torsdag 31 juli 2014

Dags att sparka föräldrarna ur skolan?

Samma dag som vår skolavslutning var jag inbjuden att prata under rubriken "Föräldrar - stjälp eller hjälp" på ett lunchmöte hos Rotary i Söderköping. Jag blev glad både över ämne och forum. Rotary är en organisation som på ett genialiskt sätt kombinerar egennytta med allmännytta –  ett professionellt nätverk till gagn för den egna karriären i kombination med ett målmedvetet och effektivt arbete  för en bättre värld. ... Tänk om vi kunde använda det receptet för föräldraengagemang i skolan?

Något okomplicerat ämne är inte relationen föräldrar - skola. Att vara förälder är det svåraste och viktigaste jobb någon av oss har och vi vill alla tro att vi sköter det jobbet extra väl. Det här är också - i likhet med läraryrket – ett jobb alla har synpunkter på. Till det får läggas mängder av skriverier om föräldrar och skolan. Föräldrar curlar sina barn istället för att uppfostra dem. Föräldrar beter sig som krävande kunder och äter upp både lärare och rektorer.  ”Mer särskilt stöd om föräldrarna trycker på”. ”Föräldrar hotar med Skolinspektionen”.  Föräldrar vill slippa läxor för de ger omys i familjen. Här är några av rubrikerna bara det senaste året. Samtidigt talar precis lika feta rubriker om att rätt föräldrar är den viktigaste framgångsfaktorn i svensk skola. Viktigare än läraren, viktigare än begåvning, viktigare än skolval – ja viktigare än allt. Hur går allt det här ihop? Kan vi styra föräldrarollen i skolan så att den blir en ren framgångsfaktor? Eller borde vi kicka ut föräldrarna helt och hållet?

När jag gick i skolan hade föräldrar en högst undanskymd roll, och en roll som var helt på skolans villkor. De skulle skriva under anmärkningar och betyg och ta sina barn i örat när det var påkallat.  Det var i princip vad som förväntades innan det var dags att ställa sig på skolgården med rosor och ballonger.
Om en lärare ringde hem, om en förälder blev kallad på möte hos rektor – ja då var man som elev alltid i trubbel. Inte sällan även föräldern. Det var ju deras jobb att inpränta dygder som punktlighet, hövlighet, flit och renlighet hos sina ättelägg. Och när föräldrarna inte mäktade med, ja då gav skolan litet extra. En extra örfil, en extra läxa eller en extra vänlighet beroende på pedagog och pedagogik.

Idag då? De anklagande rubrikerna stämmer. Det finns föräldrar som bidrar till den svenska skolans misslyckande. Men det finns också föräldrar som är en tillgång för skolan. Det är hursomhelst både poänglöst och destruktivt att skuldbelägga en hel kategori människor.  Föräldrar i Sverige är rätt mycket som föräldrar i resten av världen. Vi älskar våra barn, vi gör så gott vi kan och det händer med jämna mellanrum att så gott vi kan inte räcker till.  Här som annorstädes finns det föräldrar som är fantastiska och föräldrar som borde få sparken.

Det vi behöver ägna tankeverksamhet åt är inte föräldrarna som sådana utan vilken föräldraroll vårt samhälle genererar. Vilket jobb ger skolan föräldrarna? Vilket engagemang inbjuder skolan till? Vilka konsekvenser får den svenska föräldrarollen för skolan?

En tydlig trend är att föräldraengagemanget idag handlar om det egna barnet. De klasspappor och mammor som tidigare arrangerade klassdagar, fixade till skolgården, skramlade till presenter och tackkort till lärarna – som gjorde insatser för hela klassen eller hela skolan - är ett minne blott. Idag handlar föräldraengagemang om det egna barnet, och en stor del av det engagemanget är präglat av misstänksamhet. Får mitt barn rätt bemötande, rätt undervisning, rätt betyg? Är skolan rätt, maten rätt, stödet rätt, läxorna rätt, barnet tryggt, tillrättavisningarna de rätta?  Föräldrar sätter nyfödda i kö, köper hus i rätt stadsdel (såg till exempel att hemnet.se har börjat lägga in skolinfo i sina annonser), försöker och lyckas ibland välja vilken/vilka lärare deras barn har. 

