lördag 25 augusti 2012

Om sjukvården i Östergötland och om vårt utbrännande samhälle



Jag tillbringade större delen av förra helgen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Mina symptom har jag kommit att inse är allt för vanliga. Hjärtklappning, andnöd, tryck över bröstet, illamående, magproblem, sömnproblem och - det som bekymrade mig mest - hela sommaren har jag fått ont när jag andas djupt och oförmåga att jobba upp konditionen. Sådana träningspass som förr var en baggis ger mig plötsligt alla möjliga otrevliga symptom och reaktioner.

... Så hur gick det då? Så här i efterhand är jag klart imponerad av både bemötande och vård. Bra samtal med sjukvårdsupplysningen, snabb behandling på akuten, duktiga sjuksköterskor som skämtade ner eventuell oro och en noggrann och kunnig läkare som ställde rätt diagnos ända från början. Han sa att mina symptom tyder på ett förstadium till utbrändhet och rådde mig att utan dröjsmål  trappa ner på uppdragen. Här väntade jag mig att bli hemskickad, men istället hamnade jag på en avdelning för lungröntgen och en noggrann kontroll av hjärtat. Uppenbarligen var det här en läkare som vill vara på den säkra sidan. Även här har jag enbart beröm att komma med. Inte bara när det gällde den vård och det bemötande jag själv fick på avdelningen, jag blev också imponerad över den värme och fingertoppskänsla och effektivitet man visade i vården av mina rumskamrater.

 Dags för en översyn av fördomar och generaliseringar, med andra ord. Jag har nämligen haft låga tankar om sjukvården i allmänhet och Landstinget i Östergötland i synnerhet. I jämförelse med Sollentuna/ Danderyds sjukhus, och Flogsta/ Uppsala Universitetssjukhus har det känts som om vi gjorde ett medicinskt nedköp när vi bytte till vårt tredje landsting. Jag har också varit misstänksam mot att man i Linköping verkat ha både bättre hälsa och bättre vård än i Norrköping, trots att vården ska vara likvärdig och behovsstyrd. I Valdemarsvik har jag aldrig träffat samma läkare två gånger, och endast vid två tillfällen något annat än hyrläkare. På akuten på Vrinnevisjukhuset har det handlat om extremt långa väntetider och en behandling som närmast verkat gå ut på att utreda sannolikheten för att man trillar ner död under de närmaste timmarna. Den enda gången jag har träffat en specialist på Vrinnevi, var hennes  teori att jag var på väg in i övergångsåldern. Den diagnosen ställde hon på tre minuter, men hon redogjorde för den i en hel timme på en svenska som det tog det mesta av min språklärarkompetens att dechiffrera. Det har nu gått fyra år och ingen övergångsålder i sikte, så vid det här laget kan vi konstatera att diagnosen var felaktig. 

Det kändes inte som om jag var på samma sjukhus den här gången, så under de tre år som gått sedan min senaste kontakt har uppenbarligen mycket hänt och det mesta i rätt riktning. Lika länge är det sedan jag besökte vårdcentralen så samma sak kan för allt jag vet ha hänt även där. Den insikten fick mig att tänka på vilket maktskifte vi patienter har upplevt. Förr hade man ungefär lika mycket att säga till om som fisk i frysdisken som patient. Det är ur den tiden min allmänna misstro mot sjukvården och läkarvetenskapen stammar, och den grundlades tidigt. 

Som elvaåring gick jag till skolsyster och klagade på att jag hade ont i magen.  Samma kväll hade de opererat bort blindtarmen på mig. Jag trodde inte då och jag tror inte nu att det var något fel på blindtarmen. Jag hade visserligen ont i magen, men inte så värst. Det var ju också det att lektionen var väldigt långtråkig. Här grundlades min misstro mot läkarvetenskapen.  Av omsorg om mina kvarvarande organ undvek jag därefter skolsköterskor. 

När jag var sexton fick jag tuberkulos och dubbelsidig lunginflammation samtidigt. Medan medicinmännen försökte reda ut varför jag producerade litervis med vätska i lungorna tog de prover på lungvävnaden. En både plågsam och traumatisk provtagning. Den tredje gången de kallade mig till samma provtagning förklarade läkaren att de skulle låta en annan läkare ta provet den här gången i hopp om att han skulle ha bättre tur med sig. Det var ju ett betryggande besked just innan de stack in något som kändes som en handdriven slagborr i ryggen på mig.  Att stolt visa upp hinken med den gråaktiga sörja de tappade ur mina lungor kan jag inte heller så här i efterhand se som ett lyckat medicinskt grepp.  När jag frågade vad det fanns i alla de osannolika mängder medicin de trattade i mig - en berättigad fråga med tanke på att de inte ställt någon diagnos - var svaret att det skulle jag inte bry min lilla hjärna med. ”Doktorn vet bäst.” Jag fick också i ett tidigt skede reda på av en undersköterska att de trodde att jag hade lungcancer. Ett intressant besked att ge till en sextonåring. Inte ens när de ställde diagnosen inkapslad tuberkulos var diagnosen säker. De var nästan säkra på att det var det jag hade och skulle behandla mig därefter. Jag låg på sanatorium i två månader och medicinerades i ett och ett halvt år på den diagnosen. På sanatoriet träffade jag en gammal kvinna som upplevt det motsatta. Hon hade i själva verket cancer, men hade blivit behandlad för tuberkulos så länge att cancern inte gick att bota. I nästan tio år hade jag mardrömmar om att det visade sig att det var lungcancer i alla fall.

