Samma dag som vår skolavslutning var jag inbjuden att prata under rubriken "Föräldrar - stjälp eller hjälp" på ett
lunchmöte hos Rotary i Söderköping. Jag blev glad både över ämne och forum. Rotary är en organisation som på ett genialiskt sätt kombinerar egennytta med allmännytta
– ett professionellt nätverk till gagn för den egna karriären i kombination med ett målmedvetet och effektivt arbete för en bättre värld. ... Tänk om vi kunde använda det receptet för föräldraengagemang i skolan?
Något okomplicerat ämne är inte relationen föräldrar - skola.
Att vara förälder är det svåraste och viktigaste jobb någon av oss har och vi
vill alla tro att vi sköter det jobbet extra väl. Det här är också - i likhet
med läraryrket – ett jobb alla har synpunkter på. Till det får läggas mängder
av skriverier om föräldrar och skolan. Föräldrar curlar sina barn istället för
att uppfostra dem. Föräldrar beter sig som krävande kunder och äter upp både
lärare och rektorer. ”Mer särskilt stöd
om föräldrarna trycker på”. ”Föräldrar hotar med Skolinspektionen”. Föräldrar vill slippa läxor för de ger omys i
familjen. Här är några av rubrikerna bara det senaste året. Samtidigt talar
precis lika feta rubriker om att rätt föräldrar är den viktigaste
framgångsfaktorn i svensk skola. Viktigare än läraren, viktigare än begåvning,
viktigare än skolval – ja viktigare än allt. Hur går allt det här ihop? Kan vi
styra föräldrarollen i skolan så att den blir en ren framgångsfaktor? Eller
borde vi kicka ut föräldrarna helt och hållet?
När jag gick i skolan hade föräldrar en högst undanskymd
roll, och en roll som var helt på skolans villkor. De skulle skriva under
anmärkningar och betyg och ta sina barn i örat när det var påkallat. Det var i princip vad som förväntades innan
det var dags att ställa sig på skolgården med rosor och ballonger.
Om en lärare ringde hem, om en förälder blev kallad på möte
hos rektor – ja då var man som elev alltid i trubbel. Inte sällan även
föräldern. Det var ju deras jobb att inpränta dygder som punktlighet,
hövlighet, flit och renlighet hos sina ättelägg. Och när föräldrarna inte
mäktade med, ja då gav skolan litet extra. En extra örfil, en extra läxa eller
en extra vänlighet beroende på pedagog och pedagogik.
Idag då? De anklagande rubrikerna stämmer. Det finns
föräldrar som bidrar till den svenska skolans misslyckande. Men det finns också
föräldrar som är en tillgång för skolan. Det är hursomhelst både poänglöst och
destruktivt att skuldbelägga en hel kategori människor. Föräldrar i Sverige är rätt mycket som
föräldrar i resten av världen. Vi älskar våra barn, vi gör så gott vi kan och
det händer med jämna mellanrum att så gott vi kan inte räcker till. Här som annorstädes finns det föräldrar som är
fantastiska och föräldrar som borde få sparken.
Det vi behöver ägna tankeverksamhet åt är inte föräldrarna
som sådana utan vilken föräldraroll vårt samhälle genererar. Vilket jobb ger
skolan föräldrarna? Vilket engagemang inbjuder skolan till? Vilka konsekvenser får
den svenska föräldrarollen för skolan?
En tydlig trend är att föräldraengagemanget idag handlar om
det egna barnet. De klasspappor och mammor som tidigare arrangerade klassdagar,
fixade till skolgården, skramlade till presenter och tackkort till lärarna –
som gjorde insatser för hela klassen eller hela skolan - är ett minne blott.
Idag handlar föräldraengagemang om det egna barnet, och en stor del av det
engagemanget är präglat av misstänksamhet. Får mitt barn rätt bemötande, rätt
undervisning, rätt betyg? Är skolan rätt, maten rätt, stödet rätt, läxorna
rätt, barnet tryggt, tillrättavisningarna de rätta? Föräldrar sätter nyfödda i kö, köper hus i
rätt stadsdel (såg till exempel att hemnet.se har börjat lägga in skolinfo i
sina annonser), försöker och lyckas ibland välja vilken/vilka lärare deras barn
har.
