Om läxor, offertänk och räddare i nöden

Härom veckan satt jag på busshållplatsen utanför Vammarskolan i Valdemarsvik när en man kom och upplyste mig om att jag väntade förgäves. Full panik, för bussen skulle precis ha kommit och alternativ-hållplatsen var långt borta. Jag skjutsar dig sade min räddare – som faktiskt inte var helt okänd. Det stod nämligen Lillens på bilen. Tack vare honom hann jag med bussen, kom till Stockholm och kunde debattera läxor i TV4 Morgon med Pernilla Alm. 

Tack vare honom kände jag mig också litet varmare och gladare hela dagen. Och förstår bra mycket mer benägen att anlita Lillens. Tack Victor! J

Vet inte vad det är med Pernilla Alm, läxor och julen… Vi två hade ju en läxdust dagen innan julafton i fjol. Vi debatterade i P1, replikerade på varandras artiklar, och jag skrev extremt långa och många blogginlägg om läxor. Här är länken till det första: http://helenavonschantz.blogspot.se/2015/01/laxduellen-directors-cut-del-1.html

Även den här gången är det Pernilla som dragit igång en läxsnurr just innan jul.

 … Får jag välja skriver jag nog hellre julklappsrim än läxinlägg såhär års. Av Pernillas ansiktsuttryck i TV-inslaget att döma är läxdebatten inte bra för hennes ”holiday spirit” heller…

… Men, men, trumpetar det i luren här på skolbarrikaden är det bara att woman up och göra sitt bästa.

... Ska vi vara noga var det i Isak Skogstads öra det trumpetade (ordförande för LR Stud). Han hade förhinder och tipsade TV4 Morgon om mig. Här är länken till hans läxartikel: Eleverna behöver fler läxor, inte färre. 

Hur kommer det sig att Pernilla och jag båda kan ta avstamp i vikten av likvärdighet och landa på helt motsatta barrikader? I grunden skulle jag säga att det handlar om människosyn. När Pernilla talar så medkännande om den här stackars eleven med ADHD som har fullt upp med att klara skoldagen och verkligen inte ska belastas med några läxor, om hur jobbigt det är att vara föräldrar till ett sådant barn och  om hur sådana föräldrar verkligen inte ska belastas med att deras barn har läxor, då gör hon både elev och föräldrar till objekt för hennes subjektiva godhet – med andra ord till offer. Det viktiga blir att visa medkänsla och förståelse för situationen här och nu. Att priset för en mer avslappnad skoltid kan bli ett otillfredsställande vuxenliv verkar hon inte reflektera över. Ändå går vi i skolan i 12 år, medan ett yrkesliv varar i någonstans mellan 40 och 50 år.

När jag ser på mina elever känner jag ett stort ansvar. Det är mitt jobb och mitt ansvar att medverka till att varje elev kan nå sin fulla potential, en potential som jag inte kan bedöma gränserna för. Om jag har en framtida Selma Lagerlöf, Albert Einstein, Albert Camus eller Indira Gandhi i mitt klassrum kan jag aldrig veta. Det jag vet är att jag inte vill ha någon del i att någon av mina elever inte kan bli sin bästa och största version, i att någon av mina elever inte uträttar de storverk de har kapacitet för. Och vem av dem det kan bli – hur vet man det? Forskning visar att hög begåvning, diagnoser och mental sjukdom ofta följs åt. Vem skulle ha trott att Stephen Hawking skulle uträtta det han har gjort med sin svåra sjukdom? Det kan lika gärna vara Pernillas ”stackars ADHD elev”, eller min elev med Tourettes, psyksjuk mamma och frånvarande pappa som kommer att rädda eller förbättra världen, som någon annan.

Vi lärare har inte rätten att låta våra elevers handikapp, hemmiljö, eller korta tid i Sverige, begränsa deras livschanser och möjligheter. Där Pernilla – gissar jag -.vill befria en ”stackars” dyslektiker från läsläxor gör jag precis tvärtom. Jag föreslår dubbla läxor, skickar med böcker på sommarlovet, uppmanar att lägga dubbelt/tredubbelt krut på läsningen. Och jag tänker aldrig stackars, för det vore att placera mig på en högre post där jag ömsint kan blicka ner på min elev och känna mig god, stark och snäll. I själva verket kan varje elev, ska varje elev kunna kliva på mina axlar och gå förbi mig.

Efter drygt 30 år i Sverige känner jag mig ofta svensk, men inget får mig att känna mig så finsk som den här daltmentaliteten som jag beskriver. Inget gör mig så frustrerad och så arg. Det här omhändertagandet är så självgott, så förljuget och det ställer till med så mycket elände.

Alla som gör sig själva till det goda subjektet som ska ta hand om det stackars lilla objektet/offret ägnar sig åt att putsa sina egna glorior på objektets bekostnad.  Det är den lilla kostnaden. Den stora kostnaden är att daltandet så ofta kostar både livschanser, självrespekt och jämställdhet.

Mina elever får läxor för att jag vill att de ska lära sig hur de lär sig, att de kan lära sig vad som helst, att arbete ger utdelning, att hjärnan växer av ansträngning, att de kan mer än de tror, att man kan bli lycklig både av att lära sig och av att kunna, och att frustration och ansträngning ofta följs av tillväxt och insikt. Allt som är värt något här i livet kräver en ansträngning, en insats. Varje mål man ställer upp kräver en bedömning av vilka insatser som krävs för att målet ska kunna uppnås. Mina elever får läxor för att de skall förstå att de äger och formar sina liv och kan uträtta storverk – vare sig de har rätt föräldrar, rätt gener eller rätt bostadsort, vare sig jag och deras övriga lärare är skickliga, inspirerande, kunniga eller motsatsen.

Det är eleverna som är subjekten. I skolan. I sina egna liv. Det har ingen lärare rätt att glömma.

Länkar till mina inlägg: Bakläxa för läxdebatten (2013), Stoppa häxjakten på läxor (SVD 2015), Läxduellen del 2 Forskningen, Läxduellen del 3 Praktiken, 

"The three great essentials to achieve anything worth while are: Hard work, Stick-to-itiveness, and Common sense."
Thomas A. Edison

"Talent is cheaper than table salt. What separates the talented individual from the successful one is a lot of hard work". 
Stephen King