måndag 27 maj 2013

Språklärare - ett framtidsyrke?

Nu är söktrycket för att bli språklärare så lågt att det blivit förstasidesnyhet. Jag har blivit intervjuad både för en artikel på SVT:s hemsida: "Osäker arbetsmarknad avskräcker språklärare" och för morgonnyheterna.
Det här är förstås mycket illavarslande. Hoppet står till att det katastrofala läget kan leda till politiska beslut som stärker språkens ställning i skolan - och därmed även språklärarna. Det trots att signalerna på senare tid varit dystra. Vi har en omläggning av meritpoängssystemet som missgynnar moderna språk på gymnasiet och vi har framskridna planer på att introducera kinesiska som ett fjärde språk i grundskolan. Ett språk till kan låta som en god nyhet, men på verkstadsgolvet innebär ett nytt språk att andra slås ut och att anställningstryggheten minskar för alla språklärare - inklusive de i det nyaste språket. Är arbetsvillkor, trygghet och status i botten för språklärarna vill ingen ha yrket och då står vi där utan valfrihet, utan språkstudier - med skägget i brevlådan.

När jag valde att bli språklärare hade språklärare hög status och antagligen bättre  arbetsvillkor än många andra lärare. Regelbundna fortbildningskurser utomlands och - om du ville - årliga språkresor med eleverna. Ofta små grupper av motiverade till mycket motiverade elever, elever som drömde om att se världen, jobba utomlands och som tyckte att språk var viktigt och roligt. Det fanns två språk att välja mellan och relationen mellan språken var rätt konstant.

Men samtidigt som jag blev färdig språklärare genomfördes språkreformen och vad blev resultatet? På gymnasiet försvann språken nästan helt. Under mina år på gymnasiet hade jag aldrig en kurs i franska, utan enbart undervisning i engelska. På hela Bolandsgymnasiet,med cirka 1600 elever, hade vi en liten grupp i varje språk - det var allt. Att utbilda sig till gymnasielärare i engelska och franska visade sig alltså vara en dundertabbe. På högstadiet finns språken i varje fall kvar. Men statusen är lägre än för andra ämneslärare och arbetsvillkoren för en lärare i våra konkurrerande och frivilliga ämnen både osäkra och förödmjukande.

Har tillräckligt många elever valt mitt språk för att det ska finnas en grupp till hösten? Om de inte har valt  mitt språk, är det för att jag inte är tillräckligt rolig (mycket film)? Tillräckligt snäll (sluta tidigare/inga läxor)? Tillräckligt duktig på att motivera dem (godis till filmen)? När de väl har valt kan de när som helst under de tre åren välja att hoppa av till SV/EN gruppen. Eller också kommer de på att man tittar mer på film och att de roligaste kompisarna finns i en annan språkgrupp. Så kommer vi till lönesamtalet: ”Din språkgrupp har halverats. Har du några teorier om vad det kan bero på? Hur har du lagt upp undervisningen? Eleverna säger att ditt språk är tråkigt. Att du ger för mycket läxor. Vad säger du om det?”

Du kanske själv blir orolig efter ett sådant nedslående lönesamtal. Har rektor rätt? Är jag otillräckligt rolig/duktig/engagerande? Kanske det, kanske behövs det litet fortbildning. En kurs i målspråkslandet så du kan fylla på både språkreservoaren, kulturreservoaren och materialbanken. Dream on, säger jag om det. Fortbildningspengar är svåra att skaka loss när det gäller all ämnes- eller didaktisk fortbildning, men extra svårt är det för språk. Ett frivilligt ämne (som inte behövs för det räcker ju med engelska) satsar man inte något extra på. Kurser utomlands är dessutom dyrt. Språkresor för eleverna? Bara om det går att få loss ett EU-bidrag. Fortbildningsläget för språklärare är att de fortbildar sig flitigt, men på egen tid och på egen bekostnad. Ett exempel på det är de stipendier för fortbildning utomlands vi delar ut i Språklärarnas riksförbund. De pengarna kommer ju från medlemsavgifter - dvs från lärarna själva, och kurserna ligger oftast under sommarlovet.

