss med att se till våra egna barn. Vi är också ansvariga för varandras, för vår gemensamma framtid.

Ytterligare en slump var att jag skulle träffa Johan Kant den kvällen. Det skedde hemma hos Susanne. Vi åt, pratade skola och hade det trevligt. I lördags bloggade Johan Kant om Kristinaskolan - utan att göra kopplingen till intervjun med Susanne dagen innan. Läs hans förträffliga inlägg här: Nu har det hänt igen: ännu en friskola plockar ut feta vinster.
Vi måste alla hjälpas åt att rikta strålkastare mot skolor som inte borde få vara skolor. Den som stjäl framtid från våra barn måste stoppas.

Skolutveckling och konsten att jonglera

2011-10-09T10:57:00.001+02:00

Det har varit stiltje i bloggen ett tag, men jag kan försäkra att det inte har rått stiltje i mitt liv - vare sig privat, yrkesmässigt eller politiskt.
De senaste veckorna har det känts som om alla bollar är i luften samtidigt. Det värsta och bästa är att alla bollar är viktiga - ingen får ramla ner på marken. ”Först kommer liv och hälsa, sedan jobbet”, Så sa min rektor till mig när jag berättade om hälsobekymmer i familjen. Sympatiskt och klokt. Självfallet har den bollen haft prioritet. Men jobb-bollen har också känts extra betydelsefull just nu. På Djäkneparksskolan har vi rivstartat utvecklingsarbetet - mitt nya ansvarsområde och något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. En annan hjärtefråga är likvärdig bedömning. På måndag ska jag och rektor Ylva presentera våra tankar kring centrala bedömningsgrupper för Norrköpings skolförvaltning. Till ett sådant möte vill man inte gå oförberedd, så här har det både tänkts och plitats en hel del. De senaste dagarna har jag ägnat åt Qualis granskarutbildning - något som också känns både viktigt och meningsfullt.

Politiken då? Nästa helg har FP landsmöte. Det är där vi spikar politiskt program och i år har jag privilegiet att vara ett av ombuden för Östergötland. Förra lördagen hade vi minilandsmöte, det finns en tjock lunta med motioner att sätta sig in i och dessutom har jag mina egna frågor att driva. Dels de förslag som kommer från den jämställdhetsarbetsgrupp jag satt med i under Nyamko Sabuni, dels mina skolmotioner om studentexamen och moderna språk som obligatoriskt skolämne. De motionerna lämnade jag in för sent och jag har härjat runt på alla tänkbara nivåer för att de ända ska bli ordentligt behandlade på landsmötet. Av allt jag gör och har gjort politiskt är studentexamen det absolut viktigaste. Jag är nämligen övertygad om att en systematisk resultatkontroll är en förutsättning för likvärdighet och goda kunskapsresultat i skolan. Ja och sist men inte minst för den frihet och det manöverutrymme som krävs för att en lärare ska kunna göra ett riktigt bra jobb.

Inte så konstigt att lokalpolitiken har fått stå tillbaka. En insändare om busstrafiken och Ringarums och en artikel från oss i styrelsen om kommunal granskning är allt jag har presterat. Men eftersom jag inte sitter i kommunstyrelsen har jag heller ingen annan input än den som kommer från NT. Det innebär att det enda jag har att förhålla mig till är Lionas och andras förslag om gågata. Låt mig därför avslutningsvis påpeka att jag tycker att det är ett utmärkt och intressant förslag och att jag hoppas att vi kan pröva konceptet redan nästa sommar.

Ikväll blir det i alla fall start på något spännande. Klockan sex träffar Cizzie Kemle, Erland Olausson och jag Lennart Sjöberg för första delen av Radio Wix tycker till.. Det kommer att handla om vargar och mycket annat spännande. Fortsättning följer... :)

Vad kostar det att dissa betygen?

2011-10-07T09:27:00.000+02:00

Ingen rast och ingen ro i mitt liv just nu. Sedan i onsdags eftermiddag är jag i Stockholm på Qualis granskarutbildning och i tisdags upptogs kvällen av ett föräldramöte. Inte egentligen någon tid att skriva artiklar med andra ord. Men i tisdags läste jag en artikel av Katerina Janouch på Newsmill som jag inte kunde låta bli att bemöta. Det är en artikel där hon i rollen som upprörd förälder sågar det nya betygssystemet jäms med fotknölarna. Det ironiska var att när jag läste den hade jag tio minuter tidigare stått i vår aula och förklarat det nya betygssystemet för våra åk 8 föräldrar med hjälp av Skolverkets powerpoint. Jag tyckte det gick bra. Lugnt, sansat och sakligt togs informationen emot.

Det fick mig att fundera över skolans informationsroll. Hur kommer det sig att Janouch blir så upprörd att hon gör något så uppenbart gagnlöst? Hennes barn kommer att bedömas enligt det här systemet hur många artiklar hon än skriver. Om hon ingår en allians med barnen mot det ”sadistiska”, ”ogenomtänkta”, ”knäckande”, ”obegripliga” betygssystemet gör hon dem bara otrygga och sämre rustade att trivas och prestera bra i skolan. En känslosam och destruktiv typ av ”föräldrahjälp” som är alltför bekant för alla lärare. Man bondar med sitt barn mot skolan och skaffar sig samhörighet på skolans bekostnad. Men vad triggade henne?Det är inte troligt att hon på sitt föräldramöte fick höra att personalen var på banan och eleverna i goda händer eller att några av syftena med förändringarna var ökad tydlighet, likvärdighet och rättssäkerhet.

I augusti skrev jag ett inlägg om en föreläsning med Christian Lundahl där han kritiserade betyg, kunskapssynen bakom styrdokumenten och det nya betygssystemet (Raketbränsle eller grus i maskineriet). Jag menade att han gjorde de lärare som lyssnade en björntjänst. Handlar det här om samma sak i nästa led? Eller är det bara okunskap och bristande professionalitet som blottas?

Här är länken till min Newsmillartikel: De nya betygen är inte problemen.

Mats Olsson, pojkarnas riddare del 2

2011-10-02T19:11:00.002+02:00

I veckans Skolfront debatterade Mats Olsson, författare till bloggen Tysta Tankar, könsroller och skolan med Ingemar Gens och Gudrun Schyman. Och det gjorde han med den äran. Lugn och saklig framförde han sina tankar och argument. Bra skötte sig även Gudrun Schyman. Till min lättnad var hon vänlig och saklig mot båda meddebattörerna - även om de inte alltid fick tala till punkt. Att debattera mot henne är annars något som kan få vem som helst att darra på manschetten. Hon är verkligen skicklig. Skicklig på att skaffa sig talutrymme, på att hitta svagheterna i någon annans argumentation och på att komma med ett begripligt och slagkraftigt budskap. Genusforskare Gens lade däremot fram den ena halvkokta tanken efter den andra. När han sa att lärare skulle följa pedagogiken och inte blanda in sin egen personlighet stönade jag högt. En lärare som lämnar sin personlighet utanför klassrumsdörren kan inte göra mycket nytta, och pedagogiken vi ska följa? Om det är något jag vill bekämpa är det bruket att lyfta en specifik pedagogisk modell som den rätta vägen. Det finns ingen rätt väg. Det finns nästan lika många vägar som det finns lärare och elever. Rätt är den väg som fungerar. Den väg som leder till utvecklade färdigheter och uppnådda mål.

Mats argumenterade som sagt sakligt och väl, men håller jag med honom? Ja och nej. Precis som Mats tror jag att det är viktigt att barnen får både manliga och kvinnliga förebilder. Jag tror också att en manlig lärare i ett ämne som upplevs kvinnligt - och vice versa - kan göra stor nytta. Men jag uppfattar förkvinnligandet av skolan som en bland många faktorer som driver pojkar från läsning och plugg och flickor mot en glädjelös och destruktiv jakt efter höga betyg och annan yttre bekräftelse. Lika litet som det finns en väg till kunskap finns det en väg till jämställdhet. Även här borde vi vara mycket mer resultatinriktade och mindre metodinriktade.

Jag har kämpat ihärdigt mot den slentrianmässiga placeringen av flickor i en offerroll. När Mats talar om pojkarnas skolmotstånd som en naturlig konsekvens av negativa respons och nedlåtande behandling tycker jag att han gör pojkar till offer. Mats menar att den enkönade förskolan är en stor bov i dramat, att pojkarnas skolutanförskap börjar i förskolan där nästan all personal är kvinnlig. Men när i mänsklighetens historia har männen tagit hand om de små barnen? Innan förskolan fanns det dagis, innan dagis fanns det barnträdgårdar, innan barnträdgårdarna fanns det mammor, mor- och farmödrar och barnflickor. Om mansrollen idag är mer problematisk än tidigare har jag därför svårt att se kopplingen till förskolan.

Mats säger också att traditionellt pojkbeteende bemöts med nedlåtande i förskolan. Jag hoppas verkligen han har fel i att förskollärare går så långt ifrån sina styrdokument och sin yrkesroll. På högstadiet och gymnasiet känner jag inte igen att pojkar skulle få negativ respons och nedlåtande bemötande. Min egen son hade det tufft i förskolan just för att han inte var särskilt grabbig. Uppvuxen med storasyster som enda sällskap först i Kuwait och sedan på en segelbåt lekte han naturligt också med flickorna och det i sig är något som är ytterst kostsamt för en pojke. Tio år senare frågade min yngsta dotter mig (hon gick då i åk 1) vad det beror på att flickor kan leka både flicklekar och pojklekar, men pojkar inte kan leka flicklekar. Hon hade noterat att hon och andra flickor utan kostnad kunde växla mellan pojkgrupperna och flickgrupperna, men att rörelsen aldrig var åt andra hållet. Ingen pojke kom någonsin till flickorna, ingen pojke hoppade hopprep eller ruta. Vi skolas alla in i vårt kön på ett eller annat sätt. Uppenbarligen är pojkarnas inskolning mindre tillåtande. Beror det på dagis? Tror inte det.

Mats slåss för pojkars rätt att vara pojkar, han kämpar för alla barns rätt till olika förebilder, för den variation som gör det lättare för oss att acceptera och bejaka den vi är. Han kämpar också för rätten att vara just så manlig eller kvinnlig som man råkar vara som lärare eller förskollärare. Det är uppenbarligen en viktig kamp, för man hör om och om igen både att ”macho” män inte väljer att bli lärare och att de heller inte borde välja att bli lärare. Så länge det är okej att vara en ”macho” elev (vad man nu menar med det) måste det vara okej att vara en ”macho” lärare.
Det här är en viktig kamp och en kamp som många fler borde föra. Ytterst handlar det om något som är helt fundamentalt för både livskvalitet och demokrati - rätten att vara den man är och tillmätas det vår grundlag ger oss: Alla människors lika värde.

Edcamp - fortbildning på dina villkor

2011-09-26T22:26:00.003+02:00

Anna Kaya med bloggen Ny i svenska skolan är en inspirerande bekantskap. Först var hon en av initiativtagarna till #merkateder-tweetupen i Lärarnas Hus i Stockholm förra våren, nästa projekt var #skollyftet, samtal, samarbete och debatt för lärare i blogg, twitter och på FB. Nu är hon på gång med nästa projekt: Edcamp.

Sugen på inspiration, tips och idéer?Trött på långa tvångsföreläsningar? Ebb på fortbildningskontot? Då har eldsjälarna Anna Kaya och Per Falk lösningen på problemen.
Boka in den 31 oktober 17.00 - 2100 och ta dig till Skolforum på Stockholmsmässan. Där bjuds det nämligen på Sveriges första Edcamp - lärare som lär tillsammans, av och med varandra. Helt gratis och på egna villkor kan du fylla lärarbatterierna inför den där sista spurten på höstterminen. Mer om vad Edcamp är och hur du anmäler dig hittar du här: Edcamp Stockholm.

Varning för bekväm forskning

2011-09-24T13:51:00.002+02:00

I början av nittiotalet såg jag en dokumentär om manligt och kvinnligt. Det var första delen av en hel serie som visades på SVT. Hormoner, hjärnan, könen gicks igenom från alla möjliga aspekter. För att sammanfatta var det en dokumentär som visade på medfödda skillnader som påverkar sexualitet, beteende och könsidentitet. För mig var budskapet både ovälkommet och svårsmält. Jag ville inte att det skulle finnas mer än försumbara skillnader mellan män och kvinnor. Framför allt värjde jag mig mot den medföljande insikten - jag var själv en sexist. Jag tänkte på hur jag hade stoltserat med min brist på fåfänga och intresse för dockor och pyssel och hur jag sett ner på egenskaper som jag uppfattat som förlegat kvinnliga som moderlighet, omhändertagande, pysslighet och försiktighet. Mina egna mer manliga egenskaper höjde jag som exempel på modernitet och mod. När jag tittade på avsnittet om flickor med Turners syndrom, CAH och alla möjliga andra naturens nycker och variationer kände jag både skam och missnöje. Skam över min egen fördomsfullhet och självgodhet och missnöje över att vi i så hög grad är biologiska varelser styrda av gener och hormoner.
Obekväma insikter som tvingar till nyttiga slutsatser. Där har vi det recept som styrt den mänskliga utvecklingen genom tiderna - ofta till högt personligt pris för den som först presenterar insikten.

Nu är vi så mitt uppe i vad Lars Pålsson Syll kallar "Den svenska forskningens Watergate." Forskningsrön som är så obekväma att forskare beläggs med munkavle.
Jag har skrivit många blogginlägg om forskare som använder sin forskning för att stödja upp sina egna övertygelser och teser. Forskare som söker belägg för ett påstående, snarare än svar på en fråga. Forskare som slänger omkring sig procentsatser och påståenden utan att bemöda sig med belägg eller referenser. Sådan forskning bekräftar det vi redan anser oss veta, det vi tycker borde vara sant. Etablissemanget nickar belåtet. Jorden är fortfarande platt.

Den omstridda SNS-rapporten ledde inte till några revolutionerande avslöjanden. Den främsta slutsatsen är den vi har blivit allt för vana vid i Sverige - det finns inte ett fullgott forskningsunderlag. Men till och med det är uppenbarligen att gå för långt i detta land där man kan välja att skriva in slutsatserna redan i forskningsdirektiven. Sexköpslagsutredningen är antagligen det mest flagranta exemplet på det fenomenet.

Läs artikeln av Jonas Vlacos med flera på DN-debatt idag och läs också Lars P Syll: 1, 2, 3. Hans kamp för forskning med integritet och transparens har pågått länge både i bloggen och i artiklar. Jonas Vlacos skriver också om det här i flera inlägg i Ekonomistas.

Skolan och Näringslivets hostile takeover

2011-09-22T09:43:00.002+02:00

Skolan måste anpassas efter näringslivets behov ... Se där ett mantra vi fått vänja oss vid att höra en gång i månaden. I juli var det Lotta Edholm och Almega som förklarade att näringslivet kräver att eleverna inte bara förses med kunskaper utan även med de ”handlingskompetenser” näringslivet efterfrågar. Två exempel de nämner är punktlighet och förmåga att lämna in arbeten i tid. Jag skrev ett rätt vitrioliskt inlägg om den artikeln: Fy fan vad arg jag blir.

Efter små hopp över stenarna humaniora och naturvetenskap landar vi i augusti då Metta Fjelkner och Tobias Krantz anklagar skolan för Sveriges höga ungdomsarbetslöshet. Vi behöver bli bättre på att ge eleverna baskunskaper och social kompetens. Vi måste samarbeta med näringslivet. Det här var i början av terminsstarten så det bidde inget blogginlägg från mig, bara några muttrade svordomar.

Efter det ytterligare ett hopp på en näringslivssten. Den här gången heter den entreprenörskap - något som ska genomsyra hela skolväsendet - på Svenskt Näringslivs begäran får man anta. Klagomålet den här gången är att vi inte gör som det var tänkt. Recensionen är på en skollag som trädde i kraft 1 juli och en läroplan som har gällt i några veckor. Följande sten heter jättesatsning på matematik - även det ett beställningsjobb?

I går var det så dags för språken. Metta Fjelkner och Tobias Krantz ännu en gång. ”Skolan måste anpassas till företagens behov av kunskaper i tyska och den kommande efterfrågan på kinesisk språkkompetens.”
   Näringslivet borde efterfråga språk i väldigt mycket högre utsträckning än de gör, näringslivet förstår inte sitt eget bästa på den punkten. De förstår inte att efterfråga språkkunskaper hos sin personal, de förstår inte att utnyttja den kompetens som finns hos våra invandrare. Men det finns enormt många andra skäl att lära sig fler språk än att tillgodose näringslivets behov. Det finns också många andra samhällsnyttiga skäl till språkstudier. Det är också märkligt att det språk som är det vanligaste främmande språket i Europa efter engelska och Europas andra språk om vi räknar i folkmängd - franska - överhuvudtaget inte nämns i artikeln. Ändå är Afrika en växande marknad för Europa - en kontinent där franskan har en dominant ställning. Och kinesiska? Ett svårlärt språk långt från vårt eget som talas i ett land som ligger väldigt långt från vårt eget, det har man plötsligt bestämt är framtidens. Jag har varit med om det här förr. På sjuttiotalet var det ryska som var framtidens språk. Ingen av de jag kände som lydde uppmaningarna och läste ryska har haft någon yrkesmässig nytta av det.
   Som om det här inte räckte hötter artikelförfattarna beskäftigt fingret åt lärarna när det gäller avhoppen från språken. ”Skolan behöver hitta sätt att göra språkundervisning mer inspirerande. ” Moderna språk är det enda högstadieämnet eleverna kan välja bort och ersätta med - typ läxläsning, möjlighet att få extra tid för två kärnämnen, slippa läxor, prov. Varför inte göra ett experiment? Vi låter eleverna välja bort fysik och kemi och ser hur många det blir. Eller varför inte matte? Ett ämne som också kan behöva piffas upp och göras mer inspirerande.

Det här landet är på väg att bli så utilitaristiskt att det skrämmer mig. Än en gång har jag skäl att citera Oscar Wilde: ”Vi lever i en tid av mycket arbete och litet bildning. En tid då människor är så flitiga att de blir dumma”

Den här gången bjuder jag på ytterligare ett - särskilt ägnat att tirritera Svenskt Näringsliv:
”Punctuality is the thief of time.” Oscar Wilde.

Bloggar: Missa inte Motpols inlägg där han gör oss litet klokare när det gäller kinesiskan. Örfilar och Gladsparkar, Det progressiva USA, Aurora, Lotta Edhollms blogg. Bertil Törestad skriver insiktsfullt om marknadsanpassningen av skolan: Kritisk insyn: Skolan drar åt höger

Idag skriver professor Hugo Lagercrantz en artikel där han ifrågasätter poängen med att lära sig språk sent. Han har förstås rätt i att små barn lär sig språk snabbare och lättare, men motivation och arbetsvilja väger ännu tyngre. Att vi flyttade ner språken i åk 6 har inte inneburit någon höjd språkkompetens - tvärtom. Jag kan lära Komvux-elever hela högstadiekursen på en termin. Själv började jag med både tyska och franska på gymnasiet. Idag kan jag läsa Proust och diskutera filosofi på franska och utttalet är alls inte pjåkigt.

