måndag 26 november 2012

Norrköping bromsar skolan


Så var det dags igen. Anställningsstopp och inköpsstopp på skolorna i Norrköping. Hur kommer det sig att det jämt är när det gäller barnen vi drar i nödbromsen? Norrköping har redan låg skolpeng, billig skolmat och jämförelsevis låga lärarlöner och hög lärararbetsbelastning. När man inför ytterligare försämringar och åtstramningar, vad händer då?  Jag förutspår högre belastning på socialtjänst och polis och sämre framtida skatteintäkter.

 På min skola har vi dessutom ett rejält underskott, så våra svångremmar dras åt extra. En av orsakerna till det är att vår verksamhet för asylsökande och nyanlända elever har gått med ett kraftigt underskott i flera terminer. Detta efter att villkoren plötsligt ändrades mitt under ett läsår. Jag förstår inte hur det är möjligt. Vare sig att spelreglerna ändras mitt i eller att man spar just på de här barnen. I Valdemarsvik var undervisningen för de nyanlända en verksamhet som istället gav skolan ett överskott. Så var det också i Uppsala, min tidigare hemkommun. Då undrar jag hur elevpengen för nyanlända ser ut i Norrköping jämfört med i andra kommuner? Jag undrar också hur man tänker när hanteringen av nyanlända barn och tonåringar görs till en ekonomisk börda för den mottagande skolan och därmed också för skolans övriga elever? Är det god integrationspolitik? Är det ens god ekonomisk hushållning? Visserligen blir somliga avvisade och får ta med sig den utbildning de har fått här tillbaka till sitt hemland - om nu någon vill missunna dem den resväskan -  men när det gäller majoriteten som får asyl är det av största betydelse att de snabbt lär sig svenska och snabbt kommer in i det svenska skolsystemet. Av betydelse för dem själva och av betydelse för samhället.


Det verkar vara betydligt lättare att få de styrande i Norrköping att satsa på broar, idrottsarenor, musikfestivaler och byggnader än på kunskap. Inte konstigt att skatteintäkterna aldrig vill öka. Kunskaper är en mindre spektakulär investering. Men det är en betydligt mer säker och långsiktig sådan än något som beslutas av Tekniska Nämnden.


Skolan ska vara likvärdig. Så står det i vår skollag. Men skollagen sätts ur spel om kommunens skatteunderlag minskar och om beslutade investeringar och infrastruktursatsningar skenar i höjden. Då får man antingen flytta till en mer välskött kommun eller bita i det sura äpplet och acceptera en sämre skola.

måndag 19 november 2012

Om Anne-Marie Körlings: Den meningsfulla högläsningen

Det är något litet gammaldags med högläsning. Sådant man ägnade sig åt på den tid då inte alla kunde läsa, då inte alla kunde skaffa glasögon. Innan tv, innan ljudböcker, innan talsyntes... Behövs högläsning idag? Vad ger det för mervärde att höra en förälder, en lärare, ett syskon, en klasskamrat snarare än en skådespelarröst i mp3-spelaren? Vad ger det den som läser?

Det viktigaste svaret kommer redan på första sidan av boken i form av ett underbart citat. Men det finns många svar. Några jag redan hade tänkt på, andra mer oprövade. Medan jag läste boken dök det upp både nya frågor och nya svar. Bara det kändes berikande. Vad kan väl slå pinfärska tankar? Det skulle i så fall vara gemenskap, beröring, det E.M.Forster beskriver som så svåruppnåeligt och oändligt viktigt - verklig kommunikation, hans ”Only Connect” i ”A Passage to India”. Precis det man nuddar vid - ibland highfivar - vid högläsning.

Själv är jag en flitigt högläsande lärare. Sagor, noveller, artiklar, första kapitlen i romaner, än på engelska, än på franska, än på svenska. Ofta med avbrott för skratt, diskussion, teorier, frågor.
Högläsning har länge också varit ett viktigt inslag i min familj. Godnattsagor, givetvis, men också timtals högläsning på dagtid. När jag läste för den yngsta kom de stora ofta och lade sig med oss i dubbelsängen. Ibland hördes ett instämmande fnitter från rummet bredvid. På sommaren när vi läste på förstutrappan var det grannbarnen som satte sig på trappstegen längst ner. Vuxenhögläsning har vi mest ägnat oss åt sommartid. Närmare bestämt på vår ö i Vasa skärgård. Efter kvällsteet, med alla i sina sängar och stearinljus som enda belysning. Ibland ett kapitel, ibland om det var riktigt roligt eller spännande kapitel på kapitel.

