fredag 26 juli 2013

Inget bra skolrecept på DN:s ledarsida

Egentligen hade jag tänkt ta en paus från bloggandet under semestern i Tyskland och Italien, men här sitter jag nu och plitar fast vi bara precis passerat Mjölby. Varför? Jo, Johannes Åman har skrivit en skolartikel: ”Lita aldrig på skolminnen”. Det är inte lätt att hitta budskapet i denna långa text där skolan bara dyker upp i den sista tredjedelen, men jag vågar mig på ett försök: Politiska visioner när det gäller skolan grundar sig på egna skolminnen. Dessa minnen är otillförlitliga och därför har skolan letts på villovägar.  

Villovägarna? Åman nämner inledningsvis tre sådana ”politiska slutsatser”: Skolan bör locka mer färgstarka personer, eleverna borde oftare få känna lärandets glädje, skolan måste vänja eleverna vid att anstränga sig.  
   Det är bara det att inget av det klingar bekant ur den svenska skoldebatten. Att eleverna bör få känna lärandets glädje är inskrivet i våra styrdokument och något ingen bestrider. Att skolan behöver vänja eleverna vid att anstränga sig är inte heller det något som väcker politisk stridsvilja och debatt. Och det där med mer färgstarka lärare, vem har lyft det i debatten? Vilket parti har dragit den slutsatsen? Alla politiska reformer under mitt vuxenliv har hjälpt till att strömlinjeforma lärarkåren. Social kompetens, samarbetsförmåga, förändringsbenägenhet, anpasslighet, lydnad – där har vi de egenskaper som premierats. Akademiker, personer som tänker själva, som säger ifrån när kejsaren saknar kläder har aktivt motats bort. De få som finns kvar håller som bäst på att gå i pension. Andra som inte platsar i skolan är människor som är blyga, ironiska, kyliga, tystlåtna, förlästa, långsamma … listan kan göras lång. Bland oss lärare finns det en och annan som ropar stopp och belägg, som pekar på den utarmning och orättvisa likformigheten och avakademiseringen för  med sig. Barn med icke-akademisk bakgrund som inte möter någon med intellektuella intressen och vanor i skolan blir bestulna på massor av valmöjligheter. Det är inte bara det att de knappast gör någon karriärmässig klassresa. De får heller ingen ingång i konst, klassisk musik, litteratur, filosofi. Ingen tillgång till den enorma kulturskatt vi har, en kulturskatt som ger tröst i sorg, nya tankar, en känsla av samhörighet med tidigare generationer och sekel, en djupare förståelse för människan och mycket mer. Eleverna förtjänar också att möta olika sorters vuxna, olika sätt att vara vuxna i skolan så att de själva kan hitta en modell som passar dem, så att de kan hitta någon som talar till och förstår dem. Gudarna ska veta att inte alla elever är socialt kompetenta, samarbetsvilliga, förändringsbenägna och anpassliga. Dessutom är lydnad, anpasslighet och trevlighet farliga läraregenskaper. Eleverna förtjänar att möta lärare med ryggrad, med beredskap att vara ansvarskännande och ibland obekväma, inte bekräftelsetörstiga kompislärare. 


I slutet av artikeln ger Johannes Åman sitt recept. Eleverna måste bli sedda av sina lärare, känna att skolarbetet är viktigt och att de får den hjälp de behöver. När jag läste det här frågade jag min man om han blev sedd av sina lärare när han gick i skolan. Vi var rörande överens om att vi inte hade haft en enda lärare som ”såg oss” och vi var lika överens om att vi heller aldrig hade önskat oss något sådant (Givetvis då med reservation för att vi kan dra oss helt fel till minnes båda två). Då sa min man något som slog mig som väldigt sant. Han sa att när vi gick i skolan var det vi elever som anpassade oss till lärarna, men idag är det tvärtom lärarna som anpassar sig till eleverna. Det leder till unga vuxna som väntar sig att världen ska anpassa sig efter deras behov och önskemål, som inte är tränade i att observera koder, regler, vad världen väntar sig av dem. Det här är förstås en sanning med modifikation. En bra lärare anpassar sig efter sina elever, en framgångsrik elev läser av sina lärare, men min man är ändå något viktigt på spåren. Det är vuxna som ska fungera som modeller och förebilder för barn och unga och man får aldrig abdikera sitt vuxenansvar, hur illa det ibland än sitter. Nej, vi behöver inte lärare som ”ser eleverna mer”, snarare elever som ser och lyssnar mer på sina lärare, och lärare som har och håller fast vid sina principer.