Vad är våra fackförbund skyldiga oss lärare?

2011-09-19T23:07:00.004+02:00

Jag har varit medlem i LR sedan jag gick på lärarhögskolan. Men samtalet på rådhuset om min blogg var första gången jag personligen har behövt fackligt stöd. Jag mejlade LR-ombudet på min skola som kontaktade kommunombudet. Samma dag blev jag uppringd och fick både ett uppskattat bollplank och löfte om sällskap vid mötet.

Kallelsen till samtalet kom bara två dagar innan och inte till mig utan till min rektor - som också blev kallad. Syftet med mötet angavs inte. För allt jag visste kunde man ha kallat mig för att uttrycka sin uppskattning.Efteråt har jag förundrat mig över tillvägagångssättet. Varför fick jag inte en egen kallelse? Varför så kort varsel? Varför fick jag inte ens då jag bad om det veta precis vad det gällde? Tidsbristen och otydligheten gjorde att det var nära att jag inte kontaktade LR.

Jag tror att det skulle ha varit ett annat och obehagligare samtal om jag hade gått dit själv. Jag gissade vilket blogginlägg det handlade om, men jag skulle aldrig ha gissat mig till att det var den sista meningen som väckte upprördhet. Och jag skulle aldrig ha gissat att bakgrunden till mötet var att Christian Lundahl hade hört hört av sig. Tagen på sängen som jag var försvarade jag inte mig särskilt väl. Men det gjorde däremot LR:s kommunombud. Men så har vi inte heller vilket kommunombud som helst. Hon kom förberedd, påläst och gång på gång blev jag imponerad över hur skickligt hon redde ut vad samtalet handlade om och vad det var som gällde. Tydligt klarlade hon att jag inte hade gjort något fel och att däremot kallelsen och Lundahls agerande svårligen lät sig förklaras.

En i mina ögon olustig omständighet är att den förhandlingssekreterare som kallade till mötet var en gammal bekant. Jag kände henne som kommunombud för Lärarförbundet. Att vi hade träffats tidigare i helt andra roller påpekade hon själv i början av mötet. På vår skola är det nämligen utmärkt samarbete mellan LR och Lärarförbundet och det är vanligt att vi har gemensamma fackmöten över förbundsgränserna.

Man stöter ju på att fackliga företrädare blir rektorer. Det uppfattar jag som ett rätt naturligt steg. Gör man ett bra jobb som företrädare för sina kollegor är det troligt att man gör ett bra jobb som skolledare. Men jag hade ingen aning om att man kunde byta från att företräda lärarna till att företräda arbetsgivaren. Ur mitt perspektiv påverkade vår tidigare bekantskap mötet i klart negativ riktning. Jag kom ihåg tidigare förtroliga samtal om arbetsgivarsidan och undrade om det var samma vi och dom tänk åt andra hållet. Jag undrade om min bloggkritik mot vissa av Lärarförbundets utspel och ställningstaganden hade haft någon inverkan. Jag frågade mig också vad som gäller vid den typen av sidbyte. Vad av det hon har lärt och fått reda på som kommunombud kan hon använda sig av i sin nya roll? Vilka begränsningar finns det?

Man kan förstå att arbetsgivaren gärna tar emot en person med så mycket inside information. Spärrarna borde finnas på den andra sidan, hos fackförbunden själva. Ett kommunombud får stor insyn i hur det fungerar på olika skolor, kännedom om olika situationer som uppstår och om enskilda lärares villkor och egenskaper. Det ger en hel del makt och den makten får inte missbrukas. Förtroende förpliktigar.

Jag har bott i många kommuner och vet hur olika det kan fungera med den fackliga representationen. På vissa skolor har ombuden stor nedsättning, på andra ingen. På vissa skolor finns fackombuden med på alla ledningsmöten, på andra är det bara i löneförhandlingarna de deltar. Ibland är det slagsmål om att bli fackombud, på andra skolor är det ingen som är villig. Så ser det också ut på kommunnivå. Det finns kommuner där medlemmarna muttrar över kommunombuden, i andra är de älskade och beundrade. När Norrköpings förre LR ombud Arne Borgstedt nyligen gick i pension skrev Lars Stjernkvist (kommunalråd S) så här om honom i sin blogg: ” För Arne är nog den vars utskällningar jag uppskattat mest. Han har ett stort hjärta och brinner för en bra skola. Dessutom, det är ofta genom konflikter som man får goda vänner. Trots allt, de som alltid håller med blir rätt trista i längden.”

Det tyckte jag var ett väldigt fint inlägg. Jag kan också intyga att Arne inte bara kunde ge kritik utan också hantera mottagarsidan. För några år sedan skrev jag ett kritiskt mejl till Arne. Några dagar senare fick jag ett vänligt och utförligt svar med en uppmaning att höra av mig igen vid fortsatt missnöje. Han kanske också tycker att de som alltid håller med blir rätt trista i längden?

Under ett möte på en knapp timme fick jag valuta för varje medlemsavgift jag betalat in till LR. Men jag fick också med mig en rad frågor om fackets roll och vad det innebär att vara förtroendevald. Jag har skrivit mycket om politikens och demokratins villkor i min NT-blogg. Om vikten av alerta och insatta väljare och om värdet av samarbete och breda lösningar. Samma sak gäller förstås våra fackförbund. Vi behöver kollegialitet på alla nivåer. Lärare som ställer upp för varandra även när det inte gagnar de egna intressena. Vi behöver vara engagerade och alerta och placera våra röster klokt.
De är bara tillsammans vi är starka. Och våra elever förtjänar starka lärare.

Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret

2011-09-18T15:41:00.000+02:00

Härom veckan blev jag kallad till rådhuset för ett samtal om min blogg. I fredags skrev jag ett blogginlägg om händelsen. Nu har det visat sig att någon timme innan blogginlägget publicerades hade jag fått ett mejl från ordförande för utbildningsnämnden där han berättar att han precis fått kännedom om samtalet. Han kallade det märkligt och lovade ta upp det med personalkontoret. Att hitta det mejlet i min jobbrevlåda innebar en stor lättnad för mig. Jag har varit frispråkig skolskribent sedan senare delen av nittiotalet och aldrig tidigare upplevt några påtryckningar eller försök att tysta och det känns mycket skönt att inte skolnämnden eller förvaltningen hade något med det olustiga samtalet att skaffa.

Bakgrunden till kallelsen var att Christian Lundahl hade hört av sig till kommunen och varit upprörd över mitt blogginlägg om hans föreläsning i Norrköping. Det han sade sig vara mest upprörd över var en mening där jag kritiserade hans språk. Den kritiken kallade han privat, personlig och felaktig. Jag har svårt att förstå att den typen av kritik kan uppfattas som personlig i våra dagar av stavningskontroll och digitala skrivverktyg och jag vänder mig också mot tanken att det man projicerar på en duk framför en kommuns alla lärare skulle vara privat.
Min irritation över språket var genuin och den hade två orsaker. För det första är jag en språkförsvarare - eller språknerd om man så vill. Dåligt språk ger dålig förståelse och stjäl uppmärksamhet - i varje fall från mig. Men jag reagerade också över skillnaden mellan praktik och teori, över att det budskap Christian Lundahl predikade så uppenbart inte följdes av honom själv. Vad man uppfattar som riklig förekomst av språkfel skiljer sig förstås åt från individ till individ, men jag väntar mig korrekt skrift av en pedagogikforskare som föreläser framför en kommuns alla lärare.

Vilken roll spelar språklig korrekthet? I min favoritbok i engelska för gymnasiet, Progress, finns det en text som heter "the Ambassador’s Dandruff". Den handlar om kroppspråk och kulturella koder. Ambassadören håller ett fint föredrag. Men den kvinnliga japanska publiken hör inte ett ord han säger, för de funderar alla över hans mjäll. Vilken fru skulle släppa ut sin man i det skicket? Vad betyder de vitprickiga axlarna?

Enstaka språkfel förlåter de flesta och visst kan man få fram sitt budskap även om man stavar och skriver illa - eller slarvar med korrekturläsningen. Men nog påverkas publiken. I första hand sjunker förståelsen. Det är betydligt lättare att förstå logiskt och korrekt språk än en text med många fel. En slarvigt skriven text för också uppmärksamheten till fel sak - i likhet med ambassadörens mjäll. Och dessutom minskar språkfel publikens förtroende. Jag litar åtminstone inte lika mycket på en författare eller föreläsare som inte har ett bra språk. Då undrar jag om tankarna är lika slarviga som språket? Jag undrar också om jag är för oviktig som mottagare för att meritera korrekturläsning?

Här är ett axplock stavfel och språkfel ur Christian Lundahls presentation: ”utan att symptom på att” ”en källa att bygga lektioner av”, ”tar därmed ansvar förr” ”Bedömning är använt på rätt sätt är däremot...”, ”Mål och kriterier har anpassats till att bli elev- och föräldravänliga” och det mest kryptiska: ” var där nu är”. Den typen av fel stör emellertid inte förståelsen lika mycket som när man har ett påstående följt av ett andra led och där hoppar runt i tempus eller meningsbyggnad. För mig blir det i sådana lägen många minuter då jag bara försöker få rätsida på texten och inte hör ett ord av det som sägs. Här är ett exempel från föreläsningen:
Konventionella bedömningar:
Vara skriftliga
Har skrivits av enskilda elever och inte i grupp
Har skrivits utan hjälpmedel
Har besvarats under tidsbegränsning
Börjar med enkla frågor men blir successivt svårare
Har begränsat svarsutrymme
Bedöms med poäng (eller motsvarande) som vägs samman till en totalpoäng eller ett provbetyg
Konventionella prov är uppbyggda precis som intelligenstester

När jag lyssnade på Christian Lundahl och reagerade över språkfelen i powerpoint-presentationen var inte min tanke att han inte kan bättre utan jag tänkte; bryr han sig inte mer? Bristen på källhänvisningar, blandningen av fackord och vardagligt språk, slarvfelen - allt tydde på nonchalans. Christian Lundahl är författare till flera böcker och till en doktorsavhandling. Han borde veta allt om korrekturläsning. Under föreläsningen fick vi dessutom rådet att ge eleverna en pre-flight checklist inför skrivuppgifter. Här är några av punkterna: Har du slagit upp alla ord du är osäker på? Har du gjort en stavningskontroll? Har du korrekturläst med papper och penna? Har du låtit någon annan läsa texten?
... Nog borde man väl kunna ställa lika höga krav på en pedagogikforskare som håller en powerpoint-föreläsning inför lärare som vi uppmanas ställa på elever som skriver uppsats?

Det finns också en ironi i att Christian Lundahl tar till storsläggan för att trycka till mig med språkkritiken som förevändning. Han påstår sig inte vilja ha det jag själv ständigt erbjuder och även ständigt tigger om. Jag blir ofta anlitad just som korrekturläsare. Det är jag glad och smickrad över och jag tar mina uppdrag på stort allvar. Jag är också en flitig skribent och jag nöter hårt på både familje- och vänskapsband genom att i tid och otid be folk läsa mina texter. Min far är min hårdaste kritiker och jag skulle aldrig skicka in en viktig artikel utan att först ha inhämtat hans synpunkter. Mina närmaste vänner har pushats att läsa både artiklar, sedermera refuserade romaner och noveller och de har lagt ner mycket tid på att föreslå förändringar och ge ris och ros. Min man, mina tre barn och mina arbetskamrater sätter jag också ogenerat i sådant arbete. Blogginläggen korrekturläser däremot ingen, istället får jag recensionerna efteråt. Nu senast fick jag högst berättigad kritik från min far för att jag tänder ljus under egen skäppa när det gäller Studentexamen (mitt förra blogginlägg).

Jag tycker synd om människor som inte har någon som talar om när kejsaren är naken. Inte bara för att kritik är en förutsättning för utveckling och excellens, utan ännu mer för att goda relationer är uppriktiga relationer. I maj skrev jag ett inlägg om en före detta narkoman som berättade sin livshistoria för våra elever. Det han sade om riktiga vänner kommer jag aldrig att glömma. Här är slutet på inlägget Maskrosbarn och riktiga vänner:
”Men den här mannen satte ingen tid på vare sig självömkan eller på att anklaga det samhälle som så uppenbart svikit honom. Istället pratade han om vänskap. Den enskilda faktor som han trodde skulle ha haft störst betydelse för honom var en riktig vän. Något han själv aldrig hade haft och heller aldrig varit. Så vad är en riktig vän? Det förklarade han också: Inte någon sådan där som stryker medhårs, utan en sådan som verkligen vågar säga precis vad han tycker. En ärlig och kritisk vän. Det är något vi alla borde önska oss. Men framför allt är det något vi alla borde försöka vara. Även när det inte uppskattas.”

Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism, Skollyftet.

Studentexamen ska inte återinföras utan införas

2011-09-17T21:58:00.005+02:00

Christian Lundahl får vänta på språkinlägget, för Studentexamen körde just in på perrongen. Men jag önskar att man kunde ta bort åter och nöja sig med verbet införas, för en studentexamen där rättningen görs av utomstående - och därmed blir en kontroll även av läraren och skolan - har aldrig funnits i Sverige.

... Äras den som äras bör, svarade man från DN-debatt när jagtackade för att de twittrade ut min studentexamensartikel. Det var sympatiskt av dem att göra det. Även att så många retweetade artikeln. Sympatiskt ochoväntat. Tack. :)

När DN-debatt publicerade min debattartikel: ”Dags att svenska skolan återinför Studentexamen” fick den många kommentarer, rekommendationer och mycket bloggstöd, men i gammelmedia var det rätt tyst. DN:sledarredaktion ställde sig mestadels negativa, NT skrev en positiv ledare, Folkbladetintervjuade mig, men inga andra redaktioner nappade. I juli skrev OlofPetersson en replik som egentligen inte handlade om studentexamen utan omhistorieskrivning: ”Liberaler drev på när Studentexamen försvann.”

Min replik på repliken handlade om hur en modern studentexamen kunde se ut ”Vi ska inte damma av den gamla studentexamen” och inflikade att det partipolitiskaskyttegravskrig Olof Petersson försökte dra in mig i skulle försvinna om vihade en systematisk kontroll av måluppfyllelsen.

Sedan dess har det varit tyst i frågan. Första gången ordet studentexamen återkom på min radar var isamtalsserien vid Stockholms Universitet. Då sade Zaremba att han skaintroducera något nytt. Det var studentexamen. Han tog upp det ytterligareen gång och sa då: ”För övrigt anser jag att studentexamen bör återinföras”. Såi går var det CUF som lyfte studentexamen, i morse Centerns styrelse, därpå LR som nu säger ”Äntligen”, och sist FP som meddelar attman är positiv och utreder förslaget. Jag har förstås lämnat in en motion förlänge sedan. En motion som jag antar behandlas i vår skolpolitiska grupp. Jagfick en bekräftelse på mottagandet och har inte hört något sedan dess. Men vihar vårt landsmöte först i mitten av oktober så det är ju ett tag kvar.

Studentexamen är minabsoluta hjärtefråga, och blir den genomförd på ett klokt och genomtänkt sätt blir jag mycket tacksam och glad.Det här är en reform som kan ge eleverna rättssäkerhet, universiteten ettbättre urvalsinstrument, lärarna den frihet och respekt vi förtjänar,kommunerna, skolorna, lärarna ett kontrollsystem och skattebetalarna en välbehövlig uppföljning påvad vi får för skolpengen. Sist men inte minst kan vi sluta ägna oss åtpartipolitiskt käbbel om skolan. Är betyg skadliga för kunskapsinhämtningen? Nåså varsågod, starta en betygsfri skola, så ser vi hur det går i studentexamen.Är handledarskap och entreprenörskap rätt väg att gå? Ja tror ni det så tittarvi efter. Har matematikmiljarderna haft önskad effekt? Check.

Så hur skulle en bra studentexamen se ut? För det första tyckerjag att det är viktigt att det finns goda förutsättningar att lyckas. Tydliga mål,vettiga prov som verkligen prövar måluppfyllelsen och som utvärderas avuniversiteten, lärarna och eleverna, tillräcklig tid för förberedelser,ordentlig sekretess och flera chanser.

Det får aldrig vara så att allt hänger på ett prov. Kör man skadet bara vara att ta sig upp i sadeln igen. Samma sak om man hade en dålig dageller bara siktar högre. Det här systemet man hade i Sverige med att man fickslinka ut bakvägen och fick resultaten på examensdagen var både grymt ochmärkligt. Det rimliga är att man får sitt resultat i god tid innan examen ochslutar skolan med pompa och högtidlighettillsammans med sin klass och snabbt bereds möjlighet att göra om provet. IFinland sker det redan följande höst och de elever som kört är med på allafestligheter och uppvaktningar. Men en studentmössa bär man först när manverkligen tagit studenten.

Det ska också vara de viktigaste och mest övergripande målen som testas - inte detaljer. Sådant som översiktlig kunskap parad med förmåganatt reflektera, analysera och på andra sätt ta det man lärt sig ett snäppvidare. Provet måste också vara säkert. I Sverige har vi haft den ena skandalenefter den andra med NP-frågor som funnits på Internet i förväg och annat fusk.I svenska upplever jag hela provkonstruktionen som riggad för orättvisa dåtexterna är kända i förväg. På ett examensprov ska det helt enkelt inte gå attfuska. I Finland öppnar rektorn provkuverten tillsammans med en abiturient. Dettycker jag är vackert. Inte vuxenvärlden som ska se till att ungarna intefuskar utan ett ömsesidigt och gemensamt åtagande att se till att allt går rätttill. Ett gemensamt kunskapsprojekt och en gemensam prövning.

En invändning man hör är att ett prov inte får få för storbetydelse. Där håller jag med helt och fullt, men hur ser det ut idag? Hurlätt är det för den som alltid drömt om att bli veterinär eller psykolog attkomma in på sin utbildning. Skulle det inte vara mer rättvist ochliberalt om man sökte in på slutbetyg, studentbetyg och dessutom kunde göra ettinträdesprov? Tre portar, tre möjligheter. Mycket större chans för den som verkligenverkligen vill och som också är villig att spotta i nävarna och jobba ordentligtför att nå sitt mål.

Media: DN, SVD, SVD, Expressen, Aftonbladet

Bloggar:Tysta Tankar, Plura, Lasses blogg, Motpol, mina egna inlägg: Mitt eviga tjat om Studentexamen, Historielektioner och lärarförakt på DN-debatt, Studentexamen, Olof Petersson och DN-debatt

I kläm mellan yttrandefriheten och personalkontoret? Eller är det i pedagogikforskningen det klämmer?

2011-09-16T17:00:00.001+02:00

För en dryg vecka sedan var jag med om något som både skrämde upp mig och gjorde mig ledsen. Jag blev kallad till personalkontoret för ett samtal om min blogg. Kallelsen kom två dagar tidigare genom min rektor - jag fick alltså ingen egen inbjudan.

Vad gällde saken? Det gällde det här blogginlägget: Raketbränsle eller grus i maskineriet? Ett inlägg där jag förundrar mig över att man valt att bjuda in en forskare som inför alla kommunens lärare kungör sin skepsis till betyg i allmänhet och till det nya betygssystemet i synnerhet. En forskare som talar om att våra styrdokument bygger på en kvantitativ kunskapssyn just när vi ligger i startgroparna för att implementera alltsammans.