Det är också förtvivlat vanligt med föräldrar som inte ser sin roll i sina barns etiska och moraliska utveckling. Föräldrar som fuskar för sina barn, ljuger för sina barn och som rätar ut varje kurva och sopar bort varje dammkorn på barnets väg. Vad ska man säga till en förälder som slår ut med händerna i uppgivenhet för att telningen spelar datorspel hela nätterna, aldrig äter frukost eller inte vill gå till skolan? Vad lär sig ett barn av att lyssna på en förälder som är oförskämd och respektlös mot läraren? Som recenserar skolans lärare som rörde det sig om en Idoltävling snarare än om ett utvecklingssamtal? Det finns föräldrar som försvarar sina barn i varje läge. ”Du säger att Pelle gjorde si, men Pelle säger själv att han gjorde så. Här står ord mot ord”.  … Varför drar inte föräldrar ur sladden, varför ser de inte till att barnen sover, äter, rör sig, är i skolan i tid med rätt utrustning? Det är ju faktiskt deras jobb, vad de har åtagit sig att sköta ända från befruktningstillfället. Jag undrar också hur de tror att det går för deras barn i skolan efter att både lärarnas undervisning, omdöme och disciplinåtgärder öppet ifrågasatts av deras föräldrar och de fått medhåll för all egen kritik?  

En annan trend är en hårdare ton från föräldrar gentemot skolan och en mjukare ton åt andra hållet.  De föräldrar som hör av sig mest, som upptar lejonparten av lärares och rektorers tid är dessutom välutbildade föräldrar till högpresterande barn. De föräldrar och barn som borde vara mest självgående så att vi i skolan kunde ägna huvuduppmärksamheten åt de barn som varken har motivation, stöd eller uppfostran hemifrån. För att inte tala om åt de barn som är försummade eller far illa i sina hem.  

Vad beror de här trenderna på? Det viktigaste skälet är att den svenska skolan varken är likvärdig eller pålitlig. Föräldrar är misstänksamma för att de har orsak att vara misstänksamma. De bevakar sina egna barns intressen för att deras barns intressen behöver bevakas. Höga betyg kan sakna kunskapstäckning, njugga betyg kan betyda att telningen missar framtidschanser som istället går till någon med glädjebetyg. Skolor kan gå i konkurs, lärarna kan vara obehöriga och en del av de behöriga har kanske inte de kunskaper som krävs för ett fullgott jobb. Till det får läggas att skickliga lärare ofta saknar förutsättningar att göra sitt bästa. För litet tid för för- och efterarbete, bristande stöd och struktur för elevvård och arbetsro på skolan och brist på fortbildning (om man inte råkar vara mattelärare).

Bristen på respekt är också kopplad till det kundtänk som kommit med konkurrensen. Föräldrar kan uppleva sig som och bete sig som missnöjda kunder. Ur skolans perspektiv är varje kund viktig, har varje kund rätt, för varje förlorad elev är en förlorad skolpeng. Det här förhållandet är både osunt och skadligt. Jag har haft kollegor som varit långtidssjukskrivna på grund av besvärliga föräldrar och rektorer som har fått ta emot de mest häpnadsväckande förolämpningar och hot. De flesta lärare som varit yrkesverksamma några år har legat sömnlösa och kokande efter en föräldrakontakt. Skulle tro att många lärare har lämnat yrket efter föräldrapåhopp. Åtminstone är det i det läget mina kollegor brukar meddela att de vill byta yrke. Vi är vana att ta skit från elever, vana att ta tag i det eller kasta över axeln som situationen bjuder. Men skit från vuxna människor som inte är vårt ansvar? Påhopp från föräldrar blir lätt tuvan som tippar lasset för en lärare.

Den enda av de trender jag räknat upp som inte är knuten till skolan är curlingen och det abdikerade föräldraansvaret. Den trenden verkar vi ha gemensam med många västländer. Men skolan är medskyldig även här. Genom att inte ställa krav godkänner och normaliserar vi bristen på ansvarstagande hos föräldrarna. När vi behandlar föräldrar som viktiga kunder förstärker vi curlingen och självcentreringen.

Ett system som innebär att skolans kompensatoriska uppdrag sätts ur spel, där lärartid som ska gå till eleverna snos av föräldrarna, där skolan ägnar sig åt att tillfredsställa krävande kunder på bekostnad av huvuduppdraget, där elever som dragit en nitlott i valet av föräldrar är skolans största förlorare – ett sådant system  har vi inte rätt att  hålla oss med. Därför vill jag inte höra talas om någon arbetsro i skolan. Arbetsro ska vi ha när vi jobbar med rätt saker och rör oss åt rätt håll. Inte en sekund tidigare.

Först måste vi se till att föräldrar kan lita på att deras barn får en god och likvärdig utbildning var de än bor, vilken skola deras barn än går i. Så länge föräldrar måste hålla ängslig koll på att deras barn inte blir snuvade på sin utbildning kan inte förhållandet mellan föräldrar och skola bli annat än stjälpande.  Så länge elever kan bli bestulna på framtidsmöjligheter och betyg kan sakna kunskapsinnehåll sviker vi både våra barn och vår egen framtid. Likvärdighet bör bli ett övergripande mål. 