Att få den hjälp man behöver är heller inte ett måste. En skola där alla alltid får den hjälp de behöver är knappast vare sig effektiv eller utvecklande. Frustration, egen tankeverksamhet, jakt på lösningar, att man frågar en klasskompis, letar i läroboken, på nätet eller i biblioteket, allt det kan vara mer utvecklande än att alltid få den hjälp man behöver. Det enda jag kan skriva under på är att eleverna behöver tycka att skolan är viktig. Och för att det ska ske behöver föräldrar, politiker och ledarskribenter tycka att skolan är viktig. Och den beklagliga sanningen är att vi inte har ett sådant samhälle idag. Bildning – allmän såväl som särskild – står lågt i kurs och vi är bara intresserade av förmågor som vi tror kan leda till framtida inkomster.  Istället för att se till att våra barn är väl rustade för den värld vi har idag ägnar vi oss ett evigt käbbel om vad vi tror ska komma att krävas i framtiden.


Mot slutet av artikeln lyfter Åman ytterligare villospår och recept: Det krävs inte mer mätande eller någon totalsummering av vad eleverna gör under sin skoltid. Istället ska skolans utveckling lämnas åt lärare och elever. Politiker och skolledare ska nöja sig med att ha tydliga förväntningar på att ”lärare tillsammans med sina kollegor ständigt ska sträva efter att förbättra sin undervisning.


Sverige är antagligen det enda västland där inte staten gör någon oberoende kontroll av kunskapsresultaten. Ska vi inte vara helt hänvisade åt Pisa och Timms måste vi förbättra vårt mätande.  Förslagsvis genom att införa centralrättning av de nationella proven i högstadiet. Någon totalsummering av vad eleverna gör under sin skoltid är det mig veterligen ingen som har föreslagit. Däremot en studentexamen som kontrollerar måluppfyllelsen i de viktigaste kunskaperna och färdigheterna. De vill säga en centralrättad examen som tar reda på – inte allt – men det väsentligaste om vad eleverna, lärarna, skolledarna och huvudmännen har gjort under elevens skoltid. Det instrument så gott som alla andra länder använder sig av för att utvärdera och följa upp sitt skolsystem och för urval till högre studier.


Finns det en sådan kontroll kan skolans utveckling gott lämnas åt elever och lärare. Utan en sådan ger jag inte många ruttna lingon för utsikterna att skapa en likvärdig och bra skola.

...  Och förväntningarna?  Jag betackar mig för skolledare som förväntar sig att jag och mina kollegor ständigt ska utveckla vår undervisning. Ständiga krav på ständig utveckling – det har vi haft länge och där har vi en av orsakerna till att det ser ut som det gör i skolan idag. Jag vill ha en rektor som ständigt frågar vad han eller hon kan göra för att underlätta, för att förbättra mina och mina kollegors förutsättningar att bedriva en god undervisning. Jag vill ha samarbeten som växer fram underifrån, födda ur egna behov och önskemål, inte uppifrån påbjudna sådana.


Sist vill jag problematisera Åmans påstående det gäller skolminnen. Visst kan det vara ett problem att alla uppfattar sig som experter på skolan, men det kan också vara en styrka. Det tycks mig som om det är en styrka vi inte använder oss av i tillräcklig utsträckning.  Det finns en svensk tendens att svartmåla det prövade och idealisera det nya och oprövade.  I den kollektiva bild vi har skapat oss var skolan förr auktoritär och ofri, präglad av korvstoppning, våld, pennalism och krav på lydnad. Jag vet att det inte var så i Finland, men jag har inga egna eller släktingars minnen i Sverige. Det jag har sett är emellertid många fantastiska äldre och nu pensionerade lärare, lärare som så gott som samtliga lämnade korridorer fulla av bölande elever när de gick i pension. Jag hade en kollega i Uppsala som fick tårar i ögonen när han beskrev vilken fantastisk lärare min svärfar hade varit (på sextiotalet) och om hur han aldrig hade blivit akademiker och mattelärare om det inte hade varit för honom. Den senaste minnesrösten var en insändare i DN som publicerades någon gång förra veckan. En äldre man berättade om sin gymnasietid, om deras spränglärde och skicklige svensklärare, om elevinflytande, om en skola som öppnade nya världar och som möjliggjorde klassresor. Tyvärr finns inte insändarna på nätet, så jag kan inte länka.