Så satt vi där i ett rum på rådhuset: jag, min rektor, LR:s kommunombud, projektledaren för Skola 2011 och en förhandlingssekreterare från kommunkontoret. Genast inledningsvis fick jag veta att det här bara var ett samtal. Inget som skulle protokollföras och diarieföras, bara ett samtal där vi skulle reda ut hur jag tänker, hur de tänker. Avsikten var säkert att lugna mig, men effekten på mig blev den motsatta. Vad kunde ett sådant samtal ha för syfte annat än att tysta?

Innan jag hade fått någon redogörelse för bakgrunden till kallelsen ombads jag tala om hur jag ser på yttrandefriheten och lojaliteten i min roll som nyckelperson och anställd i kommunen. Jag förklarade att jag uppfattar framåtsyftande och konstruktiv kritik som just lojalitet mot min roll. Utan kritik, hur ska något då kunna bli bättre? Jag gav mig själv som exempel. Jag är en bra lärare tack vare den kritik jag fått och tagit emot. Man kan också diskutera vem och vad lojaliteten ska riktas till? Lojaliteten borde vara till kommuninnevånarna, till uppdraget, till målet att ständigt utveckla och förbättra.
Projektledaren talade - som jag upplevde tillrättavisande - om vikten av att vara en god ambassadör för kommunen. Om sin strävan att vara det och om sin önskan att nyckelpersonerna också är det.
Där hade jag inte så mycket att säga, men min fråga blir då vad det är man ska vara en god ambassadör för? En Potemkinkuliss som man håller upp för att dölja de brister och tillkortakommanden som gömmer sig bakom den? Och i så fall vad menar man med att vara en god ambassadör? ... Är en god ambassadör någon som döljer och skönmålar verksamheten och verkligheten? Det är inte de signaler jag har fått hittills och ändå har jag kommit med en hel del både kritik och beröm i artiklar och insändare.

Här någonstans avbröt kommunombudet samtalet med en högst berättigad fråga: Vad i mitt blogginlägg hade fått dem att reagera? Varför har man kallat så många personer till ett möte på rådhuset? Det visade sig att föreläsaren Christian Lundahl hade hört av sig till projektledaren och varit upprörd över inlägget. Bland annat hade han undrat om det här var Norrköpings Kommuns officiella ståndpunkt. Här gick min LR:företrädare igång för andra gången. Hon tyckte det var minst sagt märkligt att han skulle tro något sådant och förundrade sig över att man hade valt att gå vidare i ett sådant ärende.

Då förklarade förhandlingssekreteraren att Lundahl inte hade reagerat mot den forskningsrelaterade kritiken utan det var ”mer när det var på det personliga och privata planet”. Här blev jag verkligt förvirrad för jag kunde inte komma på att jag hade skrivit något som kunde tolkas som personligt och privat. Men jag behövde inte vara förvirrad länge. Förhandlingssekreteraren läste högt en understruken mening i ett dokument hon hade med sig. Den löd så här: ”Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.”

Tydligen kan man tolka kritik mot språkdräkt och framförande i en föreläsning framför många hundra lärare som privat och personlig. Märkligt tycker jag. Minst lika märkligt förstås, att han får gehör för sådana synpunkter. Nu ansåg Lundahl dessutom att min kritik var osaklig. Felen fanns bara i elevtexter - inte i det han skrivit. Eftersom vi fick presentationen som dokumentation har jag haft möjlighet att ta reda på hur det förhåller sig med den saken. Fortsättning följer i ett senare blogginlägg.

Christian Lundahl är pedagogikforskare, lärarutbildare och rektorsutbildare. Han uttrycker själv skarp kritik mot en rad instanser, han är själv personlig då han gör narr av utbildningsministern i en föreläsning, och han kommer själv med svepande kritik mot landets lärarutbildningar och mot skolverket. Men när jag skriver ett inlägg med både ris och ros - även om riset överväger - för han sina klagomål och synpunkter till min huvudman. Han bemöter inte det i skrift, han kontaktar inte mig, han går inte ens till min rektor, utan till min arbetsgivare.

Något som gör det här extra ironiskt är att föreläsningen handlar om vikten av att uppmuntra till självständigt tänkande, värdet av konkret och framåtsyftande feedback. ”Det gäller att tänka själv, inte bara göra som man blir tillsagd” var ett råd Christian Lundahl gav oss under föreläsningen. Han talade också om vikten av att ha en ”tillitsfull ledningsfilosofi” och högt i tak. Men det gäller uppenbarligen bara elever - inte lärare?

Vi lärare ska alltså lära ut en massa färdigheter som vi inte själva får utöva? Vem tror att det kommer att hända. En lärare som inte själv tänker självständigt och kritiskt kan omöjligt lära en elev att göra det. En lärare som inte upplever högt i tak, delaktighet och en tillåtande atmosfär kommer inte heller att erbjuda sina elever något sådant. Det blir bara katten på råttan, råttan på repet - hur vackra ord det än står i styrdokumenten.

Den insikten har tydligen inte Christian Lundahl. Men tack och lov finns det andra som har tänkt ett steg längre. I mitt blogginlägg ”Tack Jan”, från den 8.9. skriver jag om samtalsserien på Stockholms Universitet, Skola 2020, ett program som jag såg bara timmar efter mötet på rådhuset. En ljuv ironi även där. Det kanske var just därför, men jag tyckte att det var samma budskap som basunerades ut hela samtalet igenom av alla tre gästerna. Lärare, sträck på ryggen, ta till orda och ta ansvar för er profession. Sven-Eric Liedmans upprepade råd var att vi lärare skulle visa mer kurage. Vi skulle säga sanningen oftare, våga opponera oss mot överheten. (Det rådet sträckte han för övrigt också till pedagogikforskarna - ett råd Lundahl definitivt tagit ad notam.) Maciej Zaremba talade om behovet av en frihetsreform i skolan och om lärarnas integritet gentemot arbetsgivaren. Han påpekade att 70 % av lärarna inte ens visste vad ordet meddelarfrihet stod för. Anna Ekström efterlyste lärare i skoldebatten och lovade att allt hon skulle ta sig för som Skolverkets generaldirektör skulle syfta att stärka lärarna i deras profession.

Vackra stolta ord, men vi befinner oss ju som bekant i verkligheten. Och för min del är den verklighet jag befinner mig i gränslandet mellan yttrandefriheten och den lojalitet jag är skyldig personalkontoret ... ja och pedagogikforskare också, uppenbarligen. Det här gränslandet är inget vidare trevligt ställe. Jag kan inte skriva ett ord om skolan utan att känna det som om jag hade någon som tittar över axeln. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig lika avslappnad och fri i mitt skrivande igen? Jag hoppas det, men säker kan jag inte vara. En sak ser jag däremot helt klart från det ställe där jag befinner mig. Om det verkligen är här gränsen går måste den flyttas.
Den måste flyttas och jag kan inte göra det ensam.

Media: SVD, SVD
Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism,

Lärarna, pengarna och friheten

2011-09-14T21:44:00.011+02:00

Idag fick lärarna ännu ett paket från regeringen. Ett antal miljarder till karriärtjänster. Inte hörde jag några hurrarop i vårt lärarrum. Men så handlar det också om ett aningen dunkelt förslag. Utvecklingssteg för skickliga lärare ... Precis vem kan få vad för vad? Vi som är litet äldre är ju också bittert medvetna om hur fel det kan bli med de individuella lönerna. Ibland belönas rätt saker, men långt ifrån alltid. Eget beröm luktar illa, heter det. Men det kan betala sig rätt bra. Och pengar luktar som bekant inte.

Jag behöver väl knappast längre skriva vad det är jag tycker vi behöver för att vi ska veta vilka de skickligaste lärarna är?
Inte för Studentexamen, men väl för centrala rättningsgrupper för de nationella proven argumenterar jag och min rektor i gårdagens NT: Låt Norrköpings skolor visa vägen. I oktober ska vi prata om förslaget med nämnden.

I dagens DN skriver Johannes Åman om lärarlöner och arbetsvillkor utifrån den senaste OECD-analysen "Education at a glance". Åman vrider och vänder nyktert på siffrorna, konstaterar att det stämmer att de svenska lärarlönerna är låga men att andra jämförelsetal kan vara minst lika betydelsefulla. I USA har de högre lön än i Finland, men väldigt mycket mer undervisningstid. Jag har kritiserat några av Åmans skolinlägg, men den här artikeln blir jag imponerad av. Inga tvärsäkra slutsatser utan en intelligent och omsorgsfull granskning av en rad intressanta fakta.

Som jag berättade i ett tidigare inlägg är de två bitarna arbetsbelastning och lön inte alltid helt lätta att hålla isär. I Finland är det ingen som bryr sig om hur mycket eller litet du jobbar bara eleverna är nöjda och resultaten goda. All tid är förtroendetid, men förtroendet försvinner rasande snabbt om inte eleverna lär sig det de ska. Mina lärarföräldrar jobbade ofta mer än 100 % - dvs de kunde ha tjänster på t.ex. 120 %. Det innebär en rätt hög arbetsbelastning och en hög lön. Någon annan väljer att ha det på ett annat sätt. Även det är en slags karriärsmöjlighet.

Visst är pengar viktiga och visst behöver lärare få en lön som motsvarar utbildningsinsats, ansvar och arbetsuppgifter. Men ännu mer - tycker jag - behöver vi få förutsättningarna och friheten att göra det bästa jobb vi kan.

Media: DN, Expressen., Folkpartiet, DN.

Bloggar: Missa inte den drypande ironin i Motvallsbloggen, Mathias Sundin (FP) är belåten, intressant lärarlönestatistik hittar ni även hos Ekonomistas och hos den hälsosamme ekonomisten.

Teaterhuliganer och deras elever

2011-09-11T13:37:00.011+02:00

När jag var barn fanns det många ställen där man skulle vara knäpptyst. Middagsbordet när det fanns gäster, i kyrkan, på teatern, på konserter, på bio, medan vuxna människor talade, under en stor del av lektionerna i skolan. En bit av det där är jag glad att vi sluppit - den som gjorde barn och tonåringar till andra klassens medborgare som inte har samma rättigheter och talutrymme som vuxna. Men något man också lärde sig av den ordningen var att respektera andras rättigheter, värde och behov.

I gårdagens DN skrev Hanne Kjöller en mycket bra krönika om ett teaterbesök där elever löpte amok: Djungelns lag på balkong och i salong. Det hon beskriver är hårresande. Så får det absolut inte gå till - och det av många viktiga orsaker. Anne-Marie Körling skriver tänkvärt om några av dem. Hon skriver om allas rätt till sin teaterupplevelse och om vuxenvärldens och lärarnas uppgift att guida sina elever i nya rum och okända världar. Hur beter man sig i en kyrka? Vad är tillåtet i en teaterpublik? Vad får och inte får man göra på ett museum? På ett bibliotek?

Precis som Anne-Marie skriver är förarbetet viktigt. Men minst lika viktigt är att man som lärare eller förälder i sådana sammanhang tar ansvar för att överenskommelsen följs och efteråt återkopplar hur det gick. Jag har varit på både bio och teater med många skolklasser och varje besök har varit villkorat med löfte om gott uppförande. Jag har noga gått genom vad som förväntas, varför och vilka konsekvenserna blir om man bryter mot överenskommelsen. Jag har involverat föräldrar och bett om deras stöd inför besöken.

I våras skrev jag om ett besök på Dramaten. Vi åkte från Norrköping till Stockholm med tre skolklasser - åttor och nior - för att se Romeo och Julia och gå på konstmuseer. Det blev ett mycket lyckat och uppskattat besök, men helt utan störmoment var inte heller det. Två flickor i vårt sällskap satt och SMS:ade och viskade på scenen. Det gick inte att göra något åt saken utan att förstöra hela föreställningen, men vi tog upp det både med flickorna enskilt och med alla elever efteråt. På vår skola har vi också som policy att den som stör vid ett sådant besök inte är välkommen att följa med vid nästa. Efterarbetet är enligt min mening precis lika viktigt som förarbetet. Beröm till den som förtjänat det och ris där det behövs.

Våra två flickor (av åttio elever som i övrigt skötte sig) störde trots allt knappast den övriga publiken, men det gjorde däremot elever från andra skolor. Vi hade många elever som klagade på att deras teaterupplevelse förminskats av prat och mobilspel och på att deras tillsägelser hade tagits illa emot. För de flesta av våra elever var det här deras första Dramatenbesök och deras första Shakespearepjäs. Enligt min uppfattning är det betydligt allvarligare att deras upplevelse störs än att någon vanlig teaterbesökares upplevelse störs. Inte för att de är mer värda utan för att följderna är större. För dem kan nämligen konsekvensen bli att det första teaterbesöket blir det sista. Vi färdigfrälsta fortsätter att gå på teatern i alla fall. Här är länken till inlägget Kulturbad i Hufvudstaden.

Men den viktigaste aspekten är att den lärare som tar sina elever på ett sådant teaterbesök inte bara sviker både kunskaps och fostransuppdragen - han eller hon motverkar dem aktivt och korrumperar eleverna så till den grad att det vore bättre att de aldrig fick sätta sina fötter på en teater. Alla människors lika värde, respekt, hänsyn, medmänsklighet, respekt för lagen, etik och moral är inte sådant man lär sig genom att läsa ett kompendium och svara på flervalsfrågor. Sådant lär vi våra barn och tonåringar genom att föregå med gott exempel, påminna om andras rättigheter och behov, insistera på hänsyn och beivra lag- och regelbrott. Om budskapet från vuxenvärlden är att era rättigheter är viktigare än andras, ni är viktigare än andra, jag ser att du bryter mot moral, god ton, lagar och regler men jag tittar åt andra hållet för att inte få obehag eller besvär. För att jag är för lat eller för feg. Då lär vi ut motsatsen till det vi är satta att undervisa och medverkar aktivt till att försämra elevernas värdegrund.

Och teatern? Den störande elev som har ett sådant teaterbesök som enda teaterupplevelse kommer antagligen aldrig frivilligt att se en föreställning igen.

Läggar man ihop allt detta inser man snabbt att det är den abdikerade läraren som är den värsta teaterhuliganen.

Johanna tipsar om en intervju med Folkoperans nya konstnärliga ledare. Hon berättar bland annat om vad en skicklig och utmanande lärare har betytt för hennes teaterintresse och karriär.

Bertil Törestad kom med samma budskap redan igår i väldigt mycket mer komprimerad och fint ironisk form. Länk till Lärarkårens haveri igen!. Måste bara påpeka att det här inte är lärarkårens haveri. De som ska känna sig skyldiga är de lärare som gör sig skyldiga till sådant som beskrivs i Kjöllers artikel.

Tack Jan!

2011-09-08T17:40:00.006+02:00

Härom dagen twittrade Jan Lenander till mig att Zaremba hade sagt ”För övrigt anser jag att studentexamen bör återinföras” i en debatt. Döm om min glädje att få sådant stöd för min absoluta hjärtefråga.

I nästa twitterinlägg fick jag länken till källan: En mycket lovande samtalsserie vid Stockholms Universitet: 2020 års skola och lärarutbildning – från problem till förebild. Samtalet kan avnjutas på webben och jag rekommenderar alla som inte redan har lyssnat att göra det. Jag har bara hunnit med den första timmen än, men den rann in som ljuvaste honung i mina öron. Sven-Eric Liedman talade om vikten av att lyfta kunskap och om det befängda i att särskilja värderingar och kunskap. ”I kunskap ligger fostran, ligger värden”, sade han. Han sa också att lärarna måste befrias. Läraryrket är ett konstnärsyrke som kräver frihet, kreativitet och tid till reflektion. Här är ett citat jag särskilt vill lyfta: ”En viktig sak tycker jag är att vi ska ge lärarna mycket mer kurage, de ska bli modiga, de ska våga opponera mot överheten.” Många lärare retirerar alldeles för mycket, de skulle säga sanningen oftare.

Anna Ekström talade kritiskt om lärarnas undanskymda roll i skoldebatten. Hon påpekade att det i skolkommissionen inte ingår en enda lärare och ställde frågan om man kunde tänka sig en hälsokommission utan läkare. Så ska det inte se ut, förklarade hon. Det är lärarna som ska ta det stora ansvaret för sin yrkesutveckling, för metodutveckling, för utvecklingen av kvalitetsarbetet. Därpå lovade hon att allt hon gör som generaldirektör för Skolverket ska syfta till att stärka lärarna som profession och hon avslutade med Johan Kants avslutningsfras: ”För övrigt anser jag att lärare är Sveriges viktigaste yrke”.

Maciej Zaremba då? Han påpekade att ingen verksamhet skulle ha klarat sig oskadd genom den behandling skolan utsatts för. Den brist på kontroll och uppföljning vi har i skolan. Han talade också om den tystade lärarkåren och om de repressalier lärare utsätts för när de uttalar sig kritiskt. Det är inte rimligt att 70% av lärarna inte ens vet vad meddelarfrihet betyder, sade han. Lärarna behöver ha integritet gentemot sin arbetsgivare. ”Vi behöver inte fler friskolor - vi behöver en friare skola”.

Vi lärare är vana vid folk som talar om hur vi ska göra för att skolan ska bli bra. Den ena frälsningsläran har avlöst den andra under hela min lärargärning. Dessa tre inflytelserika gäster som specifikt ombads ge ett recept för en bättre framtida skola hade inga sådana förslag. Inga råd om hur vi lärare ska skärpa oss, inga recept på metoder, förhållningssätt eller bedömningsmodeller. Ingen frälsningslära, ingen pekpinne, inget snack om lönen. Alla valde de att fokusera på att undanröja hinder och frigöra lärarnas egen kraft och potential. Är inte det fantastiskt?

Receptet för att lyckas i en målstyrd verksamhet är en oberoende granskning av måluppfyllelsen. Det ska synas vilka skolor, rektorer och lärare som gör ett strålande jobb och vilka som borde stängas, vem som borde fortbildas eller omskolas.
Jag tycker att det är högst rimligt att min arbetsgivare får reda på hur jag har lyckats i min yrkesutövning. Har eleverna lärt sig det man kan vänta sig eller mer? Har de trivts, känt sig trygga varit delaktiga subjekt i sin egen inlärning?
Vad jag behöver eller behöver göra för att vara en bra lärare ska ingen vare sig tala om för mig eller ha synpunkter på. Det ska jag nämligen själv ta reda på varje dag, varje lektion, inför varje elev.
Och aldrig någonsin får jag inbilla mig att jag redan vet svaret.

Media: DN, SVD

Newsmill, Breiviks manifest och skolan

2011-09-04T17:05:00.004+02:00

Jag ägnade en hel del tid åt att läsa i Breiviks manifest i somras. Jag hoppades på insikter som skulle hjälpa mig att bli en bättre lärare. Bättre framför allt på att arbeta mot skolans demokrati och värdegrundsmål. Jag hoppades också lära mig något om varför jämställdhetsdebatten har utvecklats till ett könens sandlådekrig om makt och offerkoftor.