Det är också förtvivlat vanligt med föräldrar som inte ser
sin roll i sina barns etiska och moraliska utveckling. Föräldrar som fuskar för
sina barn, ljuger för sina barn och som rätar ut varje kurva och sopar bort
varje dammkorn på barnets väg. Vad ska man säga till en förälder som slår ut
med händerna i uppgivenhet för att telningen spelar datorspel hela nätterna,
aldrig äter frukost eller inte vill gå till skolan? Vad lär sig ett barn av att
lyssna på en förälder som är oförskämd och respektlös mot läraren? Som
recenserar skolans lärare som rörde det sig om en Idoltävling snarare än om ett
utvecklingssamtal? Det finns föräldrar som försvarar sina barn i varje läge.
”Du säger att Pelle gjorde si, men Pelle säger själv att han gjorde så. Här
står ord mot ord”. … Varför drar inte
föräldrar ur sladden, varför ser de inte till att barnen sover, äter, rör sig,
är i skolan i tid med rätt utrustning? Det är ju faktiskt deras jobb, vad de
har åtagit sig att sköta ända från befruktningstillfället. Jag undrar också hur
de tror att det går för deras barn i skolan efter att både lärarnas
undervisning, omdöme och disciplinåtgärder öppet ifrågasatts av deras föräldrar
och de fått medhåll för all egen kritik?
En annan trend är en hårdare ton från föräldrar gentemot
skolan och en mjukare ton åt andra hållet. De föräldrar som hör av sig mest, som upptar
lejonparten av lärares och rektorers tid är dessutom välutbildade föräldrar
till högpresterande barn. De föräldrar och barn som borde vara mest självgående
så att vi i skolan kunde ägna huvuduppmärksamheten åt de barn som varken har
motivation, stöd eller uppfostran hemifrån. För att inte tala om åt de barn som
är försummade eller far illa i sina hem.
Vad beror de här trenderna på? Det viktigaste skälet är att
den svenska skolan varken är likvärdig eller pålitlig. Föräldrar är
misstänksamma för att de har orsak att vara misstänksamma. De bevakar sina egna
barns intressen för att deras barns intressen behöver bevakas. Höga betyg kan
sakna kunskapstäckning, njugga betyg kan betyda att telningen missar
framtidschanser som istället går till någon med glädjebetyg. Skolor kan gå i
konkurs, lärarna kan vara obehöriga och en del av de behöriga har kanske inte
de kunskaper som krävs för ett fullgott jobb. Till det får läggas att skickliga
lärare ofta saknar förutsättningar att göra sitt bästa. För litet tid för för- och
efterarbete, bristande stöd och struktur för elevvård och arbetsro på skolan
och brist på fortbildning (om man inte råkar vara mattelärare).
Bristen på respekt är också kopplad till det kundtänk som
kommit med konkurrensen. Föräldrar kan uppleva sig som och bete sig som
missnöjda kunder. Ur skolans perspektiv är varje kund viktig, har varje kund
rätt, för varje förlorad elev är en förlorad skolpeng. Det här förhållandet är
både osunt och skadligt. Jag har haft kollegor som varit långtidssjukskrivna på
grund av besvärliga föräldrar och rektorer som har fått ta emot de mest
häpnadsväckande förolämpningar och hot. De flesta lärare som varit
yrkesverksamma några år har legat sömnlösa och kokande efter en
föräldrakontakt. Skulle tro att många lärare har lämnat yrket efter
föräldrapåhopp. Åtminstone är det i det läget mina kollegor brukar meddela att
de vill byta yrke. Vi är vana att ta skit från elever, vana att ta tag i det
eller kasta över axeln som situationen bjuder. Men skit från vuxna människor
som inte är vårt ansvar? Påhopp från föräldrar blir lätt tuvan som tippar
lasset för en lärare.
Den enda av de trender jag räknat upp som inte är knuten
till skolan är curlingen och det abdikerade föräldraansvaret. Den trenden verkar vi ha gemensam med många västländer. Men skolan är
medskyldig även här. Genom att inte ställa krav godkänner och normaliserar vi
bristen på ansvarstagande hos föräldrarna. När vi behandlar föräldrar som
viktiga kunder förstärker vi curlingen och självcentreringen.
Ett system som innebär att skolans kompensatoriska uppdrag
sätts ur spel, där lärartid som ska gå till eleverna snos av föräldrarna, där
skolan ägnar sig åt att tillfredsställa krävande kunder på bekostnad av
huvuduppdraget, där elever som dragit en nitlott i valet av föräldrar är
skolans största förlorare – ett sådant system har vi inte rätt att hålla oss med. Därför vill jag inte höra talas
om någon arbetsro i skolan. Arbetsro ska vi ha när vi jobbar med rätt saker och
rör oss åt rätt håll. Inte en sekund tidigare.