Vi behöver också problematisera hur vi i skolan förhåller oss till föräldrar. Det står i all relevant lagtext att barnens behov ska vara i centrum. Men i praktiken är det betydligt oftare föräldrarnas behov som är i centrum. När barn har fysiska eller psykiska behov som skolan har svårt att tillfredsställa och engagerade, friska och förnuftiga föräldrar – då fungerar skolan och samhället någorlunda – åtminstone om föräldrarna också är envisa och påstridiga. Men de gånger barn har fysiska och psykiska behov som skolan har svårt att tillfredsställa helt eller delvis på grund av föräldrarnas sjukdom, missbruk, kriminalitet med mera – då när samhället borde ta det allra största ansvaret då abdikerar vi.
Att föräldrar hjälper sina barn hemma är något som avlastar skolan – så länge hjälpen har effekt utöver att lätta föräldrarnas samveten. Men att föräldrar behöver slåss för stöd till sina barn och kan överklaga åtgärdsprogram, det ställer bara till med elände.  Det här systemet medför att mest går till den som skriker högst snarare än till den som har de största behoven.  Det skapar också en brist på tillit mellan föräldrar och skola och att det leder till att de elever vi borde ägna störst uppmärksamhet får stå tillbaka.

Det här tycker jag är förskräckligt. Hur går det för barn med funktionsnedsättningar när föräldrarna inte är påstridiga, pålästa, envisa nog? När inte de förstår sitt barns behov? När barn inte har fungerande föräldrar? Hur blir det för dem i ett system som bygger på att föräldrar engagerar sig och är engagerade? Helt uppåt väggarna blir svaret.  Och det är just de här eleverna vi är skyldiga mest. En elev från ett familjehem, med missbrukarföräldrar, en annan med en pappa på kåken, en mamma som lider av svår depression, syskon på driv och som grädde på moset en diagnos, säg ADHD, Tourettes eller Asperger har fått en riktigt usel start i livet. Ska vi då öka på nitlotten genom att se till att skolan bara blir en sten på färdigt tung börda? Samtidigt som vi curlar de redan curlade litet till?

Enligt skollagen har alla elever rätt till det stöd de behöver för att kunna nå och överträffa målen. Enligt skollagen ska skolan och lärarna lägga mest resurser på de elever som behöver det bäst. Men lagar fyller ingen funktion om de inte efterlevs. Det är poänglöst att på statlig nivå skriver vackra, utopiska lagar när man ute på skolorna inte har ett hopp om att förverkliga dem. Fokus behöver också vara vid resultat – inte vid åtgärd. Vem bryr sig om en unge har fått särskilt stöd om det inte har varit ändamålsenligt? Om kunskapsutvecklingen och trivseln ändå saknas?

På individnivå behöver vi reflektera ordentligt över vad det innebär att vara föräldrar.
Vad har jag för mål med mitt föräldraskap?  Hur manifesterar sig de målen i handling? Om målen och handlingarna inte harmoniserar kommer målen inte att nås.
”Vill du att ditt barn ska bli en omtänksam, hjälpsam, kompetent och ansvarsfull person?” På den frågan tror jag nästan alla föräldrar skulle svara ja. Men hur många föräldrar arbetar aktivt för att nå de här målen med sitt föräldraskap? En förälder som gör sitt barns betygsgrundande inlämningsarbete – vad lär sig barnet av det?
En förälder som hotar, tjatar eller argumenterar för ett högre betyg för sitt barn – vad ger det barnet för signal? Föräldern som kör barnen till varje träning, köper en ny Iphone när den gamla trillat i golvet eller blivit kvarglömd på bussen, som åker på långsemester till Thailand mitt under terminen, brer smörgåsarna, plockar undan disken, ställer in mjölken i kylen och undviker varje konflikt genom att bara säga ja?

Jag tror att konflikträdda curlande föräldrar handlar så för att de är rädda att förlora sina barns kärlek, vänskap och aktning. Kanske minns de sina egna konflikter och sitt förakt mot sina föräldrar när de själva var tonåringar?  Oscar Wilde formulerade naturordningen så här: ”Barn börjar med att älska sina föräldrar. Efter en tid dömer de dem. Sällan, om någonsin förlåter de dem.” Vi har starkare familjer idag och relationen mellan barn och föräldrar är viktigare än på Oscar Wildes tid. Men om man tror sig slippa kickas från piedestalen av sina barn genom att curla dem kommer man att få ett bryskt uppvaknande. Tonåringar behöver frigöra sig från sina föräldrar för att hitta sin egen roll och väg i livet. När de sedan närmar sig sina föräldrar igen är basen ett vuxenperspektiv på den egna uppväxten. Oscar Wildes förlåtelse grundar sig på att man förstår föräldrarnas ställningstagande och handlande och föräldrarollens komplexitet när man själv blir vuxen. Om man blivit tränad att leva sig in i andra människors känslor och bevekelsegrund, vill säga. Chansen att det händer med ett barn som blivit tränat att se sig själv som the bellybutton of the universe är mikroskopisk. Här passar det utmärkt med ännu ett citat: ”Parents wonder why the streams are bitter, when they themselves have poisoned the fountain”. John Locke den här gången. Man får inte de föräldrar man förtjänar, men i väldigt hög grad får man de barn man förtjänar.