Jag skrev artikeln som av Newsmill fick namnet: ”Breiviks krig var också ett krig mot kvinnan” under flera veckor. Samtidigt var medierna fulla av reaktioner och debattinlägg som studsade mot det jag läst och mot mina egna tankar. Resultatet är att den artikel som först handlar om Breivik och feminismen allt mer kom att ha fokus på det kollektiva ansvaret för polariseringen i samhället. Oron inför polariseringen och insikten om hur skadligt vi-och-dom och offertänkande är kommer framför allt från skolan. Jag har haft elever som är kvinnofientliga, homofoba, invandrarfientliga, rasister, svenskfientliga, vänsteraktivister, nynazister, brottslingar - you name it. Reaktionerna på en skola påminner ofta om reaktionerna i samhället. Elever som har eller som ens misstänks ha främlingsfientliga åsikter eller sympatier blir utpekade, fördömda och negativt särbehandlade av personalen. Det blir ibland mer liv om elever som har röstat på Sverigedemokraterna i ett skolval än om sådana som sålt knark på skolgården.

Ibland räcker det med att man ser ut på ett sätt som väcker farhågor. På nittiotalet hade jag en komvuxelev med rakad skalle, tatueringar och grova kängor. Kollegiet stämplade honom som främlingsfientlig och därefter ägnade sig många av hans lärare åt att markera sitt avståndstagande. När jag fick honom i engelska hade han ett G i betyg från A-kursen och berättade att hans föregående lärare inte hade tyckt om honom. Jag gav honom MVG för B-kursen - det var också det betyg han skrev på de nationella proven. Något som bekräftade både för honom och mig att hans A-kursbetyg var felaktigt.
Den här gossen var blyg, eftertänksam och musikintresserad. Skötte läxorna, kom i tid till varje lektion, hade utmärkt måluppfyllelse, störde eller trakasserade ingen. Hade han främlingsfientliga åsikter? Nej. Han var ett av de skinheads som inte är främlingsfientliga. Skinheadrörelsen blev ju kapad och har egentligen helt andra rötter. Men om han hade haft sådana åsikter? Skulle han ha förtjänat att bli ovänligt behandlad och få felaktiga betyg för det? Vi har åsiktsfrihet i det här landet. Vi har däremot inte rätt att bete oss hur som helst. I synnerhet inte som lärare. Tvärtom har vi som explicit uppdrag att behandla våra elever lika och rättvist, att befrämja demokrati, öppenhet och alla människors lika värde - i handling, inte bara i ord.

Något som jag tycker är otäckt är att jag är säker på att den här läraren gick tillbaka in i lärarrummet med en behaglig känsla av att ha gjort en insats för demokratin. Hon hade visat vad hon tyckte, visat vad som gällde, visat att här accepteras minsann ingen främlingsfientlighet.
Stolt över att ha begått tjänstefel på tjänstefel. Nöjd över att hon hade ägnat sig åt diskriminering och negativ särbehandling. Belåten över at hon förmedlade en bild av korrupta myndigheter och en orättvis och godtycklig värld till alla i klassen. Tur i oturen att pojken inte var rasist, för då skulle hon bara ha befäst hans åsikter och utanförskap och ställt till med ännu mer skada.

Så länge det finns lärare som hanterar främlingsfientlighet, homofobi och sexism på det här sättet är vi bara en del av problemet - inte en del av lösningen.

Från män i förskolan via forskare till förstatligande (med ett litet servicestopp vid lärarlönerna)

2011-08-31T18:42:00.014+02:00

Mats är flitig på Newsmill. Hans senaste alster anklagar P1 för att begrava frågan om män i förskolan. Jag tycker inte att just P1 förtjänar kritik för programmet. Programledaren ställde vassa frågor och lät ingen komma undan med något halvkvädet. Däremot har Mats helt rätt i att stereotypa könsroller befästes på ett häpnadsväckande sätt i programmet. Huvudansvarig för det var pedagogikprofessor Inga Wernersson.

Wernersson kläckte ur sig det ena häpnadsväckande påståendet efter den andra utan att erbjuda något som helst belägg. Det kvittar lika om förskolepersonalen är enkönad var ett sådant. Men det som verkligen fick mig att hixtra till var när hon menade att män i förskolan ändå inte skulle erbjuda pojkar manliga förebilder eftersom ”extrema manliga uttryck” inte förekommer bland de män som väljer att bli förskollärare. När hon pressades att förklara vad hon menade förtydligade hon med ”aggressivitet och så”. Där lyckades hon med konststycket att förolämpa det manliga könet i allmänhet och manliga förskollärare i synnerhet. Män är aggressiva och de män som väljer att jobba i förskolan är det inte och därför inga manliga förebilder.
Jag kan bara hoppas att artikeln "Intellektuell inavel hotar svensk forskning"(DN debatt) som förgyllde min lördagsfrukost får ordentligt genomslag. Det måste verkligen rensas upp i den svenska forskarvärlden. I synnerhet inom det som artikelförfattarna så fint kallar de ”politiskt opportuna områdena", områden som inte tarvar någon vidare introduktion i den här bloggen.

Lärarförbundets Eva-Liis Sirén var också en av gästerna. Hon var precis lika säker på sin sak som Wernersson. Orsaken till att förskolläraryrket inte lockar män är lönen. Den skapar brist på 'attraktivitet' lät hon berätta. Igen och igen. Med dryg stämma upprepade hon samma lärarna-måste-få-mer-budskap vad hon än fick för fråga. Det var nästan så att jag började tycka att de jävlarna inte ska ha en krona till - fast jag själv är en av jävlarna.

Mats retade mest upp sig på den tredje gästen, Nyamko Sabuni. Jag undrar om inte en orsak till det var att han missförstod henne. I sin artikel förundrar han sig nämligen över att hon sade att det är naturligt med män i förskolan, men det var inte vad hon sade. Hon konstaterade istället att förskolan inte är en naturlig arbetsplats för män och att det är något vi måste ändra på. Med 3% män i förskolan de senaste fyra decennierna och en värld bakåt där det alltid har varit kvinnor som tagit hand om de små barnen vill väl knappast någon argumentera mot det. När det gäller det andra ledet förtydligade hon att barnen behöver se att det är naturligt att också män jobbar i förskolan, annars riskerar vi att cementera könsroller. Hon hade också den goda smaken att inte uttala sig tvärsäkert om orsakerna. Men även Sabuni satt fast i ett inkört spår när det gällde just lärarlönerna. Det är fackets sak att se till att lönerna höjs, inte statens. Staten ska inte behöva gå in och korrigera lärarfackens misslyckanden, förklarade hon. Igen och igen.

Den visan har jag hört förr. Då som nu undrar jag hur hon har tänkt att det ska gå till? Hittills har fackens enda oavgjorda matcher mot SKL kommit genom att kraftfullt påverka opinionen. Det var så vi fick det enda större lönelyftet i modern tid (som snabbt åts upp av en rad extra låga sådana), det var så vi slapp en ännu större detaljreglering av vår arbetstid (efter mängder av tidigare detaljregleringar). Men för det första kan vi inte sköta vår avtalsrörelse i media varje år, för det andra tröttnar folk på att lyssna på gnället om lärarnas löner och status.

Det spelar ingen roll om det handlar om arbetsvillkor, lön eller inflytande. Det har mig veterligen aldrig hänt att SKL har lyssnat på våra synpunkter och önskemål när det gäller hur vi lärare ska trivas bättre i vårt yrke och göra ett bättre jobb. I diskussioner mellan lärarna och SKL kommer lärarna alltid till korta. Om vi så hade världens bästa förhandlare skulle det se ut på samma sätt. Vi har helt enkelt inget att sätta emot. Strejkar vi är det bara bra för kommunernas ekonomi. Om behöriga, skickligalärare säger upp sig går de snabbt att ersätta med någon billig och följsam person - igen till gagn för kommunernas ekonomi. Priset betalar vi förstås alla på sikt i sjunkande välfärd, tillväxt och demokrati.

Skolan är därför inte bara statens sak, utan statens viktigaste sak. Vi lärare tackar så mycket för sjökorten, pilotböckerna och de nya prickarna men det räcker inte. Ska den här atlantångaren undvika alla isbergen måste den obehörige och olegitimerade styrmannen bort.

Vem har roligt i skolan?

2011-08-27T11:00:00.008+02:00

Det har varit bråda dagar här i början av terminen, med skoljobb som äter sig långt in i kvällarna. Bråda dagar och korta nätter. Helgen har jag ägnat åt att sätta ihop och igång vår nya dator.(Word to the wise: Akta er för partitioner om ni inte vet vad ni sysslar med.) Det är därför jag först nu har upptäckt att Mats i Tysta Tankar skrivit om skolstarten på Newsmill. Mer specifikt om pojkar och om deras rätt att få gå i en skola som möter deras intressen och behov och som tillvaratar deras styrkor och inte bara lyfter deras svagheter.

Morrica lyfter upp bollen och nyanserar diskussionen. Hon påpekar att även flickor har rätt att ha roligt i skolan och att det enkla faktum att det är få flickor som tuttar eld på papperskorgar, kallar sin lärare din jävla fitta och sprutar ketchup i skolbespisningen inte kan tas som intäkt på att de har roligt.

Jag skulle vilja gå ett steg längre än Morrica. Min uppfattning är att det är fler flickor än pojkar som lider i skolan. De biter ihop och gör som de blir tillsagda, ängsligt väntande på bekräftelse på att de inte är korkade, på att de duger. Pojkarna är mindre benägna att ifrågasätta sig själva och även mindre benägna att lyssna på sina lärares omdömen. De kommer till skolan med en god självbild och lämnar den med självförtroendet tämligen intakt. Men framför allt accepterar de inte i samma utsträckning att ha tråkigt. En utdragen maktkamp med läraren kan liva upp den segaste lektion och vem blir inte uppiggad av att spruta ketchup på sina kamrater?

Jag uppfattar pojkarnas reaktion på skolan som sundare än flickornas. De går ut med sämre betyg, men de låter sig varken kuvas eller uttråkas i samma utsträckning. Tror man att vi i framtiden behöver en massa lydiga personer med snygg handstil som lämnar in rapporter i tid, som gnetar på självständigt med meningslösa uppgifter hur länge som helst utan att protestera då ska vi hurra över flickornas skolframgångar och knuffa våra gossar i samma riktning.

Min dotter har precis börjat på gymnasiet. Hon berättade om sin första lektion i samhällskunskap. Först fick de läsa kursplanen och kunskapskraven. I grupper fick de sedan skriva om styrdokumentet till ett enklare språk. Avslutningsvis ombads de skriva ner sina egna mål för kursen. Inte önskemål, förhoppningar eller intressen utan betygsmål.
Min gissning är att de redan nästa vecka sätts att arbeta i grupper med ett självständigt arbete som de får välja att redovisa muntligt eller skriftligt. Så här ser det nämligen ut i den svenska skolan. Ett oändligt ältande av mål och bedömning som dödar den lilla lust till ämnet eleven möjligen hade från början. Om något har det här blivit värre sedan man kom på det här med formativ bedömning. Nu ska det pratas mål och vägen dit oupphörligen. Tänk så inspirerande! Jag gick i en skola där vi hade betyg från första klass och jag minns inte att vi någonsin pratade om betyg annat än när de var underkända. Då ledde de nämligen till jobbiga villkorskurser och risken att behöva gå om klassen. Däremot kommer jag ihåg att vi pratade om sådant vi lärde oss. Vi pratade om genetik, Pavlovs hundar, vänskaps och biståndspakten med Ryssland och även om jag aldrig tog matten utanför klassrummet kunde jag inte undgå att märka att jag hade klasskamrater som diskuterade matematiska formler över skollunchen. Svenska elever pratar inte om det de lär sig. De pratar om bedömning och de pratar om betyg.

Hoppas att min dotter klarar sig genom vår hostmedicinsskola utan att ha fått avsmak för allt vad studier heter. Hoppas att hon kastar köttbullar och drygar sig mot sina lärare hellre än lydigt böjer nacken och lämnar in prydliga rapporter på utsatt tid för att kvittera ut ett A.

Ska vi få en bra skola måste vi uppmuntra flickorna att ansluta sig till pojkarnas revolt, inte tvinga även pojkarna till underkastelse.

"It is important that students bring a certain ragamuffin, barefoot irreverence to their studies; they are not here to worship what is known, but to question it. ..."

Jacob Bronowski

Bloggar: Gertie skriver klokt om bildning. Lästips.

Raketbränsle eller grus i maskineriet?

2011-08-21T07:48:00.002+02:00

I tisdags bjöd Norrköpings kommun sina lärare på obligatorisk fortbildning. Rubriken var Bedömning för Lärande. Föredragshållaren hette Christian Lundahl, pegagogikforskare vid Uppsala Universitet - känd från ett otal ettriga debattinlägg mot Jan Björklund i allmänhet och betyg i synnerhet.

Det var ett förbluffande drag att man valde att bjuda in en av landets argaste betygskritiker att föreläsa om bedömning just när vi ska sjösätta ett nytt betygssystem med både nytt tänk, nya steg och betyg i flera årskurser. I synnerhet när den obligatoriska fortbildningen ordnades av samma instans som gett oss nyckelpersoner en gedigen utbildning i att implementera de nya styrdokumenten och som utsett Skola 2011 till prioriterad fortbildning för hela kommunen. Mycket tid sattes under föregående läsår just på att prata om hur man skulle hantera och på sikt övervinna motstånd hos lärarna. Just när det är dags att göra verkstad av alla vackra ord får vi då veta hur dåliga de här reformerna är - och vi får informationen av en av kommunen inbjuden pedagogikdocent.

Lundahl nöjde sig visserligen med att personligen misstänkliggöra Björklund två - högst tre gånger, vilket inte är så farligt för en svensk pedagogikforskare, men vi fick också veta att de nya styrdokumenten var utslag för en kunskapssyn mer präglad av kvantitet än av kvalitet och att det ”var olyckligt” med de två mellanbetygstegen. Men vi behövde inte oroa oss så farligt lugnade han oss. De skulle knappast bli långvariga. Vi fick också se en hel del statistik som visade på skadan med betyg. Den kanske Lundahl borde publicera internationellt? Man verkar ju inte ha insett farorna i resten av världen.

Nu var det inte bara betygen, Björklund, riksdagen, skoldepartementet och Skolverket Lundahl misstänkliggjorde. Lärarhögskolorna fick sig en skopa de också. Lundahl upplyste oss nämligen att svenska lärare suger på bedömning och att en av huvudorsakerna är att vi knappt får någon utbildning i sådant. Många lärarstudenter fick just 0 utbildning i bedömning, för de flesta handlade det om 5 % av utbildningen och några lyckliga satar har hela 10% i bagaget.

Ja saker måste ha ändrat sig väldeliga sedan -94. I min ett-åriga pedagogiska utbildning vid Stockholms Universitet hade vi en kurs i betyg och bedömning. Vi arbetade med betygskriterierna i seminarieform, läste boken Betyg men på Vad? av Per Måhl och även något skolverksmaterial om bedömning. Sätt att pröva måluppfyllelse och testa eleverna fick vi tips om och hjälp med i didaktiken. Inom det ämnet hade vi också diskussioner om olika bedömningssätt och deras effekter och syften. Under praktiken fick vi både konstruera prov och hjälpa till med rättning av handledarnas. Inte skulle jag ha kommit på idén att reda ut hur många procent av utbildningen det var - det räckte så fint att utbildningen var av god kvalitet, ändamålsenlig och mer än tillräcklig. Hade den inte varit det skulle jag ha klargjort det i utvärderingen. Inte har de kommuner där jag jobbat legat på latsidan heller. I Uppsala skickade man kvalitetspiloter och lagledare till Stockholm på utbildning i betyg och bedömning - jag var en av dem. Vi hade också flera utbildningstillfällen med föreläsare från Skolverket.

Grus i maskineriet bjöd herr Lundahl tveklöst på. En hel del maktfullkomlighet också. Man kan ju nämligen tycka att det är vi lärare som ska utvärdera de nya betygsstegen och därpå tala om för forskarskaran huruvida de är besvärliga eller ändamålsenliga. Här får vi nog lägga en del av skulden på en mångårig pedogikforskartradition att mästra lärarna i överlägset tonfall och aldrig någonsin ställa frågor till så underlägsna varelser. Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.
Men visst fick vi raketbränsle också. Många intressanta exempel, forskningsrön och infallsvinklar bjöd han på mitt bland statistik som konsekvent visade på de enorma farorna med betyg och de stora förtjänsterna med skriftliga omdömen och andra typer av betygsfrämmande feedback.

Men det främsta raketbränslet gav nog den förnyade insikten om hur viktigt det är att vi har en forskande inställning till vår egen undervisning. För den pedagogiska forskningen i vårt eget land följer partilinjerna. Vill vi ta reda på vilka metoder och vilken feedback som gagnar eleverna bäst måste vi göra det själva.

Mer frihet till folket - och mindre frihet till politikerna!

2011-08-11T20:36:00.006+02:00

Idag försvarar jag Nyamko Sabunis kvoteringsförslag på Newsmill. Något jag aldrig trodde skulle hända. Jag har med stort ogillande sett hur mer kompetenta kandidater fått stå tillbaka för kvoterade kvinnor på olika universitetsfakultet och jag tycker att det är odemokratiskt och diskriminerande att män kvoterats in på veterinärsutbildningen i Uppsala och att kvinnor som bäst kvoteras in till polis- och brandmansutbildningar. Åtgärdar man orättvisor med orättvisor kallas åtgärden hämnd - och det vet vi alla att hämnd inte leder till något gott.

Men det är inte bara det. Jag har helt och hållet stora problem med politiker som mästrar, bevakar och styr medborgarna. Jag tror att sådant leder till en sämre värld hur ädla motiven än må vara. Men jag har upptäckt att jag inte har något som helst problem med att politiker mästrar, bevakar och styr politiker. Av den varan behövs det tvärtom mycket mer.

Det är inte bara oskicket att valresultat åsidosätts i vad jag skulle vilja kalla en kvotering av infödda män i övre medelåldern som behöver stoppas. Det gäller i minst lika hög grad bristen på kontroll av sambandet mellan politiska insatser och arvoden, mellan avsatta medel och resultat. Politiker handhar och tar emot mycket pengar med på tok för litet granskning och insyn. Varje nämnd, styrelse och utskott borde inför väljarna och kommunfullmäktige årsvis redovisa både sitt arbete och de utgifter man åsamkat kommunen. Varje avlönad politiker borde årsvis redovisa sitt eget arbete för väljarna och för sina politikerkollegor. Gärna tillsammans med en redogörelse för tidsanvändning vecka för vecka. Givetvis sida vid sida med arvoden och övriga kostnader och ersättningar. Det är ju faktiskt rent absurt att samma politiker som är så svaga för att kontrollera, mästra och topprida sina väljare - dvs sina uppdragsgivare - inte själva utsätts för den kontroll, styrning och ansvarsavkrävning de ägnar andra och själva i så hög grad förtjänar.