Problemet är inte att vi ägnar för mycket tid åt att minnas. Det är först när alla resultat så entydigt pekar i fel riktning som vi yrvaket börjat titta i backspegeln med något annat än förakt. Vad gjorde vi då som var bättre? Vad har vi infört som ledde fel? Den tunga sanningen är att vi alla som är vuxna i Sverige idag har ett ansvar för varje unge i vårt land, ett ansvar för att var och en av dem får en bra skolgång, får möjlighet att forma sitt liv, bli sin bästa version. Ska vi lyckas med det måste vi blicka både framåt, bakåt och åt sidan. Ska vi lyckas måste vi även skaffa oss redskap för att utvärdera vilka reformer som blir framgångsrika och vilka som bör förpassas tillbaka till ritbordet. Central och systematisk uppföljning av de viktigaste målen och resultaten i skolan.

onsdag 17 juli 2013

Sveriges kluvna skola


Jag har skrivit en replik på artikeln ”Den svenska skolan bättre ur ett finländskt perspektiv” som nu ligger på DN-debatt.se: ”Finlands mål är en likvärdig skola”. Min ursprungliga artikel var något mustigare och en gnutta spydigare, men huvudbudskapet är detsamma. Vi tävlar inte med våra grannländer, slutsatserna vilar på lösan sand och en god värd återgäldar inte sina gästers hyfs med förolämpningar. Det är en helt felaktig bild Strandgren målar upp, men jag hade uppfattat det som skämsigt av Strandgren att återgälda sina gäster på sådant vis även om han hade haft rätt i sak. Det fick mig att fundera litet över vett och etikett. Hur ser det ut med sådant nuförtiden? Larmrapporten om riksdagsledamöter som ”sänder oförskämda signaler” och går klädda i shorts i fel sammanhang tyder på ett problemområde. 

Nu låter vett och etikett kanske tråkigt, men det handlar i grunden om hänsyn, omtanke och ett gott bemötande mot sina medmänniskor. I det ingår att vara en uppskattande gäst. I det ingår också att vara en god värd. Blomma till värdfolket, ett litet tackmeddelande, en flaska whisky till den vän eller bekant som bogserade bilen eller vattnade blommorna under semestern, en avstängd mobil när man fikar med väninnan, att betala tillbaka även små lån, att återgälda en bjuden öl eller cigarett. 

.... I vårt nyttofixerade samhälle är det kanske bäst att samtidigt påpeka att det kostar både affärer, goodwill, samarbete och fördelar att reta upp folk och framstå som ohyfsade internationellt.

Men det viktigaste berörde jag aldrig i min replik. Åsiktsklyftorna i den svenska skolan. För utan den klyftan skulle den här artikeln aldrig ha skrivits. Och den skulle definitivt aldrig ha fått sådan spridning. Nu är inte heller det bara ett ämne. Det finns nämligen så många skolberättelser i Sverige att vem som helst kan bli förvirrad.