Först måste vi se till att föräldrar kan lita på att deras
barn får en god och likvärdig utbildning var de än bor, vilken skola deras barn
än går i. Så länge föräldrar måste hålla ängslig koll på att deras barn inte
blir snuvade på sin utbildning kan inte förhållandet mellan föräldrar och skola
bli annat än stjälpande. Så länge elever
kan bli bestulna på framtidsmöjligheter och betyg kan sakna kunskapsinnehåll
sviker vi både våra barn och vår egen framtid. Likvärdighet bör bli ett övergripande mål.
Vi behöver också problematisera hur vi i skolan förhåller
oss till föräldrar. Det står i all relevant lagtext att barnens behov ska vara
i centrum. Men i praktiken är det betydligt oftare föräldrarnas behov som är i
centrum. När barn har fysiska eller psykiska behov som skolan har svårt att
tillfredsställa och engagerade, friska och förnuftiga föräldrar – då fungerar
skolan och samhället någorlunda – åtminstone om föräldrarna också är envisa och
påstridiga. Men de gånger barn har fysiska och psykiska behov som skolan har
svårt att tillfredsställa helt eller delvis på grund av föräldrarnas sjukdom,
missbruk, kriminalitet med mera – då när samhället borde ta det allra största
ansvaret då abdikerar vi.
Att föräldrar hjälper sina barn hemma är något som avlastar
skolan – så länge hjälpen har effekt utöver att lätta föräldrarnas samveten.
Men att föräldrar behöver slåss för stöd till sina barn och kan överklaga
åtgärdsprogram, det ställer bara till med elände. Det här systemet medför att mest går till den
som skriker högst snarare än till den som har de största behoven. Det skapar också en brist på tillit mellan
föräldrar och skola och att det leder till att de elever vi borde ägna störst uppmärksamhet
får stå tillbaka.
Det här tycker jag är förskräckligt. Hur går det för barn
med funktionsnedsättningar när föräldrarna inte är påstridiga, pålästa, envisa
nog? När inte de förstår sitt barns behov? När barn inte har fungerande
föräldrar? Hur blir det för dem i ett system som bygger på att föräldrar
engagerar sig och är engagerade? Helt uppåt väggarna blir svaret. Och det är just de här eleverna vi är
skyldiga mest. En elev från ett familjehem, med missbrukarföräldrar, en annan med
en pappa på kåken, en mamma som lider av svår depression, syskon på driv och
som grädde på moset en diagnos, säg ADHD, Tourettes eller Asperger har fått en
riktigt usel start i livet. Ska vi då öka på nitlotten genom att se till att
skolan bara blir en sten på färdigt tung börda? Samtidigt som vi curlar de
redan curlade litet till?
Enligt skollagen har alla elever rätt till det stöd de
behöver för att kunna nå och överträffa målen. Enligt skollagen ska skolan och
lärarna lägga mest resurser på de elever som behöver det bäst. Men lagar fyller
ingen funktion om de inte efterlevs. Det är poänglöst att på statlig nivå
skriver vackra, utopiska lagar när man ute på skolorna inte har ett hopp om att
förverkliga dem. Fokus behöver också vara vid resultat – inte vid åtgärd. Vem
bryr sig om en unge har fått särskilt stöd om det inte har varit
ändamålsenligt? Om kunskapsutvecklingen och trivseln ändå saknas?
På individnivå behöver vi reflektera ordentligt över vad det
innebär att vara föräldrar.
Vad har jag för mål med mitt föräldraskap? Hur manifesterar sig de målen i handling? Om
målen och handlingarna inte harmoniserar kommer målen inte att nås.
”Vill du att ditt barn ska bli en omtänksam, hjälpsam,
kompetent och ansvarsfull person?” På den frågan tror jag nästan alla föräldrar
skulle svara ja. Men hur många föräldrar arbetar aktivt för att nå de här målen
med sitt föräldraskap? En förälder som gör sitt barns betygsgrundande
inlämningsarbete – vad lär sig barnet av det?
En förälder som hotar, tjatar eller argumenterar för ett
högre betyg för sitt barn – vad ger det barnet för signal? Föräldern som kör
barnen till varje träning, köper en ny Iphone när den gamla trillat i golvet
eller blivit kvarglömd på bussen, som åker på långsemester till Thailand mitt
under terminen, brer smörgåsarna, plockar undan disken, ställer in mjölken i
kylen och undviker varje konflikt genom att bara säga ja?