Vi har få mutskandaler i lärarkåren. Inte är det vanligt med ekonomiska oegentligheter heller (även om jag inte håller det för omöjligt att en och annan lärare kopierar privata dokument i skolan, eller tar en kopp kaffe de glömmer betala för). Ändå tvingas vi dokumentera precis allt vi gör, ändå ses den lilla professionella frihet vi har kvar med misstänksamhet och girighet av våra folkvalda - som själv åtnjuter en frihet från granskning och redovisning som är få förunnad. Jag föreslår att vi ägnar vår kollektiva gräsrotsmakt åt att försöka vända på det förhållandet.

Mer frihet till folket och fler stämpelur i riksdag, kommunhus och landsting!

Media: Thomas Gür i SVD skriver "Rör inte vårt kommunala självstyre". Det vill vi inte göra, det är bara den kommunala diskrimineringen vi vill åt. Maria Ludvigsson (SVD) skriver "Principskillnad". Men den princip hon beskriver är inte applicerbar. Hon vill ha lika spelregler istället för lika utfall. Tänk det är ju precis det här förslaget syftar till. I Corren uppmanar Maria Björk Hummelgren oss folkpartister att säga nej till kvotering.

Bloggar: Tysta Tankar, Per Hagwall (M), Dennis Nilsson (M), Mikael Wendt (FP).

Tro, hopp och kärlek i betygsdiskussionen

2011-08-09T14:38:00.006+02:00

De flesta inlägg i betygs och bedömningsdebatten gör mig irriterad och frustrerad. Orsaken är den akuta bristen på kunskap och allt det troende och tyckande som uppstår i vakuumet. Nu senast var det Johannes Åman som flummade iväg i ”Betyg: Bredd och djup viktigare än jämförbarhet” (DN 9.8.). Jag har ärligt talat svårt att förstå varför han fått rollen som skolsakkunnig på en liberal ledarsida. Själv undviker jag hans texter av omsorg om blodtryck och sinnesfrid. Jag känner sällan igen mig i hans verklighetsbeskrivning och håller i princip aldrig med om hans lösningar och slutsatser. Men nu är vi återigen DN-prenumeranter efter en lång tid med SVD och då är Åmans skolbetraktelser till frukostkaffet det pris man får betala.

Åman är en okritisk friskolekramare som stadigt argumenterar mot behovet av likvärdighet. Båda ingredienserna finns även i den här artikeln. Åman börjar med att försvara friskolorna mot teorin att konkurrensen drivit på betygsinflationen. Han tror istället att social hänsyn är den viktigaste orsaken till betygsinflationen. Som belägg anger han att den största skillnaden i resultat mellan nationella prov och betyg ligger i botten av betygsskalan.
För det första är det här ett rent nonsensargument som inte på något sätt stöder Åmans teori. Att inte ha underkända elever är av stor betydelse för en skolas konkurrenskraft och påverkar betygssnittet dubbelt så mycket som elever som rör sig mellan VG och MVG. Godkänt betyg ger nämligen 10 poäng, VG 15 och MVG 20. För det andra är inte resultaten i de nationella proven mer tillförlitliga än betygen. Det är ju samma lärare som rättar dem som sätter betygen och det är lika lönsamt att skarva uppåt på det ena som på det andra.

Så till det häpnadsväckande påståendet att djup och bredd är viktigare än likvärdighet. Åman menar att priset för ökad likvärdighet är "endimensionella betyg utan innehållslig bredd och kvalitativt djup”. Hur motiverar han det? Inte alls vad jag kan se. Efter att ha läst artikeln har jag precis lika svårt att förstå varför priset för likvärdighet skulle behöva betalas i kunskapsdjup och bredd. Åman nöjer sig med att konstatera att det är omöjligt att konstruera nationella prov som fångar alla aspekter av kursplanen. Uppenbarligen tror han att diskrepansen mellan elevernas kunskaper som de uppfattas av högskolorna och bedöms i internationella undersökningar och betygen och NP resultaten beror på någon typ av ospecificerat djup. Lika vilse som Åman hamnade i sin första tes hamnade han alltså i den andra.

Eleverna har rätt till likvärdiga och rättvisa betyg och det är statens skyldighet att försäkra dem den rätten. För det krävs inte prov som kontrollerar varje del av kursplanen - det räcker gott med prov som kontrollerar de viktigaste målen och färdigheterna. När det gäller just djup och bredd i kunskaperna är det precis det en studentexamen skall kontrollera. Vad är skolsystemets slutprodukt när årtal och andra detaljer fallit i glömska? Har studenterna fått en allmänbildning? Kan de tillämpa, reflektera över och sätta sina kunskaper i ett större sammanhang? Kan de skriva en läsvärd, logisk och vettig text? Förstå och kritiskt granska en ledarartikel, eller en vetenskaplig text?

Vad föreslår då Åman istället för studentexamen, inträdesprov till högskolan och centralrättade nationella prov? Jo, ”eftersom betygsättning är en svår och krävande uppgift kan lärare behöva mer stöd”. I vilken form bryr han sig inte om att ange.
Med tillräcklig utbildning, tydliga kriterier och brist på påtryckningar tycker jag inte att betygsättning är en svår och krävande uppgift. Då är det bra mycket mer svårt och krävande att skriva omdömen som ger en rättvis bild av måluppfyllelsen samtidigt som de är uppmuntrande och självförtroendehöjande, inte för personliga, men ändå inte opersonliga. Vi lärare är inte heller några vankelmodiga stackare som behöver klappar på huvudet eller i ryggen utan vi är professionella akademiker som i likhet med Åman förtjänar att bedömas efter vad vi presterar. I vårt fall handlar det om elevernas kunskaper, trivsel och trygghet. I den prestationen ingår för övrigt såväl likvärdighet som djup och bredd i kunskaperna.

Jag skulle egentligen ha skrivit om den här artikeln i SVD också, men som tur är har Plura redan gjort det i sin blogg - och dessutom väldigt väl.Ett annat lästips är P.J.Anders Linder. Han spar tron, hoppet och kärleken till kungahuset och ägnar skolan enbart sunt förnuft och kritisk granskning. Han utgår ifrån det lilla vi vet, drar logiska slutsatser av det och efterlyser konsekvent mer vetande och mindre tyckande. Så befriande i vårt absurt känsloladdade och ideologiska skoldebatt.Här är länken till en av hans skolartiklar. En annan debattör som undviker tro och ständigt letar efter vetande är Jonas Vlacos. Här är länken till ett blogginlägg och här till en strålande artikel i Axess skriven av Örjan Hansson, Jonas Vlacos och Magnus Henreksson.

Bloggsemester

2011-07-30T15:49:00.004+02:00

De senaste dagarna har ägnats åt debatt och kommentarer kring en artikel på Newsmill som av mig fick namnet: Därför lämnar jag nu min man. Känns litet konstigt att diskutera den så långt efter att jag skrev den, men den har ändå lett till en lång och för min del väldigt givande diskussion på Liberaldemokraternas Facebooksida. Vi har pratat takhöjd, mobbning, debattklimat, karriärister och idealister inom politiken och mycket annat.

Läsningen och grubblandet över Breiviks manifest fortsätter och jag ber att få återkomma.

Nu bär det av mot smörgåsbord, färja,efterlängtad släkt, bastu och en vecka med världens mest fantastiska utsikt över kobbar och öppet hav i Vasa skärgård.
På återdebatterande.

Den resonlige terroristen eller den totalitäre fritänkaren?

2011-07-27T12:38:00.010+02:00

Idag finns det två ärliga, modiga och tänkvärda artiklar i DN. Den ena är Dan Anderssons artikel på DN debatt: ”Vi måste hjälpas åt att tolka verkligheten på nytt” och den andra är Anne Holts artikel i kulturdelen: ”En gång var han en annan”. Båda uppmanar till samhällsrannsakan snarare än demonisering av och avståndstagande från förövaren. Men där Anne Holt ställer frågor och avslutar sin artikel med ett frågetecken går Dan Andersson ett steg längre och därmed - tycker jag - ett steg för långt. Han både ställer diagnos och skriver ut ett recept för tillfrisknande. Olustigt nog ett recept som liknar terroristens eget: En stark stat och en tydlig kulturell identitet. Dan Andersson tänker fritt, ställer frågor som behöver ställas, men hans svar köper jag inte. Istället letar jag vidare efter egna svar. Men hittar mest bara nya frågor.

I min ungdoms dagar läste jag drygt halva Mein Kampf. Halva därför att texten blev så förvirrad och giftig att jag inte klarade mer. Vid det laget tyckte jag också att jag hade fått ett tillräckligt långt besök i Hitlers hjärna. Breivik är ännu mer generös. Han berättar detaljerat om sin barndom, svarar på många av de frågor man skulle vilja ställa, förklarar detaljerat vad han tycker och varför, vad han gjort och varför, hur han tycker världen ser ut, hur han tycker att den borde se ut och mycket mer därtill. Men det finns en tydlig skillnad. Hitlers besatthet med judarna och det hat och förakt han kände mot dem genomsyrar Mein Kampf. Breiviks text är vänlig, saklig ibland rent av ömsint. Det här är en frälsare som talar till sina apostlar. Han ser längre, förstår bättre, men det förlåter han oss svaga, förvirrade, lättlurade stackare. I texten ger han rådet att spara manifestet på ett usb-minne ifall vi stöter budskapet ifrån oss. Det kommer nämligen att komma en dag då fjällen faller från våra ögon och då kommer vi att sparka oss själva om vi inte har det kvar.

Breivik skriver om feminismen som en av de tre irrläror som hotar vår civilisation. Varför? Jo dels för att det fört oss längre från det femtiotal han längtar tillbaka till, dels för att kvinnor är mer toleranta än män när det gäller mångkultur, men framför allt för att vi föder för få barn och därför förlorar mot muslimerna i kampen om att föröka oss och därigenom ta över världen. Därför måste abort förbjudas och preventivmedel begränsas. Därför ska kvinnor hindras från högre studier och från arbete om det blir konflikt med barnaalstrande och vårdande. Matriarkatet måste ersättas med patriarkat och den nulevande skörlevnaden stoppas. Han visar diagram på vilka länder där vi är mest förtappade. Det visade sig vara Sverige och Norge. Men han skriver inget om att kvinnor är underlägsna eller svaga. Tvärtom har han en alternativ plan om kvinnor skulle vara obenägna att barfota ställa sig vid spisen. Han är alls icke oresonlig så länge vi bara upprätthåller nativiteten.

Som exempel på slampor tar han sin mamma och sin syster Elisabeth. Han beskriver deras lösaktiga och ansvarslösa leverne, konsekvenserna för deras hälsa och samhällsekonomin och deras feministiska åsikter med en slags nedlåtande ömhet. Samma nedlåtande ömhet vänder han mot sin styvfar, paradexemplet på den promiskuöse mannen. De behöver helt enkelt alla skyddas från sig själva. Av en övermänniska. Av honom. Det finns mer antifeminism och kvinnoförakt under vilken jämställdhetsartikel som helst i svenska media än i Breiviks manifest. Han förnekar också bestämt att han skulle vara rasist eller homofob. Religion? Det är inte heller viktigt. Man behöver inte vara troende för att tillhöra hans klubb. Muslimer då? Inte har han mycket illa att säga om dem heller. Det är globaliseringen, det mångkulturella samhället och det påstådda muslimska världsövertagandet han vill bekämpa. På ett enda ställe bränner det till. Det är när han skriver om Hitler. Kunde han resa tillbaka i tiden skulle Breivik mörda honom. Han uppfattar nämligen Hitler som den som försvagade Europa och möjliggjorde den marxistiska kulturrevolution han anser pågår.

Nu är ju Breivik en uppenbar manipulatör. Allt han skriver måste därför tas med en stor nypa salt. Är det sin barndom han beskriver? Eller den barndom som bäst gagnar hans övergripande mål? Är det av omtanke han försöker rentvå sina vänner och släktingar eller är det även här de övergripande målen som styr? Den image han så omsorgsfullt skapar. Hans uppfattning om vad som bäst gagnar saken. Vilka är hans verkliga övertygelser eller känslor, vilka finns där för att öka spridningen och acceptansen?

Som liberal har jag en stor tilltro till den fria tanken. Thomas Thorilds ord som citeras vid ingången till Uppsala Universitet ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större” har jag alltid sett med misstänksamhet. Vad är att tänka rätt? Rätt enligt vem? Rätten att tänka fritt, fel, utanför ramarna, självständigt har jag själv alltid hållit högst. Men här har vi en man som uppenbarligen tänkt fritt. Han må hylla olika främlingsfientliga partier, men han har inte köpt någon annans världsbild utan tänkt själv i varje enskild fråga och skapat sin egen. Mest liknar han därigenom Una-bombaren - en annan farlig fritänkare. Den fria tanken i diktaturens och elitismens tjänst? Det är inte en tanke som sitter bekvämt i min hjärna. Men är det rätten att tänka fritt som öppnat för Breiviks typ av retorik? Eller är det trycket att tänka rätt?

Media: Emanuel Karlstens "Vi är alla en del av Breiviks plan", SVD, DN,

Bloggar: Tysta Tankar, Pluraword, Anybody's Place, Edvin Alam, Scaber Nestor, Hedin Exformation, Peter Andersson med rätt att tycka, Minsalbei, Metabolism.

Like father like son

2011-07-26T11:57:00.008+02:00

Breiviks manifest, ja. Dessa 1500 sidor. Allt det vi väntade oss att få läsa om i media under de närmaste veckorna: hans barndom, hans åsikter, varför, hur? Allt det har han själv skrivit ner och därigenom tagit kontroll över. Bland annat är han noga med att frikänna sin familj och sina vänner. Inga extrema åsikter där, inga lidanden, inga konstigheter. Jag läser, blir fundersam och illa till mods. Undrar vad som är sanning och lögn, manipulation och ärlig uppfattning.

Lika illa till mods blev jag när jag läste intervjun med pappan i Expressen: ”Jag kommer få leva med den här skammen i resten av mitt liv. Folk kommer alltid att koppla ihop mig med honom. Jag är ändå hans far. Men jag har inte haft något med honom att göra”. Pappan undrar också hur han ska kunna åka tillbaka till Norge, om någon vill skada honom. Moi, moi, moi, tills man börjar undra om narcissism går i arv.

Men litet hade Breivik att säga om sin son också: Han var väldigt svår, jag har inte haft någon kontakt med honom på sexton år och han borde ha skjutit sig själv också. På tv-journalistens fråga om han har några tankar på att kontakta sin son och erbjuda honom stöd svarar han ett indignerat nej.

Jens David Breivik hoppas att folk ska förstå att han inte hade något att göra med attentaten. ... Ja i så fall borde nog han inte ha gjort den här intervjun.

Låt öronen vara större än munnen runt det som hänt i Norge.

2011-07-23T12:32:00.007+02:00

Ja inte sjutton går det att föra skoldebatt eller gnälla över åskvädren efter attentaten i Oslo och på Utoya. Men jag tycker ju inte heller att det går att föra debatt eller dra några slutsatser om vare sig dödsskjutningarna, bomben/bomberna eller den mammas gosse man arresterat. Nyheter, information tas däremot tacksamt emot.

När det gäller tyckandet och teoretiserandet finns det redan många som har orsak att bita sig i läppen. Även sådana man väntade sig bättre av. Barack Obama formulerade sig så här: ”It’s a reminder that the entire international community has a stake in preventing this kind of terror from occurring and that we have to work cooperatively together.” Inga sådana grodor som konstant hoppade ur Bush den yngres mun efter 11 september, men jag blev ändå illa till mods. Varför tala om ”this kind of terror” innan man är på det klara med vad som har hänt och varför? Jag tyckte mg också urskilja en liten antydan till tillfredsställelse. Här ser ni nu. Ingen går säker. Nu kanske ni hjälper till istället för att gnälla så förbannat på oss.

Igår var vår dator död efter ett kraftigt åskväder natten innan. Klockan sex när jag fick igång Internet på den bärbara gick jag in på twitter. Det var då jag fick klart för mig att något otäckt hade hänt. Mot mig slog en blandning av korthuggen ögonblicksinformation om vad som pågick, tvärsäkra slutsatser och spådomar och ett vitrioliskt gräl mellan politisk höger och vänster. Jag hoppas innerligt att de otrevligaste inläggen kom från de bortersta hörnen. Det kändes absurt att man valde att käbbla partipolitik i ett sådant läge och jag har aldrig haft mindre lust att skriva ett eget twitterinlägg. Söndring, hat och demonisering i ett läge där alla tecken tydde på att det var just sådant som samtidigt omsattes i handling.

Vilken kontrast mellan det och Carl Bildts ”Idag är vi alla norrmän”. Ett annat uttalande som förtjänar att spridas världen över och som verkligen anstår det land som delar ut FN:s fredspris är Stoltenbergs löfte att hämnas med mer demokrati. Det är ju faktiskt den enda verkningsfulla motelden. Det och tolerans - även mot den och det som inte är så värst lätt att tolerera.

Media: Missa inte Katerine Kielos ledarartikel: Vår öppenhet måste värnas. Även DN:s ledarredaktion navigerar skickligt "in uncharted waters" i Norges smärta är vår. Jan Guillou väljer däremot prediktabelt nog hellre att kasta extra spånor på brasan: Är han nazist räknas det som en tågolycka.

Bloggar: You're no different to me, Tysta Tankar, Mina Moderata Karameller, Johan Westerholm , Mathias Sundin, Lars Pålsson Syll, Cattas bubbla, radikalen, Zac's åsikter på ett fat, Motpol, Karin Långström Vinge, Iconomi, Man oroar sig inte för småsaker.

Studentexamen, Olof Petersson och DN debatt

2011-07-20T12:12:00.009+02:00

Igår publicerades min replik på Olof Peterssons angrepp, men bara på DN.se, och igen som Mats i Tysta Tankar påpekar under en rubrik med citationstecken: ”Vi ska inte damma av den gamla studentexamen”. Min egen rubrik var: Fokus framåt med studentexamen. Har ingen aning om hur många som läser en artikel som inte publiceras i själva tidningen, men jag hoppas förstås att de flesta som läste hans artikel läser min. Petersson argumenterade nämligen som om hans historiska (och i flera stycken tveksamma) invändningar skulle innebära att förslaget om en modern studentexamen inte ska tas på allvar. Var är logiken i det?
Mycket riktigt blev det så att kommentarerna under hans artikel innehöll historirevision, skadeglädje och pajkastning, men inga tankar om hur vi ska få en bättre skola här och nu. Det är vad jag kallar en kapad debatt. Till min glädje handlar kommentarerna under min replik på repliken hittills bara om själva studentexamensförslaget.