Den förhärskande bilden är att skolan är i kris. Under en längre tid har kunskapsresultaten sjunkit och är nu alarmerande låga. Det handlar inte bara om att många elever slås ut. De duktigaste eleverna i Sverige klarar sig allt sämre med internationella mått mätt.
I samma takt som kunskaperna dalat har likvärdigheten gjort det. Idag är föräldrarnas utbildningsgrad den viktigaste faktorn i elevens skolframgång och skillnaden mellan skolor stor. Som en följd av bristen på uppföljning och konkurrensen mellan skolor har vi glädjebetyg och glädjerättning av nationella prov. Studenter kommer därför in på högskolan utan förutsättningar att klara utbildningen, medan andra går miste om framtidsmöjligheter de egentligen hade förtjänat. Det finns också gymnasieprogram som utbildar till arbetslöshet. En orsak är att många program och linjer har lös koppling till arbetsmarknaden.  En annan orsak är att eleverna inte lär sig att ta ansvar, hålla tider, vara trevliga mot kunder. Parallellt med kunskapskrisen har vi en lärarkris. Andelen behöriga lärare är låg, lärarna mår dåligt, är överarbetade, flyr yrket och söktrycket till lärarutbildningarna är på tok för lågt.

Att den här dystra bilden är förhärskande beror på att den vilar på ett tämligen digert underlag. Den bygger på  statistik, på Skolverkets undersökningar, på Skolinspektionens kontroller, på IFAU:s och SNS: undersökningar, på internationella undersökningar och tester och på återkoppling från universiteten.
Det finns heller inga större politiska motsättningar när det gäller verklighetsbilden. Det är när det gäller åtgärderna och orsakerna som åsikterna går isär i partipolitiken. Inte alls så mycket isär som de gjorde tidigare, förtjänar att tilläggas. Det så uppenbart allvarliga läget har fått som konsekvens att samtalet om skolan har blivit mer allvarligt och mindre demagogiskt. Själv håller jag ofta med både Olle Johansson (skolråd i Norrköping, S) och Ibrahim Baylan.  Johan Kant och jag tillhör också olika politiska läger och är ändå så gott som alltid överens i skolfrågor. När det gäller breda politiska skollösningar känner jag mig mer hoppfull än någonsin tidigare. Det vore i sig en väldigt bra sak. Den ideologiska striden om skolan är typiskt svensk och en av orsakerna till våra problem.

Men det finns en motbild. Den säger att den svenska skolan är på framkant. Vi har frimodiga, frågvisa och talföra elever som trivs i skolan. Visst surrar det i svenska klassrum, men det handlar om ett produktivt surr, om elever som samspelar. Våra elever blir duktiga på sådant som inte är så lätt att mäta - som förmågan att reflektera och analysera, entreprenörskap, samarbete, socialt samspel. De får inte så mycket faktakunskaper - men vad gör det? Vi har ju Wikipedia. I Sverige är vi i täten när det gäller IKT. Svenska skolor har flest laptops i Europa och eleverna är bra på att använda dem (den svaga länken är vissa reaktionära lärare). Det kommer att ge oss en stor konkurrensfördel i framtiden. Faktakunskaper, punktlighet och arbetsro - sådant hör forntiden till. Framtidens arbetsmarknad kommer att vara annorlunda och den kräver en annorlunda skola. En skola där klassrummen öppnas upp, där gränserna mellan artificiella ämnen suddas ut.

När det gäller den här bilden är det svårare att hitta underlag. Den sprids ofta av lärare och rektorer som är trötta på larmrapporter om sin arbetsplats, som tycker att de själva är duktiga på sitt jobb och att de inte känner igen den dystra mediebilden på sina skolor. Det finns också en oro att den negativa bilden blir självförverkligande och en tro att en ljusare bild i sig skulle leda till en bättre skola. Det finns även forskare och skoldebattörer som sprider den ljusa bilden ( forskare med visioner - dvs den typ av forskare som gör mig orolig). 

Jag kan förstå de här reaktionerna. För det första ser verkligheten väldigt olika ut. Det finns skolor som är rena katastrofen och andra som är alldeles utmärkta. Och givetvis allt däremellan. Lärare och skolledare som protesterar kan därför göra det utifrån egen erfarenhet. De gör själva ett bra jobb, har duktiga kollegor, nöjda elever och föräldrar. En sådan skola är Nyströmska i Söderköping där min dotter går. Hon blir motiverad, stimulerad och utmanad och eftersom storebror gick i samma skola och precis har fullgjort sin examen vid KTH på utsatt tid har vi facit. Det är kunskaper och inte luftbetyg man får med sig från den skolan. Jag hoppas att det finns många lika bra skolor i Sverige och tycker att de alla förtjänar att lyftas. Visst är det också viktigt att vi lärare har yrkesstolthet och raka ryggar, att vi begär och får erkänsla för det goda arbete vi gör.