Jag tror att konflikträdda curlande föräldrar handlar så för
att de är rädda att förlora sina barns kärlek, vänskap och aktning. Kanske
minns de sina egna konflikter och sitt förakt mot sina föräldrar när de själva
var tonåringar? Oscar Wilde formulerade
naturordningen så här: ”Barn börjar med att älska sina föräldrar. Efter en tid
dömer de dem. Sällan, om någonsin förlåter de dem.” Vi har starkare familjer
idag och relationen mellan barn och föräldrar är viktigare än på Oscar Wildes
tid. Men om man tror sig slippa kickas från piedestalen av sina barn genom att
curla dem kommer man att få ett bryskt uppvaknande. Tonåringar behöver frigöra
sig från sina föräldrar för att hitta sin egen roll och väg i livet. När de
sedan närmar sig sina föräldrar igen är basen ett vuxenperspektiv på den egna
uppväxten. Oscar Wildes förlåtelse grundar sig på att man förstår föräldrarnas
ställningstagande och handlande och föräldrarollens komplexitet när man själv
blir vuxen. Om man blivit tränad att leva sig in i andra människors känslor och
bevekelsegrund, vill säga. Chansen att det händer med ett barn som blivit
tränat att se sig själv som the bellybutton of the universe är mikroskopisk.
Här passar det utmärkt med ännu ett citat: ”Parents wonder why the streams are
bitter, when they themselves have poisoned the fountain”. John Locke den här
gången. Man får inte de föräldrar man förtjänar, men i väldigt hög grad får man
de barn man förtjänar.
Både för föräldrarnas, barnens och skolans skull behöver vi
hitta tillbaka till det engagemang som sträcker sig förbi det egna barnet.
Föräldrar som ordnar med utflykt eller kalas för hela klassen, som turas om att
arrangera läxhjälp, dekorera eller renovera klassrummet, som tar fler än det
egna barnet på konsert eller teater, som är villiga att finnas till inte bara
för sina egna barn utan också för någon av alla de skadskjutna små sparvar som
finns i våra skolor. Med den här typen av föräldraengagemang i skolan slår vi
flera flugor i en smäll. Skolan blir mer effektiv och likvärdig, fler barn får
mer vuxenstöd och föräldrar blir mer av de moraliska förebilder de behöver och
ska vara för sina barn.
Som grädde på moset skulle både föräldrar och barn blir
lyckligare. Vi människor har ett djupt och grundläggande behov av att behövas.
Vi vill känna att våra liv gör skillnad, att vi på något litet sätt gör världen
litet bättre. Att det behovet finns på plats tidigt lärde jag mig väldigt
handfast när vi bodde på segelbåt i Opua på Nya Zeeland. En mamma med två barn
hittade sig hemlösa efter att en av sönerna stoppat ett papper i brödrosten.
Hela samhället slöt upp för att hjälpa kvinnan trots att hon kom från en grupp
illa sedda båtluffare och inte var en av deras egna. Samtidigt gick budet ut
att de här tre hade förlorat allt och att all hjälp var välkommen. Jag bad barnen
plocka ut hälften av sina leksaker och kläder att ge åt de här två pojkarna som
var precis i våra två barns åldrar – fem och tre. Vi bakade bröd och köpte ost
och smör åt dem också, åt dessa barn som vi aldrig hade träffat. Inte en
protest från ungarna inför att halvera leksaksbeståndet. Tvärtom var de fulla
av iver att plocka ut det bästa ur deras från början sparsmakade leksaksförråd
att ge bort. De var båda tydligt lyckliga och stärkta av att kunna bidra, av
att ge och det utan att få något tack från de här pojkarna eller från någon
annan.
Människor som hjälper barn som behöver hjälp finns förstås
redan idag i Sverige. Fantastiska fosterföräldrar som vänder hela tillvaron för
de barn de har hand om, föräldrar som låter en klasskamrat flytta in när helst
det behövs, socialarbetare som går over and beyond. Det jag är ute efter är
något mer organiserat och systematiskt, att vi faktiskt uppfattar alla barn som
allas ansvar. Ja som på Nya Zeeland.
Ortsborna gillade inte de fattiga utlänningar kvinnan tillhörde, men det var
helt enkelt så de gjorde. När saker gick åt skogen ställde alla upp.
Jag önskar att föräldraföreningar kunde ägna sig åt den här
typen av verksamhet, snarare än åt lobbyverksamhet eller bevakande av de egna
barnens intressen. När jag deltog i en europeisk workshop kring
föräldraengagemang i Graz, Österrike insåg jag till min förvåning att en nationell
föräldraförening – något som finns i de flesta andra länder - saknas i Sverige.