Ett av de starkaste avsnitten i ”Den meningsfulla högläsningen” är när en elev upptäcker att Anne-Marie inte förstår det hon läser högt. Inte förstår heller...  Lyckan i att inte känna sig som den tröga. Gemenskap i utanförskapet istället för ensamhet i utanförskapet. Tillsammans - inte ensam - på kunskapsresan. Starkt.

Det var medan när jag läste Anne-Maries bok som jag började fundera över varför jag kommit att ägna så mycket av min tid åt att läsa högt. Det är inte så att jag själv växte upp med högläsning vare sig hemma eller i skolan. ... Det är nog helt enkelt så att högläsningen har ”promotat” sig själv genom att fylla ett tomrum, ett behov. Numera kan jag ibland känna en saknad när jag läser tyst. En längtan efter att uppleva tillsammans.

... Högläsning av ”Den meningsfulla högläsningen”, det vore något. Men det viktigaste är att läsa den. Gör det!



Bloggar: Anne-Marie Körling, Malin lästipsar, Biblioteksbubbel,

torsdag 8 november 2012

Skolans demokratiuppdrag - det viktigaste och det mest misskötta? Missa inte kvällens #skolchatt.

Demokratiuppdraget tas på allvar på de flesta skolor. Vi anordnar bry-dig-om dagar, vi undervisar i livskunskap, vi visar sedolärande filmer och vi predikar tolerans och alla människors lika värde tills elevernas öron och våra halsar blöder. Därefter tar vi en kopp kaffe och sätter oss självbelåtna i lärarrummet. Mission accomplished. ... Eller?

Jag har aldrig begripit hur vuxna människor kan inbilla sig att man får elever att förstå att alla människor har samma värde genom att tala om det för dem. Om något borde det snarare väcka deras uppskattning för satir och det absurda (det är kanske just därför South Park och Family Guy är sådana succéer), för samtidigt som vi predikar detta statligt påbjudna budskap sänder vi eleverna hundratals signaler om motsatsen.

Åtminstone har jag under min lärarkarriär hört hundratals yttranden som alla avslöjar att vi inte behandlar eleverna som om de har lika värde, att vi varken tillmäter dem samma rättigheter och skyldigheter.

”Jag väljer att inte ta strid om den saken”, ”det är bättre att de kommer på lektionerna överhuvudtaget”, ”om jag ska tjafsa om det varje gång blir det ingen undervisning”, ”han har ju dyslexi”, ”ta ingen argumentation med den eleven”, ”jag borde ha sagt ifrån, men han är ju så charmig”, är några av de mer nötta motiveringarna för att ordningsreglerna inte ska gälla samtliga elever. Eleverna noterar samma sak i sina utvärderingar. Lärare som struntar i reglerna, som allierar sig med eleverna mot reglerna, som behandlar eleverna olika, som kommer med hot som aldrig infrias - dvs lärare som underminerar skolans demokratiuppdrag stund för stund, lektion för lektion.

En gång frågade jag en kollega vad hon trodde att hon signalerade till klassen genom att strunta i att två elever satt med jackorna på och SMS:ade hela lektionerna? Vad det fick för effekt på elevernas demokratisyn och värdegrund. Hennes svar:
 ”De andra vet ändå hur speciella de här två är”.

”All animals are equal, but some are more equal than others”.
Vad kan budskapet annars bli i en skola som är så långt ifrån likvärdig som vår?

Jag ser fram emot spännande diskussioner i kvällens #skolchatt. Twitter mellan 20 - 21, som vanligt.  Levande Historia kommer att vara med på ett hörn. Denna av Göran Persson initierade myndighet som har som uppgift att göra alla mer toleranta. Undrar hur de går till väga när de utvärderar sin verksamhet?

 Jacob Möllstam är den som moderar i kväll och han är inne på liknande spår i sin blogg: Killfröken.