Både för föräldrarnas, barnens och skolans skull behöver vi hitta tillbaka till det engagemang som sträcker sig förbi det egna barnet. Föräldrar som ordnar med utflykt eller kalas för hela klassen, som turas om att arrangera läxhjälp, dekorera eller renovera klassrummet, som tar fler än det egna barnet på konsert eller teater, som är villiga att finnas till inte bara för sina egna barn utan också för någon av alla de skadskjutna små sparvar som finns i våra skolor. Med den här typen av föräldraengagemang i skolan slår vi flera flugor i en smäll. Skolan blir mer effektiv och likvärdig, fler barn får mer vuxenstöd och föräldrar blir mer av de moraliska förebilder de behöver och ska vara för sina barn.

Som grädde på moset skulle både föräldrar och barn blir lyckligare. Vi människor har ett djupt och grundläggande behov av att behövas. Vi vill känna att våra liv gör skillnad, att vi på något litet sätt gör världen litet bättre. Att det behovet finns på plats tidigt lärde jag mig väldigt handfast när vi bodde på segelbåt i Opua på Nya Zeeland. En mamma med två barn hittade sig hemlösa efter att en av sönerna stoppat ett papper i brödrosten. Hela samhället slöt upp för att hjälpa kvinnan trots att hon kom från en grupp illa sedda båtluffare och inte var en av deras egna. Samtidigt gick budet ut att de här tre hade förlorat allt och att all hjälp var välkommen. Jag bad barnen plocka ut hälften av sina leksaker och kläder att ge åt de här två pojkarna som var precis i våra två barns åldrar – fem och tre. Vi bakade bröd och köpte ost och smör åt dem också, åt dessa barn som vi aldrig hade träffat. Inte en protest från ungarna inför att halvera leksaksbeståndet. Tvärtom var de fulla av iver att plocka ut det bästa ur deras från början sparsmakade leksaksförråd att ge bort. De var båda tydligt lyckliga och stärkta av att kunna bidra, av att ge och det utan att få något tack från de här pojkarna eller från någon annan.

Människor som hjälper barn som behöver hjälp finns förstås redan idag i Sverige. Fantastiska fosterföräldrar som vänder hela tillvaron för de barn de har hand om, föräldrar som låter en klasskamrat flytta in när helst det behövs, socialarbetare som går over and beyond. Det jag är ute efter är något mer organiserat och systematiskt, att vi faktiskt uppfattar alla barn som allas ansvar.  Ja som på Nya Zeeland. Ortsborna gillade inte de fattiga utlänningar kvinnan tillhörde, men det var helt enkelt så de gjorde. När saker gick åt skogen ställde alla upp.

Jag önskar att föräldraföreningar kunde ägna sig åt den här typen av verksamhet, snarare än åt lobbyverksamhet eller bevakande av de egna barnens intressen. När jag deltog i en europeisk workshop kring föräldraengagemang i Graz, Österrike insåg jag till min förvåning att en nationell föräldraförening – något som finns i de flesta andra länder - saknas i Sverige.  Ordförande för Hem och Skola i Finland berättade att deras förening hade den svenska Hem och Skola föreningen som modell och till sin besvikelse fått se den svenska föreningen gå sotdöten till mötes. Finlandsvenska Hem och Skola har erbjudit hjälp och stöd för att få fart på föräldraorganisationen i Sverige – men utan resultat.  Jag vet inte hur länge det har varit så här, men jag minns skandalen när Hem och Skola anklagades för att ha tillskansat sig bidrag på oriktiga grunder. Jag förstår inte varför föräldraorganisationer ska behöver saftigt statligt understöd. Det är rimligt att departementet använder en nationell föräldraförening som remissinstans och erbjuder ett mindre bidrag kopplat till det. I övrigt ska föräldraengagemang komma från föräldrarna och riktas till gagn för hela skolan – inte köpas av staten och riktas till det egna barnet. Extra stötande blir det med tanke på de njugga bidragen till lärarnas ämnesföreningar. Vi sysslar med yrkesutveckling på fritid och egen bekostnad, medan föräldrar får betalt för att lobba för sina egna barn.