Jag skaffade examen samma år som just min ämneskombination kördes i botten. Uppvaknandet kom under en fortbildningsdag i Uppsala under sent nittiotal då en kvinna från Skolverket läxade upp oss språklärare för att vi inte hade gjort oss förtjänta av det dukade bord statsmakten hade gett oss (gissa vem som var generaldirektör för Skolverket på den tiden?) Här hade vi fått möjlighet att motivera alla elever att lära sig språk. Istället drev vi bort de små stackrarna med vår ålderdomliga tråkiga undervisning. Det här i mästrande otrevlig ton, i ett läge där vi som satt där fortfarande yrvaket tittade oss omkring och undrade hur det gick till när det stimulerande, roliga, trygga och behagliga jobb vi haft förvandlades till det jag nu beskriver - ett jobb där vi saknar anställningstrygghet, utvecklingsmöjligheter och ständigt blir utsatta för förödmjukande utkvalningar ... och dessutom uppläxningar. 

... Så vad behöver då göras? Jo därom vet jag ge besked. Språklyft för Sverige 1, Språklyft för Sverige 2, Språklyft för Sverige 3. .... och Språklyft för Sverige 4, om jag hinner bli klar med den. Allt motioner till Folkpartiet, men det går lika bra för mig om det blir någon annan som verkställer. Och så måste förstås vi ämneslärare kämpa för våra ämnen och våra elever - så gå med i Språklärarnas riksförbund så hjälps vi åt att slåss.

Bloggar: Språk och gatsten , Perfect foreign language teachers: who are they?
Media: K-märk språklärarna i Sundsvalls Tidning,
Plus de français, s'il vous plaît i Allehanda.

Ett språklyft för Sverige 3

att partistyrelsen verkar för att elevernas möjlighet att läsa fler än två främmande språk säkerställs inom såväl det obligatoriska skolväsendet som inom det frivilliga.
att partistyrelsen verkar för att elevernas möjlighet att fördjupa kunskaperna i det andra främmande språket säkerställs inom samtliga gymnasieprogram, samt inom vuxenutbildningen.

 I början av nittiotalet kunde svenska högstadieelever välja tre främmande språk redan i högstadiet.  För den språkintresserade fanns möjligheten att både fortsätta med de tre föregående och att läsa ytterligare ett språk på gymnasiet eller på Komvux. Idag är studietakten i språk låg och möjligheten att läsa fler språk sällsynt till obefintlig på högstadiet. På gymnasiet är möjligheten att välja ett tredje främmande språk begränsad till humanistiskt program och skolor med internationell inriktning. Många gymnasieelever saknar redan möjligheten att fördjupa kunskaperna i det andra främmande språket, det trots att de då går miste om både om meritpoäng och den konkurrensfördel språkkunskaper ger på arbetsmarknaden. Inom vuxenutbildningen erbjuds numera endast undantagsvis språk utöver engelska. Istället är det universiteten som idag erbjuder nybörjarundervisning i språk - en märklig användning av disputerade forskare.

Breda språkstudier som erbjuder funktionell kompetens i två främmande språk är bra för skolans kunskapsresultat, för demokratin, för turismen, för integrationen och för rörligheten. Men vi behöver också återfå den språkkunniga spetskompetens vi har förlorat. Vi behöver tolkar, översättare, forskare, författare, ekonomer, ingenjörer och jurister som behärskar flera språk på en högre nivå. Elevernas rätt att fördjupa sig i det tredje språket, och deras rätt lära sig fler språk än tre behöver därför stärkas både i grundskolan, på gymnasiet och inom vuxenutbildningen. Nybörjarspråk bör dessutom företrädesvis undervisas i skolan, inte på universiteten. Säkerställ därför elevernas möjlighet att fördjupa kunskaperna i det andra främmande språket och att välja ett tredje - och gärna ett fjärde -främmande språk.

Ett språklyft för Sverige 2

att partistyrelsen verkar för att språkval svenska/engelska tas bort.

   SV/EN- valet, det alternativ som väntar den elev som väljer bort sitt andra främmande språk i grundskolan, är i det närmaste oreglerat. Det finns varken kursplan eller uppföljning. Hur man använder tiden och vem som undervisar elevgruppen varierar väsentligt från skola till skola. Inte ens skolinspektionen vet hur man ska hantera språkvalet och gör olika bedömningar från skola till skola. Detta enligt en kartläggning gjord av Jörgen Tholin och Anna-Karin Lindqvist som beställdes av Skolverket.