Så hur skulle en bra studentexamen se ut? För det första tycker jag att det är viktigt att rigga för att man ska kunna lyckas. Tydliga mål, vettiga prov som verkligen prövar måluppfyllelsen och som utvärderas både av universiteten, av lärarna och eleverna, tillräcklig tid för förberedelser, ordentlig sekretess och flera chanser. Det får aldrig vara så att allt hänger på ett prov. Kör man ska det bara vara att ta sig upp i sadeln igen. Samma sak om man hade en dålig dag eller bara siktar högre. Det ska också vara de viktigaste och mest övergripande målen som ska testas - inte detaljer. Sådant som översiktlig kunskap parad med förmågan att reflektera, analysera och på andra sätt ta det man lärt sig ett snäpp vidare. Provet måste också vara säkert. I Sverige har vi haft den ena skandalen efter den andra med NP-frågor som funnits på Internet i förväg och annat fusk. I svenska upplever jag hela provkonstruktionen som riggad för orättvisa då texterna är kända i förväg. På ett examensprov ska det helt enkelt inte gå att fuska. Att misslyckas får inte heller vara något livsavgörande. Tvärtom måste vi bli väldigt mycket bättre på att lära våra barn och elever misslyckandets svåra konst. Att kunna misslyckas, spotta i nävarna och försöka igen är nämligen en förutsättning för framgång.

Det om studentexamen. Nu till Olof Petersson och DN debatt. När jag googlade på Olof Petersson upptäckte jag att han har skrivit en lång rad mediekritiska artiklar. Den som intresserade mig mest var ”Dags att avskaffa myterna om DN debatt” från 1996.

I artikeln lyfter Petersson först DN debatts stora betydelse för opinionsbildning, därpå anklagar han tidningen för att använda den makten för att styra debatten på ett osunt sätt: ”Eftersom DN:s debattsida är en av få möjligheterna att nå vidsträckt uppmärksamhet finns det risk för att debattörer anpassar sina budskap till de journalistiska standardmallarna. Partier utformar sin politik och forskare väljer forskningsproblem som är nyhetsmässigt gångbara.”

Det är inte det enda han kritiserar DN debatt för:
”Det är dags att avskaffa två myter. Den ena är att DN Debatt är en debattsida. Det förekommer endast undantagsvis att ett inlägg åtföljs av repliker och motargument. Genmälen publiceras i huvudsak endast som svar på direkta personangrepp. (...) Den andra myten är att DN Debatt fungerar som en grindvakt. DN Debatt har kallats generaldirektörernas insändarsida och är förvisso ett forum för generaldirektörer. Chansen att bli publicerad ökar ju längre upp man befinner sig på samhällsstegen. I genomsnitt publiceras tolv procent av de insända artiklarna. Enskilda personer som inte företräder någon myndighet eller organisation refuseras nästan alltid.”
Ja, vad säger man... DN debatt är ingen insändarsida. En sådan behövs för övrigt inte just i DN som redan har en insändarsida i varje nummer. Men det är ju litet ironiskt att den man som skrivit den här artikeln själv använder både härskartekniker och sin egen ”generaldirektörs” status mot just en ”enskild person som inte företräder någon myndighet eller organisation”. Lika ironiskt är det att han utan närmare motivering sågar ett ämne som inte är ”anpassat efter de jounalistiska standardmallarna” och själv skriver en replik som inte för debatten vidare utan istället avfärdar den.

Practise what you preach, är ett råd jag skulle vilja ge Olof Petersson.

Tillägg: Blev så glad att hitta en ledartikel om Studentexamen i NT, min egen lokaltidning. Här är länken till artikeln: Skolan bör ta examen.

Bloggar: Pluraword, Tysta Tankar, You're no different to me, Frekar06 och Man oroar sig inte för småsaker.

Skolan, jämställdheten och Nyamko Sabuni

2011-07-17T14:19:00.009+02:00

Idag skriver jag om jämställdhet i skolan på Newsmill. Redaktionen har försett artikeln med den hallelujaartade rubriken: Sabunis satsning på jämställdhet är imponerande.

Det som fick mig att ta till pennan var en attack på Newsmill: 80 kronor per lärare är ingen seriös satsning, Sabuni. Jag läste visserligen Sabunis artikel: "Lärarna måste bli bättre på att undervisa om sex" och tyckte att den var bra (även om rubriken givetvis provocerar upphovskvinnan till serien Allt är lärarnas fel en del). Men på nästa sida fanns Olof Peterssons artikel och den upptog av naturliga skäl min uppmärksamhet just då.

Artikeln var som sagt bra, konkret och saklig, men även här fanns ett orättvist påhopp på lärarkåren: ”Det är oacceptabelt när det i skolkorridoren hörs mer av kränkande tillmäten som ”hora” eller ”bögjävel” än förtroendefulla samtal mellan elever och lärare.” Den här typen av svepande generaliseringar kan vi gott klara oss utan. Jag upplever inte heller att just den här generaliseringen är särskilt träffsäker. På alla skolor där jag jobbat arbetar man kraftfullt mot den typen av språkbruk. Förtroendefulla samtal mellan elever och lärare är inte bara vanligare än sådant utan vanliga. Vi är mycket mera kompisar, kuratorer och reservföräldrar för våra elever idag än någonsin tidigare. Ofta på bekostnad av undervisningen. Det är heller inte första gången Nyamko Sabuni uttryckt sig tvärsäkert och fördömande om lärarkåren. Mer i mitt blogginlägg Allt är lärarnas fel 10.

Men det är aldrig lätt att prata jämställdhet i det här landet. Hur man än formulerar sig är det troligt att man lyckas reta upp någon. I det här fallet har Nyamko Sabuni fått eld från två håll: För litet lyder alltså klagomålet på Newsmill. Borgerliga Correns kvinnliga ledarskribenter kallar istället henne normpolis och menar att det där med sex och samlevnad i huvudsak ska lämnas åt föräldrarna. Om attacken från vänster och bristen på kunskap om vad som gäller i skolan bakom den har jag skrivit i min artikel på Newsmill. Men även ledarartikeln i Corren är präglad av okunskap. Allt det som Sabuni vill att vi ska ägna oss åt står redan i skollag och läroplan och våra styrdokument går nu - och gick även tidigare - bra mycket längre än det skribenterna föreslår: "Skolan bör dock bara åläggas att sprida sådana normer och värderingar som majoriteten är överens om är moraliskt överlägsna, till exempel alla människors lika värde eller att demokrati är bättre än diktatur". Här är ett exempel ur kapitel 1: "Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser".

Ledarskribenterna menar också att porrfilmerna ger input nog till dagens ungdom. "De behöver inte lära sig avancerade ställningar och att bejaka sin homosexualitet i skolan". Suck säger jag om det. Det står inget om samlagsställningar i någon kursplan, Däremot instrueras vi att diskutera, informera, problematisera och förklara sådant som risker, konsekvenser, lagar, porr, känslor, sexualitet, sexuell läggning, relationer och mycket annat. Innan man kritiserar skolans mål borde man nog ta reda på vilka de är.

Något jag tycker är dumt och kortsynt är att man så mycket hellre ägnar sig åt negativ feedback än åt positiv. Vi har under en period haft en tydlig kursändring i jämställdhetspolitiken. Bort från kvotering, offertänkande och yvig retorik mot konkreta åtgärder som gör skillnad här och nu. Den politiken får mycket kritik från just de personer belackarna fräsande och spottande kallar statsfeminister. Däremot sällan beröm från alla de som borde glädja sig åt kursändringen och blåsa på seglen. Det tycker jag är synd. Jämställdhet är en viktig frihetsfråga som berör oss alla och vi har fortfarande långt kvar innan vi når jämställdhetsnirvana. Att klä sig i offerkoftor och bonda med likasinnade är precis lika destruktivt vilket av de två fiendelagen man än väljer.

Betydligt mer konstruktivt är att gräva där man står. Till att börja med kan vi alla ge varandra mer frihet, förståelse och manöverutrymme. Mer lyssnande och mindre skrikande vore också välkommet. Men de viktigaste jämställdhetsinsatserna gör vi som föräldrar och i skolan, för det är där vi rör framtiden. Med tanke på skolans absoluta nyckelroll i kampen för ett friare och mer jämställt samhälle är det märkligt att den fått en sådan liten plats i jämställdhetsdebatten. Och positivt att så mycket görs för att göra skolan mer jämställd just nu. Här tror jag också vi kan tacka Anna Ekström och den balanserade och problematiserande rapport som DEJA producerade.

Men precis som när det gäller jämställdhetspolitiken är det även även i skolans värld destruktivt att misstänkliggöra och fokusera på det negativa. Det arbetas mycket med jämställdhet i skolan och jag skulle tro att de flesta elever blir mer medvetna och mer jämställda i skolan än utanför. Så inget mer "allt är lärarnas fel", tack. Ge oss istället tydliga mål, den fortbildning och de arbetsredskap vi själva efterlyser, en dialog om material, metoder och behov. Med andra ord - rigga för positiv feedback - och glöm sedan inte bort att ge oss den.

Bloggar: Tysta Tankar, Don Christos värld, Katedervarg, Gretas svammel, Johanna Sjödin, Per Billing, 之乎者也, Heldts HBT-nyheter, Alltid rött, alltid rätt.

Historielektioner och lärarförakt på DN debatt

2011-07-14T00:11:00.009+02:00

Det har inte precis varit min vecka. Först blir min kära laptop förstörd och igår fick jag ett ordentligt påhopp på DN debatt. Man väntar sig inte precis replik på en debattartikel en månad senare. Man väntar sig heller inte en replik som helt hoppar över sakinnehållet och tar fasta på en enligt min uppfattning oviktig detalj – vem som tyckte vad i början på sextiotalet. Saken blir inte bättre av att artikeln både dryper lärarförakt och av kommentarerna att döma blåser på det redan existerande lärarföraktet hos läsarna. Här kommer två exempel:
”Helena von Schantz, ytterligare ett bevis på att kvaliteten på de svenska lärarna är alldeles för låg. Kan det finnas något samband med att folkpartiet har sin starkaste förankring bland lärarna, eller är det bara fördomar ?” Karl E
”Jag vill inte att man återinför skamvrån i skolan men borde någon sitta där så är det väl läraren Helena von Shantz. Med sådana lärare får vi aldrig en skola som våra barn förtjänar. Undrar hur mycket annan dynga hon proppar i sina elever!! ?” Per Owen

Så vad är det som väcker sådan indignation? Olof Petersson låter det vara osagt om det var bra eller dåligt att skrota studentexamen men oberoende är det tydligen viktigt att rentvå Olof Palme från ansvar för beslutet. Jag tror knappast Palme själv skulle tacka för insatsen. Han arbetade ottröttligt med utbildningsfrågor redan i slutet av femtiotalet och såg skolan som det främsta redskapet för att riva klassamhället. Som den utbildningsvisionär han var skrev ett stort antal artiklar och höll mängder av tal om skolpolitik. Alldeles extra flitig var han i 1964 års skoldebatt – det år då beslutet att slopa studentexamen togs. Den skola vi har idag med sammanhållen grundskola, utbyggd vuxenutbildning och fokus på valfrihet är i mångt och mycket Palmes skapelse. Lägger man till det att socialdemokraterna härskade enväldiga eller så gott som enväldiga under hela perioden är det inte särskilt revolutionerande att koppla Palme till reformen. Då är det mer betänkligt att som Olof Petersson kalla slopandet av studentexamen för en borgerlig reform.
En annan sak Olof Petersson kritiserar mig för är att jag inte har koll på vad Folkpartiets ungdomsförbund tyckte om studentexamen i mitten på sextiotalet. Ursäkta, men vad har det med saken att göra? Jag skrev inte under artikeln som folkpartist och jag struntar högaktningsfullt i vilket parti som inför en ny studentexamen bara det görs. Folkpartiet har inget om studentexamen i sitt program. Det finns heller inga motioner om en sådan – med undantag för min egen som lämnades in efter motionstidens utgång. Jag förstår inte heller varför det är så intressant vem som har genomfört en reform? Att man gör misstag uppfattar jag inte som ett problem – jag gör själv sådana stup i kvarten. Att vägra rätta till dem, det är en annan femma. Trial and error är en utmärkt väg till kunskap, men bara om man rättar till felen.

Vad säger det om svensk utbildningspolitik när man hellre tar fasta på vem som tyckte vad på sextiotalet än på hur vi ska få rätsida på skolan här och nu? När man läser kommentarerna påminns man närmast om fotbollshuliganer och Mellanösternkonflikten. Är inte det bisarrt?

För mig finns ingen skolpolitisk fråga som är viktigare än studentexamen. Men det jag har i bakhuvudet är den finska studentexamen jag själv tog. Som elev tyckte jag att det var fantastiskt att få en oberoende bedömning. Inte märkte jag av några nerver hos mig och mina vänner heller. Vi visste ju att det bara var att skriva upp igen redan samma höst om det inte gick bra. Jag önskar att mina barn och elever hade den likvärdighet, målstyrning, rättvisa och rättssäkerhet jag upplevde i skolan. Jag tycker också att det är samhällets skyldighet att ta reda på om grundnivån är nådd. Eleverna har rätt att ha en ansenlig mängd kunskaper, färdigheter och insikter i bagaget när de lämnar skolan. En studentexamen visar både om eleverna har fått det de har rätt till och om de har uträttat det som krävs.

Men en studentexamen behövs minst lika mycket för oss lärare. Jag vill ha frihet, ansvar och målstyrning, inte detaljreglering och pappersexercis. Jag vill tillåtas fokusera på undervisningen och eleverna, inte på möten, dokumentation och elevvård. Men mest av allt är jag så hjärtinnerligt trött på allt lärarförakt och all besserwissrighet. Lösningen är alltid att vi lärare skärper oss. ”Om man kan dra några skolpolitiska slutsatser av hennes artikel torde den snarast understryka behovet av en förbättrad lärarutbildning”. Så löd den nedlåtande och dryga avslutningen på Olof Peterssons artikel. DN:s ledarredaktion menar i sin ”Fokus på Uppgiften” att det inte är något problem med sena betyg så länge vi lärare hanterar utvecklingsamtalen som det är tänkt. Problemet är att det gör vi inte. Riksrevisionen andas också lärarförakt i sin rapport Lika betyg – Lika kunskap. Trots alla åtgärder är betygen och provrättningen lika orättvisa. Enligt riksrevisionen är en viktig orsak att lärarna inte läser instruktionerna ordentligt. Det här är tre ganska milda exempel från den senaste månaden. Vilken intelligent och professionell person skulle uppskatta den typen av påhopp? Kritik mot en hel yrkeskår är också fullkomligt poänglös. För en individ kan konstruktiv kritik vara en riktig gåva. Men att kritisera landets cirka 300 000 lärare i klump – var är nyttan med det?

Jag har givetvis skrivit en replik på Olof Peterssons replik. Den har kostat mig två ansträngande dagar – inte minst för att min laptop blev förstörd i Almedalen. Som min f.d. elev Julia så rart konstaterar i en kommentar är den ungefär som en snuttefilt för mig. Nu är det bara att hoppas, hoppas, hoppas att artikeln också blir publicerad.

Länk till min artikel: Dags att Sverige återinför studentexamen.

Bloggar: Tysta Tankar, Röda Berget, Martin Moberg, Jans Syrliga Karameller, Curious Heathen, Pluraword,

Fy fan vad arg jag blir

2011-07-06T09:13:00.003+02:00

Väckt ur min törnrosasömn - och det av en partikamrat, ingen mindre. Det är Lotta Edholm, folkpartist och skolborgarråd i Stockholm som skriver ihop med Almega på Brännpunkt: ”Skolans roll måste vara mer Fostrande”. Andra saker än kunskaper ska kunna ligga till grund för betygssättning såsom ansvarstagande, punktlighet, ordning och servicemedvetenhet, får vi veta. Allt för att våra barn ska bli bättre foder för näringslivet.

Ja, giv mig styrka. Jag vet inte var jag ska börja för jag blir upprörd på så många olika plan. Mer fostrande? Undervisningen tar vi redan idag med vänster hand om det blir en stund över från fostrandet. Tyvärr är det också så att ju sämre lektioner vi håller desto mer fostran behöver de små telningarna. Och när vi har fostrat måste vi dokumentera hur vi har fostrat. Och så ska vi följa upp hur vi har fostrat. Och dokumentera hur vi har följt upp hur vi har fostrat. Och vid det laget är lektionerna så under all kritik att även de mest välfostrade tarvar extra fostran.

Det artikelförfattarna önskar sig är dessutom något som redan finns och som jag innerligt gärna skulle bli av med. En lydnadsskola där ordning, punktlighet, rövslickeri och förmågan att okritiskt göra som man blir tillsagd ligger som grund för betygssättning. Där har vi en av de främsta orsakerna till att flickor får en betygspremie jämfört med pojkarna. Alibit brukar heta ”förmåga att ta ansvar för sitt eget lärande”, en formulering jag är själaglad att vi sluppit i kunskapskraven. En intelligent, kunskapstörstande, självständigt tänkande person har ingen plats i en sådan skola. Risken är att vi dessutom snöper intelligensen, kunskapstörsten och den självständiga tanken mer allmänt med en sådan skola. Jag har mer hopp om de pojkar som gör revolt och visar skolan och vuxenvärlden fingret än jag har om de bekräftelsesökande flickorna som lägger sina prydliga arbeten på katedern i god tid innan deadline.

Här har vi dessutom något som garanterat spär på snedrekryteringen ännu några snäpp. Skillnaden mellan den som har punktliga föräldrar som förhör läxor och mejlar läraren och frågar om deadline och den vars morsa ligger och sover ruset av sig ännu när man kommer hem från skolan. Och den klyftan har vi varken rätt eller råd att bygga på. En usel barndom får inte bli en biljett till ett uselt vuxenliv som skolan bara stämplar.

Det som smärtar mig alldeles särskilt är att det är en liberal som skrivit under den här artikeln. En liberal borde förstå det här med värdet av olikhet. Visst behövs det folk som är punktliga och som kan lämna in ett snyggt arbete i tid. Men det kommer knappast att vara dom som botar Aids, löser energiproblemen eller skriver ett odödligt mästerverk.

Ge oss stålar och respekt - statusen kan ni hålla!

2011-06-22T20:22:00.017+02:00

I morgon börjar sommarlovet. Jag firar med ett glas vin, ett gäng kokosbollar (alla åtta i paketet) och att äntligen få lätta mitt hjärta när det gäller lärarnas löner. Det är nämligen så att jag för snart en vecka sedan läste en krönika i DN som verkligen retade upp mig. ”Status inte bara lön” av Martin Liby Alonso. Till min förtrytelse länkades och rekommenderades den dessutom på Skolvärldens hemsida, (LR:s tidning). Lärarförbundet hade åtminstone förstånd att säga emot i ett blogginlägg.

Vad är det då han säger denne Alonso, förutom att status inte bara är lön - om nu någon hade påstått eller trott det. Jo att lönen inte är så himla viktig om man vill öka attraktionen i läraryrket. Som stöd för tesen nämner han Finlands måttliga lärarlöner. För det första är det här inget belägg för den tesen, för det andra är belägget felaktigt. Om yrket vore attraktiv trots medioker lön är det inget kvitto på att lönen är oviktig och dessutom stämmer det inte att Finlands lärarlöner är mediokra.

Jag vill också påpeka att status - till skillnad från en högre lön - inte är något självklart lärarmål. Hade vi varit statusjägare skulle vi nog ha valt ett annat yrke. Det vi däremot alla vill ha är rimlig ersättning för det arbete vi lägger ner och för den utbildning vi investerat i. Vi vill ha gehör när vi talar om vad vi behöver för redskap och villkor för att utföra ett riktigt bra jobb. Vi vill ha en kontroll av måluppfyllelsen som innebär att vi kan få respekt, tack och erkännande när vi utför det extra väl, fortbildning och annat stöd när vi utför det mindre väl.