Sokrates avslutade sitt berömda tal innan giftbägaren med att instruera åskådarna att ta sig an hans barns etiska och moraliska uppfostran. Framför allt skulle de vara flitiga med att påminna barnen om att de inget visste. Det uppdraget var så viktigt att om åskådarna skötte det skulle det uppväga all oförrätt mot honom och hans familj. Vi har glidit iväg en bit från den synen på föräldraskap och även från den synen på det goda samhället. 

När Sokrates inte längre kunde fullfölja sitt föräldrauppdrag lämnade han över det till sina landsmän. Jag vill leva i ett samhälle där jag skulle kunna göra detsamma.  Men ska den drömmen bli verklighet  måste vi först sparka föräldrarna ur skolan ... och bjuda dem tillbaka till annat uppdrag. 

”Dagens barn är tyranner. De säger emot sina föräldrar, glupar i sig sin mat och plågar sina lärare.” Sokrates

”Av naturen härmar barn sina föräldrar, trots dessas försök att lära dem gott uppförande.”  Sokrates



Lathund för föräldrar som vill att deras barn ska bli goda, ansvarstagande, empatiska människor som når eller överträffar sina egna kunskapsmål i skolan.

  • 1.     Stjäl inte lärartid från dina och andras barn.
  • 2.     Stärk dina barns förtroende för sina lärare.
  • 3.     Förstärk inte villfarelsen att världen cirklar runt dina barn.
  • 4.     Stärk dina barns självförtroende/ansvarstagande.
  • 5.     Låt inte dina barn smita från svårigheter.
  • 6.     Överför inte dina egna begränsningar på dina barn.
  • 7.     Ge inte dina barn bilden att din plånbok/fritid är viktigare än deras skolgång.
  • 8.     Använd inte ordet begåvning. Undvik även ordet talang.
  • 9.     Dela inte upp skolan i viktiga och mindre viktiga ämnen.
  • 10. Förstör inte dina barns motivation och intresse för skolan genom tjat, gnat och bråk.
  • 11. Se till att ditt barn äter en bra frukost. Att dina barn äter en balanserad och näringsriktig kost som fungerar som bränsle är ditt ansvar.
  • 12. Ha läggdags eller andra regler som säkerställer en god nattsömn för ditt barn. . Att ditt barn sover tillräckligt för att må bra och fungera väl är ditt ansvar. 
  • 13. Se till att ditt barn rör sig.  Att dina barn får tillräckligt med ljus, luft och fysisk aktivitet är även det ditt ansvar.
  • 14.  Utgå varken ifrån att ditt barn talar sanning/ljuger. Ta reda på. Det är ditt jobb att fostra ditt barn i riktning ärlighet och civilkurage.
  • 15.  Låt inte dina barn nedvärdera eller trakassera.  Lär inte dina barn att nedvärdera eller trakassera genom exempel.
Media: Missa inte lysande artikeln: "Sluta behandla era barn som kungar" (Aftonbladet debatt).
Karin Olsson skrev en läsvärd krönika i Expressen för några veckor sedan: Flickor uppför sig och pojkar för liv. Också i Expressen: Curling-föräldrarna gör sina barn en otjänst. Roland Poirier Martinsson i SVD: "Det är ert fel, föräldrar!"

söndag 20 juli 2014

Per Kornhall del 2: Lärarna och barrikaden

I ett interimistiskt beslut har Per Kornhall fått tillbaka tjänst och lön. Med all sannolikhet innebär det även ett positivt domstolsutslag längre fram. Rättvisan har segrat. LR har gjort ett bra jobb. 
… Men har vi i det utvidgade kollegiet också gjort det? Hur är det med civilkuraget, yttrandefriheten och kollegialiteten i lärarkåren? Det här är frågor jag har brottats med ända sedan jag blev färdig lärare. Orsaken till det är både oro över vad brist på sådant ställer till med i skolan, och vad brist på sådant i skolan ställer till med i samhället. Vad är vi lärare för slags förebilder för eleverna? Vilka signaler sänder vi ut? Och om sådant har blivit bristvaror i skolan – vad beror det på och hur kan vi få tillbaka förlorad mark? 

Alla de här frågorna har för mig ställts på sin spets av turerna kring Per Kornhalls avskedande. I Upplands Väsby fick Kornhall starkt stöd av både lärare och föräldrar. Affären har också både förekommit som nyhet i media och på många av de främsta ledarsidorna. Men nationellt har vi lärare inte slutit upp.  Min namninsamling för Per Kornhall fick bara 430 underskrifter. Det trots att mitt blogginlägg har haft mer än 3000 läsare och trots spridning av uppropet i sociala medier. Det är möjligt att mina inlägg inte var tillräckligt inspirerande och övertygande, men i så fall kunde det ha förekommit andra solidaritetssatsningar. Finns det sådana har de undandragit sig min (och googles) uppmärksamhet. Vi kanske tänker att om någon känd och inflytelserik som Per Kornhall får gå måste det finnas en hund begraven? Men borde inte det lokala lärarengagemanget övertyga om att så inte är fallet? Rädsla för repressalier kan det i varje fall inte bero på. Risken för sådana måste ju trots allt vara som störst just för lärarna i Upplands-Väsby. Inte nog med att deras protester är de mest obekväma, de är dessutom anställda i en kommun där man inte drar sig för att avskeda anställda som brister i lydnad och lojalitet.
Nu undrar jag därför hur kollegiala vi är? Hur långt är vi beredda att anstränga oss för varandra i denna skolkultur av konkurrens, sköt dig själv och skit i andra, individuell lönesättning och karriärtjänster?