   Resultatmässigt är nödutgången en förödande förlustaffär. Språklärarna tvingas sänka kraven för att inte tappa alla sina elever och SV/EN-lektionerna är ineffektiva. En orsak är att grupperna är både stora och heterogena och dessutom förändras under terminerna. En annan orsak är att verksamheten saknar både piska och morot och alltför ofta handlar om läxläsning eller rastverksamhet. Den allmänna temposänkning som SV/EN-valet innebär gör dessutom eleverna passiva och får därigenom en negativ effekt både på elevernas språkinlärning och på hela deras skolsituation. Detta samtidigt som språkinlärningens effekt på kognition och allmän språklig förmåga går förlorad.

Sist men inte minst är valsituationen olämplig. Här ställer man inte likvärdiga alternativ mot varandra, utan man ställer ett regelrätt ämne med läxor och lektionsinnehåll mot fyra kravlösa lektionspass i veckan, pass där man många gånger kan göra läxor i andra ämnen, eller bara prata bort tiden. Det slappa alternativet ställs mot studier och läxor i ett nytt språk. Det märkliga är inte att så många  som en tredjedel av eleverna väljer nödutgången - snarare att så många inte gör det. Det är orimligt att ställa tonåringar inför ett sådant val - ett val mellan arbetslinje och glidarlinje. Möjligheten att välja bort språken minskar dessutom likvärdigheten. Det är elever som saknar drivande, engagerade och pålästa föräldrar som väljer bort språket och som därmed radikalt minskar sina egna valmöjligheter i framtiden.
Ingen tonåring ska placeras i en sådan situation. Placera språkval svenska/engelska på den soptipp där det hör hemma.


Ett språklyft för Sverige 1

1. att Folkpartiet ställer sig bakom att det andra främmande språket blir ett obligatoriskt och behörighetsgivande ämne i grundskolan,
Internationellt lyfts flerspråkighet som en allt viktigare kompetens i vår tid av globalisering. En funktionell kompetens i två främmande språk är också en av EU:s åtta nyckelkompetenser. Men i Sverige är resultatet av språkstudierna skrala och motivationen för att läsa språk utöver engelska lägre än i  övriga Europa. Varför är det så?

Det ointresse som har tagit form under de två senaste decennierna kan direkt kopplas till nittiotalets språkreform, en reform som i praktiken gjorde språkstudierna frivilliga. Särställningen som det enda frivilliga ämnet i grundskolan har medfört en annan särställning - den som det enda skolämne vars nytta och värde i vardagslag diskuteras vid svenska köksbord. En behandling få - om något - skolämne skulle klara.

En orsak till språkens särställning är att språkkunskaper av hävd har uppfattats som något som bara är av intresse för en intellektuell elit. I dagens krympande och allt mer kulturellt sammanvävda och blandade värld är emellertid den snäva synen på språkstudier och språkkunskaper både otidsenlig och kostsam.

Den kostnad som har uppmärksammats mest i debatten är att näringslivets behov av språkkunskaper inte tillgodoses av dagens skolsystem. Våra bristande språkkunskaper innebär en minskad export och en konkurrensnackdel på den internationella marknaden.

En kostnad som inte uppmärksammas lika mycket är att de bristande språkkunskaperna har lett till att svenska studenters val av universitetsstudier utomlands snedvrids och till att svenska forskare inte har tillräcklig kunskap om forskning på andra språk än engelska och svenska. ”Om Sverige vill hävda sig som kunskapsnation  måste kunskaper i språk prioriteras högre inom universitetsvärlden”, skriver LR och Svenskt Näringsliv i en rapport från 2011.

Men det finns många fler vinster med flerspråkighet. En sådan är tillgången till en internationell arbetsmarknad. EU-medlemskapet innebär en viktig möjlighet att söka jobb på en starkare marknad vid hög arbetslöshet i det egna området. Det här ökar konkurrenskraften och förutsättningarna för god försörjning både för individen och för samhället - men förutsättningen är funktionella språkkunskaper i flera språk.