Längre ner i texten kommer Alonso med ytterligare en tes: Det är den högre statusen som lockar studenter till lärarbanan i Finland - inte lönen. Nu är lönen inte längre en del av statusen. Nu har den rent av hamnat i det andra laget. För det första vore det sympatiskt att lyssna på oss svenska lärare när vi skriker från taknockarna att våra löner är åt helvete för låga. För det andra är lönerna i Finland kännbart högre. De är uppbyggda på ett helt annat sätt än de svenska. Grundlönerna är fasta med större skillnader mellan stadierna, men till grundlönen kommer en lång rad tillägg. Det är tjänsteårstillägg, glesortstillägg, resultattillägg, extrauppdragstillägg, yrkesskicklighetstillägg, resultatbonus, med mera. Det går alltså inte att jämföra grundlöner, man måste titta på vad det verkligen blir i slutändan. I Finland har man också betydligt mindre undervisning och inte alls de extrauppgifter vi har i Sverige. När man har blivit litet varm i kläderna är det därför vanligt att man jobbar övertid. Det handlar inte bara om strötimmar, utan man har ofta en tjänst som är på mer än 100% med en bra övertidsersättning. Tar man på sig mer än man klarar av syns det i resultaten och i den individuella potten så läraren har själv allt att vinna på att kalkylera sin arbetsförmåga rätt. Det här ger en stor frihet, goda möjligheter att tjäna bra /alternativt ha det ganska lugnt och avslappnat och ändå ha en anständig lön. Dessutom innebär den systematiska kontrollen av måluppfyllelse att duktiga lärare får mycket respekt och uppskattning.
Stålarna räknas också i Finland och även där är tid pengar.

Vad är det då Alonso vill ge oss lärare istället för bättre lön? Jo, han vill ge oss konkurrens av obehöriga. Han lyfter nämligen det av de amerikanska lärarfacken kritiserade Teach for America som en åtgärd för att höja läraryrkets attraktionskraft. Ett program som bygger på att studenter erbjuds en gratis snabbutbildning mot att de binder sig att undervisa i två år. Istället för att fundera över hur man ska göra läraryrket mer attraktivt gör man det alltså gratis och därmed attraktivt för ett gäng utvalda personer att jobba som lärare med en slags miniutbildning under bältet. Ett sådant system är i bästa fall en konstgjord andning, i värsta fall något som undergräver läraryrket och minskar attraktionskraften. Ska vi lärare få upp våra löner och få vår arbetsgivares gehör när vi talar om arbetsvillkor och annan behandling får det inte finnas fler av oss än det behövs och då ska det inte heller gå lika bra med halva utbildningen.

Om det här har läraren Daniel Sandin skrivit en förträfflig artikel på SVD.se: "Sommarlov – men samtidigt sänks lönen"(även om jag blir litet avis på att han har åtta veckor sommarlov och jag bara sju). Den borde Skolvärldens chefredaktör Jane af Sandberg läsa. Följes med fördel upp med Gustav Fridolins artikel i DN: "Höjda lärarlöner viktigast för att få en bra svensk skola".

I det nummer av Skolvärlden som precis damp ner i brevlådan skriver Jane af Sandberg att lärarna måste ta plats i debatten. När vi gör det, vore det väl då förträffligt att uppmärksamma det - istället för att flagga för en nybakad krönikör som verkar ha fått kommandot: Skriv något om skolan är du bussig!

Svensk Lärarprovning

2011-06-16T20:04:00.009+02:00

Kortsynt nog har Björklund bara funderat över lämplighetstest ur en aspekt - elevens. Caligulor, pajasar och psykfall ska ryckas bort innan de hunnit rota sig. När man nu en gång inför något så dyrt, omständigt och svårkalibrerat som ett lämplighetstest borde man även göra ett uthållighetstest på den som överväger att bli lärare. Varför ska vi skattebetalare plöja ut en dyr utbildning på veklingar som ger upp redan efter ett halvår? Som börjar skaka i galoscherna så fort en förälder hotar med skolverket och som blir ledsna i ögat när de blir kallade fitta eller gubbjävel? Det är inte heller rätt mot eleverna att de först ska behöva göra gallringsjobbet åt oss och sedan tvingas utstå obehöriga vikarier.

Hur skulle ett sådant test gå till? Tja, jag tänker mig något i stil med prövningarna i Trollflöjten. Istället för vatten tänk skolpolitiker och ledare, istället för eld tänk föräldrar och elever.

Man kan väl börja med att bara litet allmänt dissa kandidaterna. Tala om hur värdelösa de är - typ boot camp i Kubricks Full Metal Jacket. Nästa steg kan vara ett kommando följt av en rad svårbegripliga och omständiga instruktioner. Innan de läst till punkt får de nya instruktioner. Innan de läst till punkt får de nya instruktioner. När de sedan förvirrade och stressade misslyckas med uppgiften skäller man ut dem efter noter. (Full Metal Jacket kan tjäna som modell även här). Den som bryter ihop skickar man hem, resten skickas ut på skolorna. Till elden.

Hur skulle den se ut då? Kanske finns det elever och föräldrar som skulle tycka det var kul att tirritera lärarkandidater och rent av var beredda att göra det utan ersättning? Annars kan vi legitimerade lärare inta rollerna. Nyttig katharsis för oss och dessutom har alla som undervisat några år ett bredare register än någon enskild elev eller förälder. Man kanske rent av skulle kunna göra en dokusåpa om testperioden som finaniserar alltsammans?
Tänk fritt, tänk nytt, tänk entreprenörskap.

Media: DN, SVD, Skolvärlden

Bloggar: Tysta Tankar, Max Entin (missa inte den här lysande satiren), Christermagister, metabolism för, metabolism mot,

Mitt eviga tjat om studentexamen

2011-06-12T17:16:00.030+02:00

Det är 15 år sedan jag började skriva debattartiklar om skolan. En av de tidiga publicerades på DN:s ledarsida 1999. Den hette ”Kommunförbund i Fårakläder” och innehöll ett varmt försvarstal för Kaj Attorps. Så här skrev jag mot slutet: "Vi har inga objektiva, likvärdiga betyg i Sverige. Den nya läroplanen är allmänt hållen och lämnar stor frihet för individuella bedömningar. Utifrån den skriver man i skolorna egna lokala kursplaner och betygskriterier som också skiljer sig från varandra. Resultatet är ett stort godtycke. Till det får man addera att en lärare med många underkända verkar suspekt och att en underkänd elev innebär ett resurskrävande problem för skolan.
Om man vill ha rättvisa kunskapsbetyg som står för i stort sett samma sak över hela landet måste man ha en tydlig nationell kunskapsribba - en studentexamen. Innan vi har ett rikstäckande prov där alla landets elever testas på lika villkor kan vi inte tillförlitligt jämföra resultat vid olika skolor eller i olika kommuner.”
Studentexamen var medicinen redan då. Och nu, 12 år senare har jag alltså fått en artikel om studentexamen publicerad på DN-debatt. Det här var något jag aldrig trodde skulle inträffa, även om jag i likhet med Johan Kant har skickat in många artiklar. Ska jag vara helt ärlig har jag gjort det mer i hopp om att påverka debattredaktören och ledarskribenterna än i hopp om publicering. Landets tyngsta debattsida brukar vara förbehållen landets tungviktare. Ministrar, professorer, näringslivstoppar. En jättegrej för "a mere teacher" med andra ord. Om jag var monarkist skulle det vara som en inbjudan till en bal på slottet. Eftersom jag är republikan smäller det här högre. :)

Så vad är det då jag vill ha? Det viktiga är inte precis hur provet utformas utan att staten systematiskt kontrollerar i vilken utsträckning de övergripande målen i läroplanen uppfylls (läsförståelse, problemlösning, språkkunskaper, kommunikation, analys, allmänbildning, etc.) och hur olika lärare, skolor och kommuner sköter sig. Nationella proven möter högskoleprovet med vissa justeringar. Som mina bloggläsare vet är jag mycket nöjd med de NP i språk - där behövs inga större förändringar - och samtidigt mycket missnöjd med NP i svenska. Här behöver högskolan, skolverket och lärarkåren ha ett intensivt samarbete och också ta in elev och studentsynpunkter så att proven gör sitt jobb.

Jag tycker att den finska studentexamen lyckas bra med det här. I Finland har man sitt vanliga gymnasiebetyg och studentbetyget. Skolan slutar 14 februari i åk tre. Då har man en dryg månad på sig för självstudier innan studentskrivningarna börjar. Den tiden använder man på att läsa för att tenta upp betyg man är missnöjd med och på att repetera gymnasiekurserna i de ämnen man skriver. Numera är den enda obligatoriska skrivningen modersmål, man måste skriva fyra ämnen, men får skriva betydligt flera. Alla prov är skriftliga, preliminärrättas av ordinarie lärare och skickas sedan till Helsingfors för sluträttning. Det är vanligt att betygen förändras vid sluträttningen, men är det stor och frekvent diskrepans reflekterar det illa på läraren. Det gör givetvis också dåliga resultat.

Kör man på studentexamen är det bara att göra om det samma höst. På min tid fick man göra om obegränsat antal om man körde och man fick höja två gånger. Vet inte om det fortfarande är så. Det är i alla fall alltid så att resultaten kungörs i god tid innan studentexamen. Man vet alltså innan examensdagen hur det har gått och alla är med på festligheterna – även den som har kört. Det ses inte som någon stor grej. Oftast är det bara något prov man kört på och då gör man om det samma år i september. Det svenska systemet där man skämde ut den som kört offentligt på skolgården framstår för mig som grymt. Jag är heller ingen vän av muntan. Gärna en muntlig nödutgång för de elever som har svårt att hantera skriftliga prov – men inte obligatoriska muntliga prov.

Nu hoppas, hoppas, hoppas jag på en livlig debatt och förstås i slutändan att vi får en studentexamen. Så kära bloggvänner skriv! Ovänner med för den delen. Även mothugg uppskattas.

media: Zarembas fantastiska slutkläm på DN-Kultur, min artikel i DN, mina artiklar på Newsmill om friskolor 1, 2, en bra ledare av PJAnders Linder i SVD, en bra ledare i Corren.
bloggar: Johan Kant, Anne-Marie Körling, den hälsosamme ekonomisten, man oroar sig inte för småsaker, metabolism, ordklyverier, Tysta Tankar, statarkatten, skollyftet, det nya forum för framåtsyftande och positivt laddad skoldebatt Anna Kaya har tagit intitiativ till, Roger Haddad (FP),Peter Karlberg (S),Mathias Sundin (FP), Per Olsson.nu (MP), Morrica, litet äventyr med ord och bilder, Johan Westerholm (S), Iconomi (FP), Jan Lenander.

Uppdatering: Idag skriver DN:s ledarredaktionen om studentexamen och förstatligande. Ingen hallelujakör precis. Det fanns ledtrådar till avståndstagandet redan i bildvalet till min artikel dagen innan - Sigtuna, kungen och en svartvit bild för inte direkt tankarna till en modern resultatkontroll.

Jag ska självklart bemöta artikeln i längre form, men här är några snabba reflektioner. Finland har inte alls någon ”överraskande svag” uppföljning. Tvärtom är den finska studentexamen ett skarpt kontrollinstrument som används som ett sådant. Det är Sverige som utmärker sig genom att låta lärarna och skolorna sätta betyg på sig själva. Jag har inte heller angett avskaffandet av studentexamen som skolans huvudproblem. Det är meningslöst att gradera problemen, däremot bör varje skolreform ha ett uttalat syfte och en ordentlig uppföljning. Det jag däremot säger är att utan systematisk uppföljning och kontroll är vår konkurrensutsatta skola dömd att misslyckas och lärarna dömda till ofrihet och misstänkliggörande.
Till slut vill jag påpeka att om ”huvudsaken” är att följa upp ”hur eleverna utvecklas” vore det väl inte så dumt om vi tog oss i kragen och började göra just det...

Stockholm igen

2011-06-11T23:32:00.004+02:00

Förra veckan bar det av till Stockholm för kulturbesök med skolan. I går var det dags för nästa Stockholmsbesök. Den här gången handlade det om familj, vänner och politik. Först vankades en kväll i goda vänners lag med vin, god mat, skratt och stimulerande samtal. Idag fick jag vara årsmötestalare på Liberal Mångfalds årsmöte med min käre son som sällskap och moraliskt stöd. Inbjuden av en nyfunnen vän, ordförande Maria Halkiewicz. Jag pratade om rädsla i allmänhet och främlingsrädsla i synnerhet, om rangordning och om det lockande i att ta en genväg upp på rangskalan genom att förpassa en hel grupp människor längre ner.

Jag föreläser ganska ofta och har gjort det i snart tio år. Men från att tidigare bara ha talat om lärstilar och språkmetodik, blir jag nu inbjuden att tala om allt möjligt – om allt från författare till härskartekniker. Alla ämnen har varit roliga och stimulerande, men att få prata om människosyn och ideologi var alldeles särskilt tillfredsställande. Det känns som om det är alldeles för sällan vi pratar om de viktigaste sakerna. Jag är glad över att jag fick göra det idag – dessutom i så vänligt och intresserat sällskap.

Lärarna och friskolereformen

2011-06-08T07:47:00.008+02:00

Jag har ju skrivit många blogginlägg och även en och annan artikel om friskolereformen - de flesta av dem kritiska. I artikeln ”Ett magplask i Friskoledebatten” kritiserade jag Roland Poirier Martinssons kanonisering av reformen. För en vecka sedan fick jag svar på tal: "Friskolorna gynnar alla". Ett riktigt mustigt svar på tal med många gliringar och en och annan förolämpning - högst förståeligt efter min beska artikel. Men en förolämpning har gett mig en hel del tankegods. Poirier Martinsson anklagar mig nämligen för att komma med anekdotisk kunskap. Min första tanke var att det här var en befängd anklagelse från en man som anger sina barns utmärkta kommunala skola som belägg för att det finns bra kommunala skolor. Snacka om ”the pot calling the kettle black”. Men när jag tittade genom min artikel för att få klart för mig vad det var han kallade anekdotiskt började jag istället fundera över lärarnas ställning i skoldebatten. Var går gränsen mellan anekdotisk kunskap och yrkeskunskap? Som ämneslärare har man så där en 150 elever per läsår, runt femtio kollegor och rätt många trådar till andra skolor via gamla kollegor, studiekamrater, ämnessamarbete, med mera. Dessutom får man information av och om tidigare elever. Jag hävdar att allt det här sammantaget är en slags yrkeskunskap - en kunskap som borde tas tillvara bättre.

Jag har skrivit en del om det här i mitt svar på Poirier Martinssons artikel: ”Först likvärdighet, sedan valfrihet”, men jag tänker att vi lärare borde bli bättre på att samla våra insikter och erfarenheter. Att Metta Fjelkner vet om att det inte finns några hallelujakörer för friskolereformen bland LR:medlemmarna är tydligt på de debattinlägg hon har skrivit. Man kan sammanfatta hennes budskap som: Skärp er.

Jag tycker att fackförbunden borde göra mer än så. Varför inte ha ordentliga medlemsundersökningar när det gäller alla reformer? Vi lärare sitter inne med en hel del kunskap om vad som verkligen händer på verkstadsgolven. Den beprövade erfarenheten behöver helt enkelt lyftas fram och sättas i arbete. Men då måste vi först samla den och samla oss.

Elever på Kulturbad i Hufvudstaden

2011-06-05T22:15:00.004+02:00

Kultur, det är något våra ungar behöver. På den punkten är alla överens. Men hur servera? Hur paketera? Tar man med sig en klass till teatern och de lider sig genom föreställningen finns risken att de dömer ut teater som konstform för all framtid. Ett museibesök kan även det bekräfta fördomar lika väl som öppna dörrar. Läraryrket när det är som bäst - eller när det är som sämst - kan uppenbara sig under ett besök i finkulturen. Viktigt är förstås att man väljer med omsorg. Romeo och Julia på Dramaten. Bättre kan det väl knappast bli?

Vi var sex lärare från Djäkneparksskolan som följde med våra tre klasser till Stockholm, och alla hjälptes i bästa endräkt åt med de praktiska detaljerna. Men eftersom besöket var mitt initiativ kände jag ett tungt ansvar för att allt skulle klaffa och hann både hyperventilera och ångra hela projektet flera gånger. Tänk om en elev skulle peta på Jackson Pollock tavlan eller luta sig mot en installation på Moderna? Eller bli rånad eller borttappad på stan? Eller skämma ut sig och skolan på Dramaten?

Det var nog det sista jag var mest rädd för. Det är inte lätt att få fjorton- och femtonåringar att inse att det finns lägen i livet då man verkligen inte får vare sig läsa sina SMS eller viska till varandra. Vi förberedde dem både med information om vad som gäller på konstmuseer och teatrar, moralpredikningar och en miniföreläsning om Shakespeares liv, teatern på hans tid och pjäsen Romeo och Julia. Vi såg också den första halvtimmen av filmen med di Caprio. Just det sista var absolut ett klokt drag. Parallellerna till gängkrig, alla coola skådespelare, gliringarna till föräldragenerationen - det fanns mycket som väckte intresse och undanröjde motstånd i den lilla inledningen. Men att se till att 90 elever sitter knäpptysta med avstängda mobiltelefoner i tre timmar medan man lyssnar på ett språk där en hel del går in genom ett öra och ut genom det andra samtidigt som man har kompisar på vardera sida det är en lärarutmaning som heter duga. Chansen att de ska tacka en för att man introducerat dem för modern konst eller klassisk teater är inte heller den överhängande.

Man kan förstås fråga sig varför man alls ska utsätta sig och dem för en sådan prövning? Ett svar på den frågan är att skolan ska vidga vyer och öppna nya världar. Visa på sådant man annars inte skulle komma i kontakt med, demonstrera att människor viger sina liv och känner djup passion för sådant andra människor knappt vet existerar. Men den främsta orsaken är att kultur är något som höjer oss människor och som fyller djupa behov av mening och skönhet och något som därför behöver göras tillgängligt för alla. Det är inte lätt att övertyga en fjortonåring om värdet av finkultur. Men den som har varit på konstmuseum, konsert och teater vet åtminstone att det finns och kan skaffa sig tillträde den dag behov uppstår.

Jag växte själv upp med täta konserter, teater- och museibesök. Allt det såg jag som självklart och inget som vare sig jag eller min bror uppskattade när det begav sig. Men som vuxen har jag varit väldigt tacksam över den kulturella initieringen. Nu tycker jag att en halvtimme framför rätt konstverk med rätt musik i hörlurarna är en höjdpunkt i livet, att en konsert på de Geer med Norrköpings Symfoniorkester är en bättre lisa för både kropp och själ än en helg på Spa och att en teaterföreställning kan ge en djupare upplevelse av livet, och när det vill sig samtidigt en känsla av samhörighet med andra människor genom både tid och rum.