Jag tycker att vi borde ha visat mer stöd för Per Kornhalls skull. Vilken fruktansvärd sak att bli avskedad och offentligt misstänkliggjord på det viset, att ha en arbetsgivare som aktivt letar efter grund för uppsägning och som går ut och påstår att man grovt åsidosatt sitt uppdrag samtidigt som grunden för uppsägning hemlighålls till och med från den uppsagda. Här är länken till en avslöjande artikel i Vi i Väsby: Kommunens motivering till Per Kornhalls avsked.

Vi borde alltså ha stöttat Per för Pers skull. Av ren kollegialitet. Men ännu mer borde vi ha gjort det för oss själva och för vår profession. Från att ha varit självständiga myndighetsutövare med rektor som välvilligt stöd har vi lärare gått till att vara ängsliga marknadsförare och service-personer som kan få bannor om vi en stund glömmer att kunden, dvs alla elever och alla föräldrar, alltid har rätt. Alla lärare vet att vi numera förväntas tala väl om och positivt marknadsföra vår skola/huvudman. Alla lärare vet att det kan vara kostsamt att bita den hand som föder en. Alla lärare har antingen drabbats eller känner någon som drabbats av reprimander eller tillrättavisningar av olika slag. Men det här sker mestadels diskret och i små steg. Sällan får en sådan affär någon medieuppmärksamhet. Eftersom det den här gången gick så långt som till avsked och eftersom Per är en offentlig person har affären fått mycket publicitet – både i rikspress och i lärartidningarna. Ett gyllene tillfälle att tillsammans kämpa för den professionella frihet vi har förlorat. Ett gyllene tillfälle för en bredare diskussion om hur det ser ut med yttrandefrihet och demokrati i våra skolor. Men ett tillfälle vi tyvärr försummade. 

När jag tog mina första stapplande steg som lärarvikarie under den senare delen av åttiotalet blev jag tagen av de som jag uppfattade osvenskt starka åsikterna i lärarrummen. Personalmöten kunde rymma upprört röda ansikten, nävar smällda i bordet, lärare som stormade ut. Skratt, höjda röster, hjälpsamhet och frispråkighet är också sådant jag minns från den för-kommunala skolan.  Det var i den här miljön jag bestämde mig för att bli lärare. Ingångslönen var ynkliga 15000, men eleverna var lätta att förälska sig i och den oräddhet, frihet och kollegialitet som präglade yrket var starka argument för att bli lärare. Dessutom var lönetrappan brant. Mot slutet av karriären tjänade lärare nästan dubbelt så mycket som nyutexaminerade.

Så blev skolan kommunal och lönerna individuella. Då ändrades allt det här över en natt.  Nu var det egenskaper som lojalitet och lydnad som premierades. Jag sökte jobb precis i det här skedet. Behörighet, skicklighet, ämneskunskaper var ord som överhuvudtaget inte förekom i platsannonserna. Istället efterfrågades ”förändringsbenägenhet”, ”flexibilitet” och ”samarbetsförmåga”.
 Enstaka gamla lärare som uppfattade att de inget hade att förlora fortsatte att protestera och agitera. Ensamma och isolerade framstod de snarare som bittra kufar och rättshaverister än som modiga sanningssägare.
   Bittra var de säkert också.  Inte nog med att de blev snuvade på sina ålderstillägg, de hade en extra usel löneutveckling även i övrigt. Ingen rektor tyckte det var vettigt att lägga pengar på lärare som just skulle gå i pension, så de fick de lägsta lönelyften nästan oberoende av vad de presterade. Stöd av kollegor fick de på sin höjd i viskad form – aldrig öppet. I den här världen spelade det knappt någon roll om du var en skicklig lärare, eller ens lärare. Billig, lojal, lydig, förändringsbenägen, och flexibel– sådan var den idealiska kommunträlen.