Ordförande för Hem och Skola i Finland
berättade att deras förening hade den svenska Hem och Skola föreningen som
modell och till sin besvikelse fått se den svenska föreningen gå sotdöten till
mötes. Finlandsvenska Hem och Skola har erbjudit hjälp och stöd för att få fart
på föräldraorganisationen i Sverige – men utan resultat. Jag vet inte hur länge det har varit så här,
men jag minns skandalen när Hem och Skola anklagades för att ha tillskansat sig
bidrag på oriktiga grunder. Jag förstår inte varför föräldraorganisationer ska
behöver saftigt statligt understöd. Det är rimligt att departementet använder
en nationell föräldraförening som remissinstans och erbjuder ett mindre bidrag
kopplat till det. I övrigt ska föräldraengagemang komma från föräldrarna och
riktas till gagn för hela skolan – inte köpas av staten och riktas till det
egna barnet. Extra stötande blir det med tanke på de njugga bidragen till
lärarnas ämnesföreningar. Vi sysslar med yrkesutveckling på fritid och egen
bekostnad, medan föräldrar får betalt för att lobba för sina egna barn.
Sokrates avslutade sitt berömda tal innan giftbägaren med
att instruera åskådarna att ta sig an hans barns etiska och moraliska
uppfostran. Framför allt skulle de vara flitiga med att påminna barnen om att
de inget visste. Det uppdraget var så viktigt att om åskådarna skötte det
skulle det uppväga all oförrätt mot honom och hans familj. Vi har glidit iväg
en bit från den synen på föräldraskap och även från den synen på det goda
samhället.
När
Sokrates inte längre kunde fullfölja sitt föräldrauppdrag lämnade han över det
till sina landsmän. Jag vill leva i ett samhälle där jag skulle kunna göra
detsamma. Men ska den drömmen bli verklighet måste vi först sparka föräldrarna
ur skolan ... och bjuda dem tillbaka till annat uppdrag.
”Dagens barn är
tyranner. De säger emot sina föräldrar, glupar i sig sin mat och plågar sina
lärare.” Sokrates
”Av naturen härmar
barn sina föräldrar, trots dessas försök att lära dem gott uppförande.” Sokrates
Lathund för föräldrar som vill att deras barn ska bli goda, ansvarstagande, empatiska människor som når eller överträffar sina egna kunskapsmål i skolan.
- 1. Stjäl inte lärartid från dina och andras barn.
- 2. Stärk dina barns förtroende för sina lärare.
- 3. Förstärk inte villfarelsen att världen cirklar runt dina barn.
- 4. Stärk dina barns självförtroende/ansvarstagande.
- 5. Låt inte dina barn smita från svårigheter.
- 6. Överför inte dina egna begränsningar på dina barn.
- 7. Ge inte dina barn bilden att din plånbok/fritid är viktigare än deras skolgång.
- 8. Använd inte ordet begåvning. Undvik även ordet talang.
- 9. Dela inte upp skolan i viktiga och mindre viktiga ämnen.
- 10. Förstör inte dina barns motivation och intresse för skolan genom tjat, gnat och bråk.
- 11. Se till att ditt barn äter en bra frukost. Att dina barn äter en balanserad och näringsriktig kost som fungerar som bränsle är ditt ansvar.
- 12. Ha läggdags eller andra regler som säkerställer en god nattsömn för ditt barn. . Att ditt barn sover tillräckligt för att må bra och fungera väl är ditt ansvar.
- 13. Se till att ditt barn rör sig. Att dina barn får tillräckligt med ljus, luft och fysisk aktivitet är även det ditt ansvar.
- 14. Utgå varken ifrån att ditt barn talar sanning/ljuger. Ta reda på. Det är ditt jobb att fostra ditt barn i riktning ärlighet och civilkurage.
- 15. Låt inte dina barn nedvärdera eller trakassera. Lär inte dina barn att nedvärdera eller trakassera genom exempel.
Media: Missa inte lysande artikeln: "Sluta behandla era barn som kungar" (Aftonbladet debatt).
Karin Olsson skrev en läsvärd krönika i Expressen för några veckor sedan: Flickor uppför sig och pojkar för liv. Också i Expressen: Curling-föräldrarna gör sina barn en otjänst. Roland Poirier Martinsson i SVD: "Det är ert fel, föräldrar!"
Karin Olsson skrev en läsvärd krönika i Expressen för några veckor sedan: Flickor uppför sig och pojkar för liv. Också i Expressen: Curling-föräldrarna gör sina barn en otjänst. Roland Poirier Martinsson i SVD: "Det är ert fel, föräldrar!"