Så hur gick det? På Moderna museet möttes vi av en man som röt order till ungarna, påpekade att de gick in gratis medan andra betalade, skrämde upp dem med ruskiga berättelser om unga ligister och skadeståndsskyldiga föräldrar och som hotfullt inskärpte att vi alla måste vara i samma rum hela tiden och på inga villkor fick röra vid något. Det var givetvis en dämpad skara som följde med in i salarna. Varje gång någon elev visade entusiasm för ett verk och därför lämnade flocken var jag tvungen att kalla honom eller henne tillbaka - vi skulle ju alltid vara i samma rum. Hela museet fick givetvis tummen ner. Den vanligaste kommentaren var att bildläraren är väl njugg med betygen om man kan sälja sådant. De enda undantagen var en liten skara som hade träffat på en vänlig och hjälpsam anställd i det nästsista rummet, en kvinna som log mot dem och som pratade med dem om konsten. Henne skulle jag vilja sända ett stort tack. Till mannen som tog emot oss skulle jag vilja ställa en fråga: Vad är det för mening med att ge elever gratis inträde om man behandlar dem som potentiellt farliga parasiter? Vad vill man uppnå med det?

På Nationalmuseum blev vi bättre bemötta och på Dramaten var alla vänliga och hjälpsamma och vi hade fått jättebra platser. Hälften av eleverna fick sitta uppe på scenen - en häftig upplevelse. Resten av oss satt i bättre halvan av salongen. Jag sände många tacksamma tankar till gruppbokningen. För många av eleverna blir det här deras livs enda teaterbesök. Då är det inget vidare om man sitter längst bak, halvt gömd bakom en pelare. Så blev besöket också en klar succé. Många av eleverna var helt uppeldade, några talade ogillande om elever från andra skolor som pratade och störde dem, ingen uttryckte missnöje med upplevelsen. Så var det också en riktigt bra Romeo och Julia. En lyckad översättning, fartfyllt, humoristiskt, skickligt regisserat och spelat. Julia var extra imponerande - så övertygande att vi var flera som grät mot slutet.

Efter första akten var det några gamla damer som ville veta vilken skola våra välartade elever kom från. I andra akten gick det inte riktigt lika bra. Min klass skötte sig, förutom två gossar som viskade men som snabbt tystnade efter en ljungande blick från sin stränga klassföreståndare. Men på första publikbänk framme på scenen satt det två flickor med påslagna mobiltelefoner i högsta hugg, och man kunde till min stora skam se att de varken satt sysslolösa eller tysta. Min kollega Henrik gjorde allt han kunde för att få tyst på dem. Men sitter man på scenen några meter från handlingen är det inte så mycket man kan göra utan att förstöra hela föreställningen. Min dotter som satt några platser ifrån berättade att den ena flickan förklarade handlingen för den andra, att hon själv blängde flitigt och ilsket på dem och att de också fick en högst sardonisk blick från Romeo när skådespelarna bugade mot publiken vid pjäsens slut.

Mina farhågor infriades alltså. Men också mina förhoppningar. Så en liten skamsen ursäkt och ett jättestort tack till Dramaten. Ni gjorde världen litet större och litet mer spännande för våra elever: "This bud of love, by summer’s ripening breath,
May prove a beauteous flower when next we meet."

Politiskt ansvar och balkongscener

2011-06-04T23:29:00.004+02:00

Det har varit en tuff vecka för mig. I måndags hade vi ett långt och stormigt kommunfullmäktige här i Valdemarsvik. Det mynnade ut i att kommunstyrelsen nekades ansvarsfrihet med rösterna 18 - 9 och att min partikamrat Göran Löfsved lämnade alla sina politiska uppdrag. Det lämnar vår lokalförening utan ordförande, kommunstyrelserepresentant och gruppledare. Om det har jag skrivit mer i min NT-blogg. Det här är både ovanligt och ganska så big deal, men det är inte det som har upptagit min tid och stulit min energi. I onsdags åkte min klass 8 C och två andra klasser från Djäkneparksskolan till Stockholm för att gå på konstmuseum och på Romeo och Julia på Dramaten. Jag och mina två yngsta ättelägg var hemma två på natten, utmattade och uthungrade. Sedan dess har jag sovit, vårdat en förkylning och astma, rättat prov, skrivit om friskolor och lyssnat på Brigitte. I morgon ska jag skriva om Romeo och Julia. ... Om jag orkar.

Friskoleargumentation i lösmustasch och solglasögon

2011-05-28T09:44:00.007+02:00

Ännu en gång har det som började som ett blogginlägg blivit en artikel på Newsmill: "Ett magplask i friskoledebatten". Det som satte igång mig var en krönika: ”Avarterna finns i den kommunala skolan” av Roland Poirier Martinsson (SVD 23/5). Jag vet inte när jag har läst något som retat upp mig så till den grad. Ja det skulle i så fall vara Eva-Liis Siréns och Andrs Knapes artikel om lärarnas påstådda motstånd mot ett återförstatligande. Det känns trist för även om jag ofta tycker annorlunda än Poirier Martinsson har jag haft respekt för honom som tänkare och skribent. Den respekten naggades i kanten av den här krönikan.

Man kan tycka att en liberal borde vara odelat positiv till friskolor - individens rätt att välja, möjligheten att rösta med fötterna. Nog tycker jag också att allt det är attraktivt, men det är en jäkla skillnad mellan att ge vuxna valfrihet som kan kosta dem i framtiden och att ge samma sak till barn. Jag tror att individen växer av frihet, av att göra egna val, av att lära sig av sina motgångar och medgångar. Jag tror att frihet har ett egenvärde också när man inte hanterar den väl. Men utan en likvärdig och bra skola, vad är friheten värd? Vad har man att välja mellan när man saknar betyg? Om man knappt kan läsa och skriva? Om ens fina betyg står för luft?

Jag träffade en föredetta elev som går i åk 3 på en friskola i Norrköping (en av de stora koncernerna). Jag berättade att min dotter börjar på gymnasiet i höst och att hon haft stort sjå att välja skola. ”Ja vad du gör låt inte henne välja X”, sade min elev, ”den är sämst”. Därpå följde en deprimerande redogörelse. Lärare som inte kunde svara på en enda fråga utan att konsultera en lärobok, mycket egenarbete, inställda lektioner, lärarbyten - ja hon var inte nöjd med något. Jag nämner inget namn för det är möjligt att koncernen har fantastiska skolor på andra orter, men när det gäller den här skolan känner jag flera elever som bytt till andra skolor och ytterligare elever som instämmer i den här elevens tummen ner. Jag vet att det också finns seriösa, välfungerande friskolor där eleverna lyfts till nya höjder. När det händer är det förstås fantastiskt. Men ingen elev ska kunna bli lurad på sin framtid på det sätt den här flickan blev. Ett sådant utbildningssystem får tummen ner av mig - oberoende av hur väl enstaka skolor i systemet fungerar.

Utan fundamentet alla barns rätt till en god allmänbildning och möjligheter att forma sina liv har vi inget liberalt samhälle. Därför håller jag likvärdigheten högre än valfriheten. Varken elever eller föräldrar får ges möjlighet att välja bort elevernas framtid.

Maktgalna genusforskare och deras ständiga jakt på bekräftelse

2011-05-23T18:57:00.010+02:00

Jag har redan skrivit ett antal blogginlägg om ”forskare” som framställer sina egna subjektiva åsikter som forskning. De frodas framför allt inom disciplinerna genusvetenskap och pedagogik, men man hittar mindre kolonier även på andra fakultet. Den här avarten kan både underminera och korrumpera en forskargrupp och när de väl har fått fäste är de mycket svåra att bli av med. Alla de exempel jag lyft överträffas emellertid av artikeln ”Maktmän jagar ständig bekräftelse” som publicerades på SVD:s Brännpunkt i lördags. Undra på. Artikelförfattare Lars Jalmert är ju trots allt både genusforskare och pedagogikprofessor och sålunda dubbelt belastad.

Redan rubriken är ett sexistiskt och fördomsfullt tyckande som inte följs av någon som helst referens till forskning. Påståendet är för övrigt märkligt. Man kan väl snarare konstatera att människor söker bekräftelse, män som kvinnor, mäktiga som maktlösa. Bakgrunden till artikeln är ett fall där det föreligger en misstanke om sexuellt övergrepp. Den historien använder Jalmert för att dra långtgående och kränkande slutsatser om män. Dessutom anger han tvärsäkert ett motiv till det misstänkta övergreppet och avslutar med att hantera ärendet som om ett frikännande bara vore ytterligare ett exempel på patriarkalt maktmissbruk. ”... stor erfarenhet säger att om ord står mot ord och ingen teknisk bevisning finns så kommer han att bli frisläppt.”
Ja det är ju verkligen något att beskärma sig över att man fortfarande är oskyldig tills motsatsen bevisats på vissa håll i världen. I Sverige där man kan bli dömd för sexköp bara för att man har haft sex med en kvinna med brytning och sexiga kläder - utan att det finns något som indikerar att pengar har bytt händer - är det inte så säkert att ord mot ord skulle leda till ett frikännande. (... Undrar förresten om finlandsvenska räknas som brytning?)

Jalmert påstår också att våldtäkt inte handlar om sex utan om makt - igen utan att besvära sig med att staga upp påståendet med minsta lilla pinne bevis. Så arrogant att tala om vad våldtäkt beror på. Så oseriöst att använda sina titlar som enda belägg. För allt vi vet kan det finnas lika många skäl och situationer som det finns våldtäkter. Men att det inte skulle handla om sex - det är bara dumt. Ska man förklara tidelag med makt också? 'Jag ville bara visa den här geten vem som är boss'.

Jag kliver förstås gärna upp på barrikaderna för att försvara det stackars, demoniserade andra könet - givetvis. Men det som gjorde mig allra mest förbannad djupt in i min feministiska själ och det som fick mig att ta till pennan är det Jalmert skrev om kvinnor: ”Vi vet inte i dag hur kvinnor skulle agera i en motsvarande situation. Ett skäl till detta är att det är ytterst få kvinnor som har denna makt. Ett annat skäl är, förstås, att det är osannolikt att hon skulle använda sin (obefintliga) överlägsna fysiska styrka för att markera sitt maktinnehav. Så, vi kan konstatera att detta är ett manligt maktmissbruk.” Om Lars Jalmert hade suttit vid mitt frukostbord i lördags skulle jag så gärna ha gett en liten demonstration av kvinnlig makt. Just vid det tillfället tror jag för övrigt att min fysiska styrka var mer befintlig än eljest. Vem fan är han att sno in kollektivet kvinnor i en offerkofta och klappa oss nedlåtande på huvudet? Undra på att jag inte kunde motstå driften att doppa min gåsfjäder i gift. Få se om det bjuds någon bekräftelse ...

Lars Jalmert har förstås en annan plattform än forskarens att tala om maktens män. Han är ju själv av dem. Han använder makten i sina akademiska titlar för att sprida sina fördomar och åsikter som sanningar. Dessa genusforskare och deras ständiga jakt på bekräftelse... Men vad jag inte för mitt liv förstår är varför SVD krönte jakten med framgång. Varför blev den här artikeln publicerad?

Om våldtäkt, sex, makt och tyckande har Sanna Rayman skrivit ett läsvärt inlägg i ledarbloggen. Här kommer mina tidigare inlägg i forskardebatten: Än en gång fuskar forskare i betygsfrågan, argumentation i solglasögon och lösmustasch,

Licens att skolka?

2011-05-17T17:53:00.002+02:00

Vuxenvärldens ursäkter för skolket fortsätter. I dagen SVD har två barnneurologer krafsat fram ytterligare en grupp som har goda skäl att skolka (efter mobboffer, vanvårdade och understimulerade elever) - de svagbegåvade. I en skola som inte anpassar sig till elever med inlärningssvårigheter, koncentrationsproblem och svag begåvning är skolk ”det enda sättet att klara sig från omöjliga krav”.

När det gäller problembeskrivningen finns det säkert elever som skolkar för att de har svårt att klara skolan - även om jag inte känner igen det här som någon betydande grupp. I skolan är vi rätt duktiga på att anpassa oss till de svagaste eller de som har svårast att sitta stilla. Då är det sämre ställt med de mest begåvade. Hur som helst behandlar den nya skollagen både rätten till stöd och rätten till stimulans och utveckling på sin nivå. Inte nog med att rätten till stöd är kraftigt skärpt - där man inte är nöjd med insatserna finns det möjlighet att överklaga. Vi ska till och med skicka ut en överklagandeblankett med varje åtgärdsprogram. Bara att fylla i och skicka in för den missbelåtne föräldern.

Samma brist på kunskap om skolan visar författarna i åtgärdsförslaget. Deras lösning är en stärkt elevhälsa. Men även här är jobbet redan gjort. Elevernas rätt till elevhälsa är skärpt i de nya styrdokumenten och regeringen har avsatt ordentligt med pengar för att stärka elevhälsan. Artikelförfattarna vill också se fler utredningar - men se även det finns reglerat i nya skollagen.

Först förstorar artikelförfattarna upp ett problem, därefter blundar de för redan utförda åtgärder och sist föreslår de ytterligare åtgärder som också redan genomförts. Allt detta i en artikel som utger sig handla om varför det inte är bra att addera terminens skolk i betygsdokumenten, men där man inte kommer med ett enda skäl till den tesen. Ja i varje fall om man inte ser en diagnos som en licens att skolka. Ibland finns det underliggande orsaker till skolk, ibland gör det det inte. Men så länge man blundar för omfattning och konsekvenser är det inte troligt att skolket upphör. Och skolket har en högre prislapp än svagbegåvning eller koncentrationsproblem.

”Vi kan inte längre bortse från barn och ungdomars olika förutsättningar när utbildningspolitik utformas”, skriver artikelförfattarna avslutningsvis. Ja det kan ingen som läst skollagen kalla för ett råd i rättan tid. Däremot finns det artikelförfattare som blundar för hur utbildningspolitiken utformas när de skriver skolpolitiska debattartiklar. Det problemet behöver vi däremot fortfarande åtgärda.

Skolket och Skulden

2011-05-11T21:56:00.000+02:00

Att föra in skolk i betyget ger fel signaler, säger barnombudsmannen. Det är att skifta skulden från skolan till eleven. Ursäkta mig, hur sa? Är det skolans ansvar att se till att elever inte skolkar? Och hur är det tänkt att vi ska verkställa? Åka runt med en minibuss och kofösare på morgnarna? Jag kan gå med på att vi har ett ansvar att göra skoldagen så trevligt välkomnande att man inte vill skolka, men ansvaret för att en unge ska dyka upp i skolan är inte skolans utan föräldrarnas. Vårt ansvar är att se till att de genast blir informerade när deras barn inte dyker upp i skolan. På högstadiet är eleverna så stora att man kan vänta sig att de tar en viss del av skulden själva även om det är föräldrarna som har det största ansvaret. Gymnasiet är en frivillig skolform med nästan vuxna elever. Skulle de eleverna vara utan ansvar och skuld för sitt eget skolk?

Juridiskt ligger ansvaret på föräldrarna och kommunen, men rent praktiskt lägger vi ner mycket tid på att komma till rätta med skolket på skolorna. Problemet är att det ger mycket klent resultat. Som mentor får man ofta ett varmt och nära förhållande till sina skolkelever, så ofta som man umgås på tumanhand med dem, men att komma till rätta med skolket är en annan femma. Hemmasittare och elever som skolkar mycket har för det mesta någon slags social problematik. Psykisk sjukdom, diagnoser, missbruk eller annan belastning i familjen. Här skulle det behövas samlade kraftinsatser på kommunal nivå så att man snabbt utreder och hjälper de här barnen. Det skulle också behövas fler tvångsinsatser. Idag finns det ingenting mellan frivilliga insatser och tvångsomhändertagande. I sådana fall påverkas barn och föräldrar kanske inte så mycket av information om skolk i betyget. Däremot innebär plikten att föra in skolket att vi lärare tvingas skärpa uppföljningen samtidigt som det fungerar som en extra alarmklocka för Socialtjänsten. Nästvanligast är skoltrötta eller hedonistiska elever med curlande föräldrar. Där tror jag att det att se den totala tiden eleven skolkat bredvid betygen kan få effekt. Idag kan man få hantera indignerade föräldrar som undrar varför man inte har slagit larm trots att man ringt från skolan stup i ett och även skrivit om skolket i omdömena. De fattar helt enkelt inte att det är så allvarligt som det är. Ofta har de i de tidigare kontakterna ägnat mest krut åt att hitta ursäkter både för eleverna och för sig själva. Man känner sig uppenbarligen anklagad vid skolksamtal från skolan. Åtminstone har jag fått lyssna på många självrättfärdiganden och försvarstal från föräldrar i sådana lägen.

På gymnasiet är det den sistnämnda gruppen som överväger. Där är skolkandet väldigt utbrett och vanliga orsaker är att man inte orkade stiga upp, träffade någon trevlig i cafeterian, ville gå på stan, eller hade något annat roligare för sig. När elever har kommit upp i den här åldern har många föräldrar tappat greppet. De kan tjata, något som ungarna fnyser åt, men de har inga disciplinära redskap. Inte ens pengar när väl barnbidraget börjat betalas ut direkt till eleven. Jag vet inte hur många utvecklingssamtal jag har varit med om där en förälder utan övertygelse läxar upp sin tonåring som sardoniskt leende hänger över en stol. Där det bara handlar om att ”talk the talk”, där alla i rummet vet att även om ungen inte visar oss fingret rent fysiskt gör han eller hon det mentalt.

Ska vi komma till rätta med gymnasieskolket måste vi först se till att gymnasiet är frivilligt mer än till namnet. Där har mycket av arbetet redan gjorts. Men vi behöver också komma till rätta med ett samhälle där myndigheterna curlar föräldrarna och föräldrarna curlar barnen. Skolan ska inte behöva konkurrera med WoW, shopping och mysiga sovmornar på lika villkor. Om inte föräldrarna kan göra sitt jobb behövs det tydliga och upptrappade konsekvenser från samhällets sida. Indraget studiemedel är en sådan konsekvens, men det behövs mer. Vad? Förlorad studieplats? Det är något vi behöver diskutera. Det som definitivt inte behövs är mer curlande. I bästa fall kostar skolket eleverna flera extra skolår, i värsta fall kostar det dem deras framtid. Att i pappersform se till att de och deras föräldrar är medvetna om den omständigheten är det minsta vi kan göra.

Media: DN, SVD, SVD, SVD, SVD, Expressen, Aftonbladet, Sanna Raymans utmärkta ledare i dagens SVD, Miljöpartiets protest, dagens DN-ledare, en märklig artikel av liberaldemokraten Jerlerup i SVD.

Bloggar: Jag skrev ett långt inlägg om skolk i augusti i fjol. Här är länken. Missa inte det här inlägget från en femtonåring: Elev: Ja till skolk i betygen, Ordklyverier, Metabolism, Christermagister, Mina Moderata Karameller, Edvin Ala, Örfilar & Gladsparkar, Blogge Bloggelito, Karin Granbom Ellison, Kryssa Mattias, Radikalen, Niklas Frykman, Tankar hos en gråsäl, Mathias Sundin, Daniel Rohdin i Eslövsbloggen, Pluraword, Liberala Anna.