Hördes lärare alls i media var det i form av förbittrade anonyma insändare. På skolorna gällde det att hålla god min i elakt spel. Det var i det här klimatet jag började skriva skoldebatt. ”Kommunförbund i fårakläder” 99 i DN var min första publicerade artikel. Den följdes av en lång rad artiklar. Främst i UNT. Det kom jag undan med utan repressalier för jag kritiserade kommunförbundet och den nationella skolpolitiken, aldrig någon specifik kommun. Det hade jag inte vågat göra. Att vara kritisk mot skolledning, eller policy på en enskild skola – sådant ägnade sig ingen åt. Jag tyckte att Östhammar var en bedrövlig skolkommun när jag jobbade på Gimo bruksgymnasium. Skulle inte ha drömt om att säga det annat än i de muttrade samtal vi hade i kollegiet, än mindre skriva det i en insändare eller blogg, om sådana hade funnits på den tiden.

Idag är lärare mindre tystlåtna än på slutet av nittiotalet, början av 2000-talet. Vi får också mer medieutrymme. En färsk medieanalys beställd av LR och genomförd av Retriever visar att lärare hörs i 11 % av tidningsartiklarna. Länk till artikel. Det låter kanske inte så imponerande, men det är ändå väldigt mycket mer än för bara tio år sedan då lärare knappt hördes alls. När jag började skriva var Kaj Attorps den enda som blev publicerad och han hyllades som hjälte i många lärarrum. Kort därefter bytte han karriär och lämnade skoldebatten. För min del gick det i början många refuserade artiklar på varje publicerad sådan, trots att jag lade ner massor av tid och möda på mina texter. Artiklar som jag själv fortfarande läser med behag, men som aldrig blev publicerade.
Idag har vi både många lärarbloggare och många lärare som får debattartiklar publicerade och som väcker opinion på andra sätt. Sociala medier är en orsak till förändringen. Vi lärare har nya möjligheter att stötta varandra och att sprida budskap vi uppfattar som angelägna. Newsmill hade också en öppnande effekt så länge den plattformen fanns tillgänglig. När det gäller gammelmedia är lärarnas ökade medieutrymme även Maciej Zarembas förtjänst. Efter hans artikelserie om skolan blev det mer intressant att publicera lärare, och att ha med lärare i debattsoffor.

Lärare har fått mer talan, men är vi mer modiga? Det är en fråga jag har ställt mig med ökande frekvens. Det är ingen konst att figurera i debatten med en artikel man vet får tummen upp av rektor, tjänstemän och politiker. Tvärtom kan det vara ett klokt karriärsdrag. Att bli inbjuden till en debattsoffa är bara en fjäder i hatten, så länge man säger rätt saker. Visst är det bra att lärare hörs i media, men om vi bara säger det våra huvudmän vill höra, eller det som kan gagna – eller åtminstone inte skada – oss själva … hur mycket är då vunnet? Det tycks mig som om en stor del av de lärare som får plats i media snarare är goda ambassadörer för sin kommun, huvudman, skola än modiga personer som med risk för egen karriär och utveckling avslöjar missförhållanden och säger sanningar. (Tipsa gärna om obekväma och dödsföraktande lärardebattörer om ni känner till några.  Jag vill ha fel och det skulle trösta och stärka mig med några sådana namn.)

I den här världen sticker Per Kornhall ut. Redan i början av 2000-talet, en tid då lärare var alldeles osedvanligt tysta och fega, kom han med kraftig, skriftlig intern kritik vid Livets Ords skola i Uppsala. En skola där jag föreställer mig sådant var både extra ovälkommet och extra ovanligt.  När den interna kritiken förbigicks med tystnad gjorde han den offentlig. Därefter blev han avstängd från sin tjänst varpå han anmälde sin f.d. arbetsplats till Skolverket (innan Skolinspektionens glada dagar) http://www.dagen.se/nyheter/livets-ords-skolor-synas/. Se det där är verkligen sådant jag kan beundra. Anställningstrygghet, lugn och ro ställs mot moral, rättsuppfattning, elevernas väl och ve och det senare vinner.  Som anställd vid Livets Ords skola var Per Kornhall visselblåsare. Jag kan inte hålla med om att det är det han har varit i Upplands-Väsby. Däremot har han behandlats precis som visselblåsare brukar behandlas och det har skett för att han har varit obekväm för sina chefer och andra makthavare.

Bristen på mod och civilkurage i lärarkåren är begriplig. Få av oss har privata förmögenheter. Att riskera sin tjänst och karriär är att riskera sin och sin familjs försörjning. Vet man att vissa åsikter och yttranden leder till lönelyft och ryggdunkar och andra till repressalier – ja då är inte valet svårt för de allra flesta. Men när lärare är fega och lydiga drabbar det värre än när andra yrkeskategorier låter bli att slå larm. Inte nog med att missförhållanden får fortgå och skolor som borde stängas hålls kvar i drift, vi sänder tydliga signaler till våra elever. Signalen sköt dig själv och skit i andra. Signalen håll god i elakt spel. Och signalen jag bryr mig bara så länge det inte kostar mig. Jag tror rent av att lydnad och lojalitet är skadliga läraregenskaper.  Att undervisa så att man når och engagerar varje elev är både otroligt slitigt och otroligt svårt. Det kräver självdisciplin, uthållighet och massor av självständig tankeverksamhet att verkligen lyckas som lärare.