Språkkunskaper påverkar även våra attityder. I vårt mångkulturella land ger flerspråkighet bättre förutsättningar för integration, förståelse och tolerans inom landets gränser. För en mångspråkig befolkning är den globalisering vår tid präglas av inte lika hotfull. Språkkunskaper ökar vår interkulturella kunskap och förståelse och ger oss bättre förutsättningar att dra fördel av både globaliseringen och av vårt eget mångkulturella samhälle.

När det gäller projektet EU är den språkliga och kulturella variationen både ett hot och en potentiell styrka. För ett lyckat samarbete krävs kunskap, förståelse och språkkunskaper - inte bara hos en mindre skara utan hos EU-medborgarna allmänt. Lär vi oss att kommunicera, lär vi oss om och av varandra kan det lyfta hela Europa. Inte bara ekonomiskt, utan även kulturellt, intellektuellt och socialt.

En aspekt av flerspråkighet som ofta lyfts internationellt men mer sällan i Sverige är att forskning visar att flerspråkighet är bra för hjärnan. Det handlar både om en gynnsam effekt på de tidigare språken, om förmågan att lära sig nya språk och om effekten på kognition och hjärnans flexibilitet. Högre IQ hos flerspråkiga, lägre förekomst av Alzheimers, förbättring av arbetsminnet, med mera.
Ser vi på fjolårets Pearson rankning av utbildningssystem förefaller flerspråkighet vara en framgångsfaktor. Av de tio länder som placerar sig på topp är majoriteten länder där man satsar på språk. Finland, Hong Kong, Singapore, Canada och Schweiz är alla flerspråkiga länder. Både Finland och Singapore lyfter just flerspråkigheten som en av sina främsta framgångsfaktorer. I Korea lär sig barnen tre språk i skolan och holländarna är antagligen den mest språkkunniga befolkningen i Europa.

Nyttan av att lära sig språk sträcker sig från näringslivets behov och skolans generella kunskapsresultat till individens frihet, försörjningsmöjligheter och kommunikativa och kognitiva utveckling. Den nyttan bör både kommuniceras bättre och komma alla elever till del: Likställ moderna språk med övriga ämnen och gör det till ett behörighetsgivande och obligatoriskt ämne i grundskolan.


fredag 24 maj 2013

Resultatuppföljningen i gymnasieskolan


En till motion till Folkpartiets landsmöte i november: 
  1. att partistyrelsen verkar för ett centralrättat examensprov med preliminärbedömning och möjlighet att begära överprövning av den centrala bedömningen för den undervisande läraren.
  2. att partistyrelsen verkar för att studentexamen utformas som ett komplement till slutbetyget.
  3. att partistyrelsen verkar för att eleverna har möjlighet att göra om examensprovet.
  4. att partistyrelsen verkar för att examensprovet ersätter samtliga nationella prov i gymnasieskolan.
  5. att partistyrelsen verkar för att de nuvarande kursbetygen ersätts med slutbetyg samt att eleverna medges möjlighet att få prövning för ett högre betyg.

En studentexamen fyller många viktiga funktioner. Ett examensprov möjliggör en systematisk uppföljning av kunskapsresultaten i skolan, en kontroll av enskilda lärares, skolors, huvudmäns måluppfyllelse och bedömning, samtidigt som den ger en kompletterande, oberoende och rättssäker bedömning av elevens färdigheter och kunskaper. En förutsättning för att examensprovet fungerar som ett uppföljningsinstrument är emellertid att det rättas centralt. Med preliminärbedömning når man både en kontroll av och en utveckling av bedömningsskickligheten hos den undervisande läraren, samtidigt som den undervisande läraren har möjlighet att se och anmärka mot en tveksam, eller tveksamt motiverad central bedömning. Därmed förbättras både internkontrollen i systemet och rättssäkerheten i bedömningen av varje enskild elev.

I ett examensprov kan man pröva de centrala färdigheterna, men man kan inte pröva alla kunskapskrav i ett enskilt ämne, därför bör ett examensbetyg utformas som ett komplement till ämnesbetygen. Examensbetyget ska varken vara styrande för ämnesbetygen eller ha som ambition att vara heltäckande.

En elevs framtid får inte hänga på enskilda provtillfällen. Ämnesbetygen bör  även av det skälet vara separata från studentexamensbetygen. 

Av samma skäl bör det finnas möjlighet att tentera underkända resultat och att förbättra ett studentexamensbetyg. Förslagsvis ett begränsat antal gånger och till viss kostnad.