En mindre positiv orsak till att den här bilden får en sådan spridning är den svenska självbilden, en självbild som präglas av en hel del arrogans. Vi vill inte se vårt land som ett i mängden. Andra länder ska undersöka,  imponeras av och imitera den svenska modellen. Tanken att vi skulle ha orsak att följa andras exempel, att våra reformer har varit misslyckade och kontraproduktiva slår vi ifrån oss med kraft. Det är typiskt oss att gå längre än alla andra och sedan stoltsera med det. Sexköpslagen, friskolereformen, högskolebehörighet för alla, kvoteringen i föräldraförsäkringen är några exempel på det här.  Vi ska vara mest jämställda, mest moraliska, mest framgångsrika och vi hade också ställt siktet mot ”Världens bästa skola”. 
Den här självbilden är lika felaktig och lika destruktiv som den imperialistiska självgodhet som England så plågsamt fick göra sig av med under sjuttio- och åttiotalen. Men vi har vår i kärt behåll. 

Inte konstigt därför att den ljusa bilden är så lockande. Enligt den är vi ju fortfarande de visionära pionjärerna. Har vi bara litet is i magen är det snart hit alla kommer på studiebesök igen. Den är lockande, men den är också omoralisk. Vi är skyldiga alla de elever som slås ut bättre än så. Vi är också skyldiga alla de kollegor som lämnar läraryrket bättre än så.  (i min närhet finns det fler sådana i år än någonsin tidigare under min lärarkarriär). För även om det finns lärare som trivs och mår bra, elever som lär sig precis det de ska är det alldeles för många som inte gör det, ändå är den svenska skolan i kris. Och det är riktiga, viktiga barn och tonåringar som får sina liv och valmöjligheter krympta av det skälet, varje dag. Deras försummade möjligheter kompenseras inte av någon annans vinstlott. Det finns inga acceptabla förluster i en fungerande skola. Varje barn måste få tillgång till en fullgod utbildning, till en fullgod möjlighet att forma sitt eget liv efter egna önskemål och förutsättningar.


Att se till att de får den rätten är ett kollektivt ansvar.  Alla barn måste vara allas ansvar. Därför behöver skolan bli statlig. Därför måste vi få till stånd en systematisk kontroll av kunskapsresultaten så att lärare, skolor, huvudmän som inte håller måttet kan identiferas och gallras bort. Det räcker inte med ett facit som visar procentsatser för landet, länet eller en huvudman. Vi måste ha facit för varje elev. Det är bara då vi ger dem alla samma värde, samma rätt och samma möjlighet. 

Media: Maria Ludvigsson har skrivit en bra ledare om det här i SVD: Lägre krav ger inte gladare elever. 
Bloggar: Morrica skriver klokt om social kompetens och om sociala koder, Plura reflekterar över likvärdighet.

måndag 1 juli 2013

På Bråvalla-festivalen

De starkaste lyckominnena är knutna till familjen och nära vänner. Barn som föds, bröllop, kärlek, närhet. På god andra plats kommer de där riktigt starka kulturupplevelserna. En Romeo och Julia framförd av brittiska teaterelever på Söder i Stockholm för trettio år sedan. Branaghs fyra timmar långa Hamlet tillsammans med Komvux-eleverna från Östhammar. Valdemarsviksoperans Lohengrin, Ein Deutsches Requiem i Konserthuset i Stockholm, Messias i en kyrka i Singapore, Roxy Music i Stockholm under tidigt åttiotal, Metallica i Hultsfred, konstmuséerna i Venedig, Rammstein i Globen, Ann-Sofie Mutter i Norrköping ...  När det är som bäst kan man känna en intensiv lyckokänsla, en känsla av förhöjd medvetenhet och av gemenskap med alla man delar upplevelsen med. När det är som bäst känns det som om man blir en bättre människa. ... Kanske blir man det också.