Vilken hisnande förändring på bara några decennier. Den illustrerar hur viktiga incitament är. Den illustrerar också hur snabbt vi människor anpassar oss till förändrade omständigheter. Trösten blir då att vi förhoppningsvis kan återfå både frihet, trygghet och kollegialitet om vi åtgärdar de systemfel som lett oss hit.

Så vilka är de då systemfelen?
Vi kan börja med kommunaliseringen. En reform som skadat skolan på flera sätt. Den kommunpolitiska verkligheten är att de som styr ska bli omvalda och att de som inte styr ska försöka se till att de misslyckas. Ett ständigt behov av att själv framstå i god dager och att få andra att framstå i tveksam dager. En ständig konkurrenssituation som trappas upp ju närmare valdagen kommer. Det är inte heller så att det är väljarna som nödvändigtvis bestämmer. Hur listorna sätts och poster tillsätts bestämmer partikamraterna och där är det viktigt med lojalitet och partilinjen. Det ingår alltså väldigt tydligt konkurrens, rättning i ledet och hur saker uppfattas och presenteras i den politiska verkligheten. Det är det här Per Kornhall har brutit mot.  När han kritiserar det fria skolvalet undergräver han majoriteten i Upplands-Väsby och ger ammunition till V och SD. Under ett valår kan sådant få kännbara politiska konsekvenser. När han kritiserar det fria skolvalet skaffar han sig dessutom inflytelserika fiender. Ingen har påstått annat än att Per Kornhall har gjort ett bra jobb för skolorna i Upplands-Väsby. Det är heller inte mot skolan/lärarna/eleverna han har brustit i lydnad och lojalitet utan mot politiker och tjänstemän. Så absurt är det i vår svenska skola att det är viktigare att vara en lojal ambassadör för huvudmannen än en skicklig yrkesutövare. 

Nästa systemfel är just det fria skolval Per Kornhall kritiserar så frispråkigt. Skolor och kommuner samarbetar inte i Sverige – vi konkurrerar. Det ligger alltså inte i lärares intresse att avslöja fel på den egna arbetsplatsen. Skolinspektionen är inga bundsförvanter som vi samarbetar med för att få en så bra skola som möjligt i Sverige. Negativa rapporter hotar elevunderlag och ger oss missnöjda och besvärliga föräldrar och elever. Det handlar inte om att bli bättre utan det handlar om att se bra ut.

Det tredje systemfelet är konkurrensen mellan lärare. Den individuella lönesättningen har inte lett till högre löneklyftor mellan lärare – tvärtom var trappan betydligt brantare när lönen baserades på tjänsteår. Det den har lett till är att vi årligen måste marknadsföra oss själva, motivera varför jag ska ha 200 kronor mer än kollegan. Det här är ett ovärdigt och destruktivt system. Det är också rättsosäkert. Kriterierna och vad som premieras varierar från kommun till kommun, ibland från skola till skola. Jag minns en personalfest samma dag lönebeskedet hade kommit. Det är tur att skolan alls står kvar får jag säga. Tända ljus, sprit och så mycket bitterhet och ilska borde aldrig finnas i samma byggnad. Det gamla systemet där alla fick samma lön och där bara tjänsteår räknades var orättvist det med, men det ställde inte lärare mot lärare. Jag har vunnit på den individuella lönesättningen, men jag gillar den inte. Om jag fick bestämma skulle det finnas en rad fasta påslag. Tjänstår, tilläggsutbildning, ämnesansvar, extraordinär skicklighet, glesbygd, utanförskapsområde, mentorskap, skolutveckling, med mera. Då skulle lärare kunna förändra sina villkor utan denna förödande konkurrens.

Det är samarbete som är skolans framgångsrecept. Det är samarbete som krävs för en likvärdig och bra skola. Ändå har vi haft tre stora skolutvecklingsförändringar som har knuffat undan det existerande samarbetet och ersatt det med konkurrens. Börjar det inte vara dags att vi tittar i facit? Hur kan vi tro att vi kan konkurrera oss till en bra och likvärdig skola för varje barn? Skolan är vårt viktigaste gemensamma ansvar. Det är hög tid att vi axlar det.

Lästips: LR:s Zoran Alagic har skrivit ett klokt och tänkvärt blogginlägg i samma ämne: Visselblåsare får rätt mot kommunen.