I dagens gymnasieskola har vi en betygshets och en uppsjö nationella prov och slutbetyg. Med en avslutande studentexamen försvinner behovet av nationella prov i gymnasieskolan. Övriga nationella prov på gymnasienivå bör därför dras tillbaka.

 I samband med en examensreform bör den nuvarande kursutformningen slopas. Kursutformningen bidrar till snuttifiering och stress för såväl elever som lärare. I färdighetsämnen får kursutformningen dessutom den absurda konsekvensen att en elev kan gå ut med ett lägre betyg i steg ett än i de följande kurserna i ett ämne, trots att den högsta måluppfyllelsen på steg ett är given i och med den högsta måluppfyllelsen på ett högre steg. Kursutformningen innebär vidare att elever som mognar och väljer att satsa på skolan under den senare halvan av gymnasietiden går ut med sämre betyg än en kamrat med en jämnare prestation, trots att de kan gå ut med bättre kunskaper. Slutbetyg med möjlighet att begära prövning för ett högre betyg ger eleverna bättre incitament att anstränga sig och mer rättvisa möjligheter att lyckas i sin skolgång.

torsdag 23 maj 2013

Genom ämnesråd får lärarna inflytande över sin profession

Ytterligare en skolmotion:

Förslag till landsmötesbeslut:
1. att partistyrelsen verkar för att Skolverket inrättar ämnesråd där ämneslärare, fackförbund, representanter för högskola, myndighet, partier och departement möts för samverkan, ämnesutveckling och dialog.
2. att ämnesråd för kärnämnen inrättas ämnesvis.
3. att ämnesråd för övriga ämnen inrättas så att det finns ett ämnesråd för praktisk-estetiska ämnen, ett för hemspråk och moderna språk, ett för naturvetenskapliga ämnen, ett för samhällsämnen och ett råd för yrkesutbildning och entreprenörskap.


Ett motiv för kommunaliseringen var att göra skolan mindre toppstyrd, att ge mer makt till lärare, rektorer, elever och föräldrar. Resultatet har närmast blivit det motsatta. Den professionella frihet och makt lärare tidigare åtnjöt är borta. Lärarnas ämnessamverkan har raserats till förmån för de kommunalt påbjudna arbetslagen. Sjunkande lärarinflytande, sjunkande ämnessamverkan och ämnesutveckling, minskat ämnesutbyte med högskola och myndigheter har lett till både sjunkande intresse för ämneslärarutbildningarna och sjunkande resultat i skolan. Samtidigt har den statliga styrningen blivit alltmer hårdhänt, med ökade krav på dokumentation, detaljerade kursplaner och kunskapskrav, med mer kontroll och mindre dialog. Lärarna har blivit marginaliserade inom det område där de är de verkliga experterna – deras egen profession.

I arbetet med att återge ämneslärarna inflytande, att utveckla ämnesundervisningen och förbättra kunskapsresultaten kan ämnesråd fylla en viktig funktion.
Ämnesråden blir fora där forskning möter beprövad erfarenhet, där kursplaner, timplaner, didaktik, reformer, nationella prov, lärarutbildning och fortbildning diskuteras och utvecklas, där beslut bereds, där villkor, utmaningar och behov för enskilda ämnen och för lärarna i enskilda ämnen diskuteras och hanteras.

Den viktigaste framgångsfaktorn i skolan är ansvarstagande, skickliga, professionella lärare. Lärarnas professionella status, inflytande och ansvarstagande för den egna professionen måste öka om Sverige ska få en bra och likvärdig skola.  Inrätta ämnesråd för en kontinuerlig dialog mellan lärare, forskare,  tjänstemän och politiker.