Någon sådan känsla infann sig aldrig på Bråvalla - vare sig för mig eller för 17-åringen. Vi har båda satt en hel del tid på att försöka reda ut varför Sonispheres konsertdag på Hultsfred, en dag då vi också satt i köer, en dag då det regnade tre gånger så mycket som på Bråvalla, blev så magisk och varför Bråvalla blev ett sådant jaså.

Den tveksamma logistiken hade definitivt del i det  Det tog oss mer än tre timmar att ta oss dit när det borde ha räckt med en timme och det tog ännu längre tid att ta sig hem. I mer än en timme satt vi praktiskt taget utan att röra oss i kö på parkeringsplatsen. Dåligt skyltat var det också så till den dryga halvtimmes promenad vi hade från bilen till festivalplatsen fick man lägga tid på att virra runt och försöka reda ut var ingången fanns.

De funktionärer vi träffade på utanför festivalen var varken trevliga eller hjälpsamma. Svårt att se vad de verkligen gjorde - förutom att stå där och se uttråkade ut. Mycket av kaoset i trafiken hade kunnat undvikas med litet smidighet och arbetsvilja.

Jämför man det med Hultsfred (Metallica och 37 000 besökare) var köerna där mycket lindrigare och aldrig stillastående, parkeringen lätt att hitta och genomtänkt med många infarter och funktionärer som visste precis vad de sysslade med och som var vänliga och hjälpsamma. Även där hade man en kännbar promenad till festivalområdet, men det var en vacker promenad och betydligt kortare än den vi hade i Bråvalla.

En annan stor skillnad är att Bråvalla är ett så trist och fult ställe. I Hultsfred är området kuperat, det finns gott om uppvuxna träd och sittplatser och så sjön som vacker bakgrund. Att se Metallica där med sjön glittrande bakom scenen - det var magiskt. Att stå på en leråker omgiven av leråkrar med en rad snabbmatsstånd och några karuseller att vila blicken på ... surrealistiskt - ja. Magiskt- nej.

Men kanske hade det gått att sublimera bort allt det där om bara musiken hade låtit bra.  Det var helt enkelt inte riktigt bra ljud på någon av de största scenerna. Värst var Blå scenen. Gogol Bordello lät sådär och när Eva Dahlgren sjöng lät det rent ut bedrövligt. Sådan obalans, sådant missljud. Att öka avståndet hjälpte, men även om ljudet blir mer rätt infinner sig inte den rätta festivalkänslan när artisterna syns som knappnålshuvuden i fjärran.

In Flames tröttnade vi på på tio minuter. Istället såg vi cirkusshowen med Burnt Out Punks. Den var fantastisk. Halsbrytande konster, ständiga överraskningar och massor av humor, fart och fläkt. Vete sjutton om inte det var hela festivalens höjdpunkt?

Nu var det förstås Rammstein vi hade bespetsat oss på och vi lyckades också skaffa oss alldeles utmärkta platser. Det var en fartfylld och humoristisk show vi bjöds på. Frikostigt med fyrverkerier och överraskningar av olika slag. Problemet var att det var samma show vi såg 2010 i Globen. Skumsnoppen, fyrverkerierna, dockorna - det enda vi inte kände igen var Mein Teil. Annars var det här en kortare och blekare variant av samma konsert vi redan hade sett. Det tycker jag faktiskt är sloppy av Rammstein när de kommer till ett land de besöker så ofta, där de har så många hängivna fans.  Det andra problemet är litet svårare att sätta fingret på. Musikupplevelsen - den riktiga som genast infann sig i Globen i Stockholm - den kom aldrig. Det lät aldrig riktigt bra. Berodde det på Rammstein? Berodde det på scenen, på akustiken? Kanske både och. Vi var i varje fall inte ensamma om besvikelsen. Det blev aldrig något riktigt drag. Vi sjöng med, vi slog våra två finger beslutsamt i luften, vi hoppade, vi applåderade, vi skrek. Men vi gjorde det litet lagom och utan att få för mycket lera på skorna.

Bloggar: Dotters recension av samma festivaldag,

Media: DN, SVD, NT, Aftonbladet