onsdag 22 maj 2013

Jag motionerar om Skolinspektionen

I november har Folkpartiet landsmöte och det är inte vilket landsmöte som helst - i år ska vi anta ett nytt partiprogram. Inom mina två intresseområden - skola och jämställdhet - uppfattar jag att det är en hel del som behöver ställas till rätta. Därför ägnar jag varje stund jag kan frigöra åt att skriva motioner. I går kväll medan jag filade på en bunt motioner om Skolinspektionen insåg jag att det här ju faktiskt är ett arbete som vinner på dialog.  Samtidigt är det jag uppskattat mest med mitt eget skolbloggande just dialogen. Både med andra skolbloggare och med de som kommenterar i min och andras bloggar. Därför har jag bestämt mig för att lägga upp mina motioner i bloggen för synpunkter, förbättringar och invändningar.
Först ut är Skolinspektionen. Jag är nämligen allt annat än nöjd med uppföljningen av skolan. Är du nöjd? Är du det inte? Gillar du mina förslag? Har du andra? Skriv och berätta.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 1

att partistyrelsen verkar för att skolinspektionen får ansvar för en systematisk uppföljning av den svenska skolan. Uppföljningen ska bestå av centralrättade nationella prov, en centralrättad studentexamen och årsvisa centrala enkäter i utvalda årskurser.

En likvärdig skola är ett av de viktigaste fundamenten i ett demokratiskt och liberalt samhälle. Varje barns rätt till de verktyg som krävs för ett fritt och produktivt liv. I Sverige har vi halkat långt från det målet. Variationen i våra skolor är hög såväl när det gäller kunskapsresultat som trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro. Det räcker inte med stickprov när det gäller något så viktigt som våra barns välmåga och framtid. Här måste uppföljningen ske elev för elev, år för år.

En sådan uppföljning behövs i alla skolsystem, men blir av särskild betydelse i ett konkurrensutsatt system som vårt. Konkurrensen mellan skolor har som konsekvens att det ligger i såväl huvudmännens som i  de anställdas intresse att dölja brister i verksamheten. Ett negativt tillsynsbeslut, en negativ enkät och dåliga kunskapsresultat kan ju skada skolans konkurrenskraft och därmed äventyra den egna verksamheten/ vinsten/ anställningen. Det fria skolvalet förutsätter därför en systematisk, oberoende granskning av varje skola, varje år.

Kunskapsresultaten bör följas upp genom centralrättade nationella prov i det obligatoriska skolväsendet och genom ett centralrättat slutprov i gymnasieskolan. Elevernas trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro bör följas upp genom årsvisa, statliga enkäter.
Enkäterna och kunskapsuppföljningen tjänar som underlag för skolutveckling, resursfördelning och för utvärdering av utförda insatser både nationellt och lokalt. Den systematiska uppföljningen tjänar dessutom som ett likvärdigt och objektivt underlag för det fria skolvalet.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 2

att partistyrelsen verkar för att Skolinspektionen idkar regelbunden tillsyn per kvalitetsområde istället för skolvis och kommunvis och att arbetet både består av att goda exempel lyfts och att krav på åtgärder ställs.

Fokus för vår Skolinspektion är att identifiera och lyfta lagbrott. Men ska en verksamhet förbättras är det minst lika viktigt att förtjänsterna lyfts som att bristerna uppmärksammas. För skolsystemet som helhet är goda exempel en betydligt större framgångsfaktor än uppmärksammade tillkortakommanden.

Som ett medel för att nå en generell kvalitetshöjning inom den svenska skolan bör Skolinspektionen och Skolverket  därför ges i uppdrag att i samverkan utveckla skolan område för område. Kunskapsresultaten och enkäterna tjänar som underlag för vilka utvecklingsområden som ska prioriteras.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 3


att partistyrelsen verkar för att Skolinspektionen genomför tillsyn av enskilda skolor dels i form av slumpvisa stickprov, dels som en åtgärd efter anmälan eller uppdagad underprestation.

Med en systematisk uppföljning av kunskapsresultat och elevernas trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro behövs inte regelbunden tillsyn i dess nuvarande form. Istället kan tillsynen begränsas till stickprov, uppföljning av misstänkta missförhållanden eller bristande resultat.


En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 4


att partistyrelsen verkar för en kontinuerlig utvärdering av skolinspektionens arbete och effekt.

Skolinspektionen har givits stora resurser och omfattande befogenheter. Men med makt måste alltid följa uppföljning och kontroll. Den som varit föremål för tillsyn eller övriga åtgärder bör systematiskt inbjudas att utvärdera kontakten med Skolinspektionen och effekten av tillsynen. Skolmyndigheten bör även systematiskt utvärdera effekten av Skolinspektionens insatser för att utreda om arbetet är rättssäkert, systematiskt, kostnadseffektivt, och om det har önskad effekt.


... Nu har jag skrivit om motion nummer 2 och lagt in alla i motionsverktyget. Så här blev den nya formuleringen:  Att partistyrelsen verkar för att Skolverket och Skolinspektionen i samverkan följer upp den systematiska resultatkontrollen ett prioriterat kvalitetsområde i taget, samt att arbetet både består av att goda exempel lyfts och av att krav på åtgärder ställs.


söndag 5 maj 2013

Lars Viktor Mathias von Schantz, 17 juni 1937 - 11 april 2013




Det är nu precis ett år sedan pappa ringde och berättade att han hade långt framskriden lungcancer med metastaser. Han berättade det helt odramatiskt, ungefär som man berättar att bilen är på verkstad och han hann med flera galghumoristiska skämt under vårt samtal. Läkarna gav honom mellan ett halvt och ett år. Han dog den 11 april strax efter lunch, han dog under den halvtimme jag lämnade sjukhuset för att checka ut från hotellet.

Både stoicismen och humorn var typiska för pappa. Redan när han just hade passerat 50 pratade han som om han hade levt sitt liv och om det fanns något som var heligt för pappas skarpa och lågmälda humor har jag i varje fall aldrig upptäckt vad det skulle vara.

Den humorn har tack och lov gått i arv och den dyker upp både här och var i familjen. Min bror Anders kan till och med överträffa sin far i halsbrytande på gränsen till stötande humor. Det konstiga med sådan humor är att den lindrar både sorg och svartmod bättre än några medlidsamt rynkade pannor och vänliga ord. Vet inte om det är så generellt, men det är definitivt så i vår familj.

Något annat som mer allmänt anses trösta och lindra är musik. Vi barn växte upp till pappas pianospelande. Timme på timme av Bach, Schubert och Chopin. Jag dansade till hans spelande, vi somnade till det - vår barndom hade helt enkelt ett klassiskt ledmotiv.
Några av mina finaste minnen från vår barndom är när pappa och jag lyssnade tillsammans och han berättade om musiken. Händels Messias, Dvoraks nya värld är för alltid präglade av pappas recensioner och berättelser.

Konserter gick pappa sällan på för han blev ofta så berörd av musiken att han började gråta och det tyckte han var pinsamt. Även det har gått i arv, men jag är mer skamlös till både läggning och generation än min far och tar bara med mig näsdukar till konserterna.

När det gäller musicerandet verkar det ha hoppat över en generation. Min bror Anders tog sig an pianolektionerna bittert och motvilligt och slutade så fort det var möjligt. Jag spelade och spelar, men snarare pliktskyldigt än passionerat. Pappa uttryckte aldrig någon besvikelse över det här. Men när jag som tonåring en gång i förbifarten sa att det vore roligt att prova på att spela gitarr fick jag en spritt ny sådan redan följande dag. Det trots att vi på den tiden hade högst ansträngd ekonomi.

Den första tiden efter beskedet var sorgen blandad med en hel del ilska. Kunde pappa inte ha slutat röka? Att vi har dåliga lungor i familjen kom ju inte som någon nyhet. Pappas lillasyster dog tre år gammal i lunginflammation, farbror Henrik i lungcancer och jag fick lunginflammation och tuberkulos när jag var sexton. Efter dagarna på sjukhuset med pappas plågade andning och grannarna med amputerade ben och syrgastuber får jag nästan hålla i mig för att inte uppmana rökare jag ser att sluta.

Trots de ljusa minnen jag beskrivit från min barndom var det alls inget självklart att jag skulle sörja pappa som jag gör. Pappa var en man med ojämnt, explosivt temperament och dåliga nerver - inga goda egenskaper för en småbarnsfar. Han blev dessutom pappa alldeles för tidigt och hade själv haft en sträng och kärleksfattig uppväxt. Lägger man till det att pappors roll på den tiden ofta var att skipa rätt och utmäta straff. ... 

Pappa beskrev sig själv som en man med dåligt självförtroende och stor osäkerhet. Det här var inget han utstrålade, men pappa var mycket självkritisk och förberedde sig minutiöst för allt han åtog sig. Vare sig det handlade om föreläsningar, spelningar eller tal. Mamma som är det omhuldade, enda barnet till snälla ömsinta föräldrar var här pappas exakta motpol. Visst ställde den här skillnaden i uppväxt till problem, men den ledde också till att pappa under åren tinade upp och fick en annan syn på både sig själv och på andra. Det här pratade han ibland om. Han sa att mamma hade lärt honom om kärlek och om föräldraskap. 

Det var inte bara mot sig själv pappa var kritisk. Han var  över lag njugg med beröm och generös med kritik. Det här låter kanske inte som något positivt men just det hör nog till det jag saknar mest hos pappa. Även tämligen milt beröm från honom smällde högt och hans kritik var ovärderlig. Världen är full av människor som är villiga att stryka medhårs. Det är betydligt svårare att hitta någon som berättar när man burit sig åt som ett arsel eller skrivit smörja. En sådan man var min far och i många år skickade jag aldrig vidare någon artikel utan att den först passerat under hans örnblick. 

Kärlek kan vara att berätta för någon hur fantastisk han eller hon är. Vare sig det stämmer eller inte. Men sådan kärlek hjälper en inte att växa, inte heller att se klarare eller att sikta högre. 

Pappa var en mångfacetterad och komplex man, men han hade ett drag som verkligen definierade honom och det var hans starka ansvarskänsla. Den manifesterade sig på flera olika sätt. Ett uppenbart sådant var hans hjälpsamhet. Pappa skulle aldrig ha passerat någon nödställd utan att erbjuda hjälp, aldrig ha sagt eller tänkt att det där är inte mitt bord. Såg han att det var något han kunde göra för att underlätta eller hjälpa gjorde han det. En annan aspekt av ansvarskänslan var pappas plikttrogenhet. Han hade en bredare syn på vad som var hans plikt som son, bror, make, pappa, lärare än de flesta och han försummade aldrig sina plikter.

Min man Åke sa att det känns mindre tryggt utan pappa. Det är sant. Det gör det. Det har också med pappas ansvarskänsla att skaffa. När vi träffades, vare sig det var i Finland eller på Cypern tog pappa alltid ett övergripande ansvar för att allt fungerade och för att alla hade det bra. Han utstrålade också just det här ansvaret, den här övertygelsen att just han kan och skall se till att allt ordnar sig.

Den sista och den vackraste manifestationen av pappas ansvarskänsla var att han var en världsförbättrare. När vi var små var det hans kamp mot naturens godtycke vi märkte tydligast. Närmare bestämt hans kamp mot alla felplacerade stenar på vårt sommarställe. Arbetet inbegrep i allmänhet flera järnspett, rep, och varje familjemedlem - oberoende av inklination och storlek. De gånger de malplacerade stenarna fanns i havet stod pappa spritt naken ute i vattnet och röt order till oss som om det var vår överlevnad som stod på spel.

Det vi inte förstod som barn men som vi har insett efteråt är hur djupt engagerad pappa var i sina elever och i verksamheten på de skolor där han undervisade. I Kristinestad, i Grankulla, i Vasa först i yrkesskolan och sedan i Aftonläroverket.

Under de år de bodde på Cypern engagerade både pappa och mamma sig djupt i den politiska konflikten och även i enskilda människoöden på ön. De intervjuade Denktash och pappa skrev artikel på artikel där han beskrev och försvarade det turkicypriotiska perspektivet. Engagemanget tog sig också formen av stipendier, donationer och lån, både på Cypern och i Finland.

Även på Hemmet, det ålderdomshem i Åbo där han tillbringade sina sista två år ägnade pappa sig oupphörligen åt förbättringsarbete. Det handlade både om sådant han gjorde konkret som hans pianospelande vid dödsfall, högtider och som förströelse och om förslag och idéer på hur man kunde förbättra trivseln och måendet. Han ägnade betydligt mer tid åt att diskutera vad som kunde göras bättre på hemmet än åt att prata om sitt eget mående.

Pappa hade både mörka och ljusa sidor och han var inte alltid en lätt make och pappa att leva med - men han var något så sällsynt och så dyrbart som en riktigt god och generös människa. En man som tog ett personligt ansvar för att göra den här världen till en bättre plats - lika mycket för andra som för sin egen familj. Därigenom är han en förebild för alla som kände honom och en man jag är stolt att ha fått kalla min far.