Det är inte alls länge sedan sådana här berättelser var vardagsmat inom sjukvården. Det tycker jag att vi behöver minnas. Både för att uppskatta det vi har och för att se till att förändringar leder rätt.  Det jag kan bli orolig för i vårt samhälle av patientmakt är vad som händer med patienter utan makt. Senil-dementa, utvecklingsstörda, nyanlända, maskrosbarn, missbrukare, psykiskt sjuka ... listan kan göras lång. Hur kan vi se till att den som behöver vården bäst också får den bästa vården i vårt samhälle av röstande med fötterna och starka röster?

”Vem är förvånad”, så löd min sons svar på diagnosen varningssignal för utbrändhet. Svaret på den frågan - som inte var någon fråga - vet jag nu är att ingen är förvånad. Varken på jobbet eller i bekantskapskretsen. Just det att alla verkar ha sett lappen ”På väg in i väggen” i min panna har däremot kommit som något av en chock. Något annat som har förvånat och chockerat mig är hur många i min bekantskapskrets som råkat ut för samma sak och värre. Så frågan, vad säger det här om mig, gled snabbt över i frågan: Vad säger det här om vårt samhälle? Om oss?

onsdag 15 augusti 2012

Det är för många påhopp och tankehopp i Törestads artikel

Bloggen har legat i dvala ett tag medan jag har ägnat mig åt styrelsearbete för LK och LMS,  återsett botten på tvättkorgen, meddelst machete tagit mig fram i något som eventuellt igen kan bli en trädgård, och allmänt lyft standarden i vårt långvarigt och varaktigt försummade hem. Nu är det dags att putsa och polera litet även här i bloggen. Skolan har nämligen börjat och Bertil Törestad har skrivit en provokativ artikel på Newsmill. Det sistnämnda märkte jag i och för sig inte själv, utan först när Skolvärlden hörde av sig för en intervju som nu finns i nättidningen: ”Törestads artikel är sexistisk” - snabbt försedd med en vitriolisk och bitter liten kommentar från Bertil.
 ... Egentligen hade jag tänkt skriva om mobbning och det viktiga förebyggande arbetet, men de flesta elever börjar först på måndag, så det kan vänta litet. Skolchatt-ämne kanske, Morrica och Anna_Kaya?

Så vad är det då Bertil har skrivit? Jo, att det finns för många kvinnor och för få män i skolan och att den könsmässiga snedfördelningen påverkar resultaten. Så långt är jag med på tåget. Likriktningen i lärarkåren är till skada för eleverna och där är kvinnodominansen en tydlig del.  Men inte som Bertil påstår för att kvinnor är ologiska,  överbetonar det verbala och saknar vetenskaplighet, utan för att elever behöver förebilder, bredd, många infallsvinklar och ingångar - variation - för att utvecklas optimalt.

Men det är inte bara när det gäller kön lärarkåren har likriktats. Lärare är mycket trevligare nuförtiden. Schyssta, socialt kompetenta, utåtriktade figurer. Det finns knappt några nerdar, inåtvända, blyga och tystlåtna, förlästa lärare. Det finns inte heller många yviga, originella och annorlunda lärare. De flesta rektorer ägnar genomtänkt möda åt att driva bort just förlästa, socialt handfallna, eller bråkiga och originella lärare ur kollegiet. Man ska vara en lagspelare idag. Man ska lära eleverna att göra snygga inlämningsuppgifter och att lämna in dem i tid. Man ska dokumentera, smörja maskineriet, vara trevlig. Charma och smöra för eleverna och gärna också  charma och smöra för deras föräldrar. Men eleverna har inte alls likriktats. Snarare tvärtom. Vad får det då för konsekvenser att lärare, vid sidan av föräldrarna elevernas främsta vuxenförebilder, är så likadana och gör så likadant nästan hela bunten? Jag är övertygad om att likriktningen är till skada både för kunskskapsresultaten och för värdegrundsarbetet och att den i sig behöver problematiseras.

Avakademiseringen är ett relaterat och minst lika allvarligt problem. Det finns idag en hel del ämneslärare med ett ljummet förhållande till sitt ämne, grunda ämneskunskaper och föga intresse för att fördjupa sig i sådant på egen tid och ingen arbetstid avsatt för ämnesfortbildning. Vi har svensklärare som inte frivilligt går på teatern och som enbart läser de klassiker som är obligatoriska på lärarutbildningen, vi har engelsklärare som inte skriver bättre engelska än sina elever, vi har mattelärare som börjar med att tala om för eleverna att de själva hatade matte i skolan och som därefter demonstrerar för sina elever att den sent uppflammade kärleken till ämnet varken är djup eller återgäldad. En inte överraskande konsekvens av det låga söktrycket på lärarutbildningarna och de länge rådande föraktet för ämneskunskaper hos skolpolitiker,  myndigheter och huvudmän, men en allvarlig sådan.  De elever som har akademiker vid frukostbordet reder sig hyfsat ändå, men den elev som inte kommer i kontakt med entusiastiska, motiverade akademiker vare sig hemma eller i skolan får ingenstans vare sig förebilder, incitament eller intresse för högre studier. En likriktad, handledarskola öppnar inte nya dörrar för eleverna. En sådan skola smörjer bara gångjärnen till de dörrar som redan är upplåsta.

Men nu var det alltså kön det handlar om. Och trots att vi i sak tycker relativt lika ger jag inget tummen upp för Törestads artikel. För det första är de logiska sambanden långt ifrån klara i artikeln. Verbal förmåga lyfts som den viktigaste framgångsfaktorn samtidigt som Törestad hävdar att den förmågan överbetonas på grund av kvinnodominansen och att just det är till nackdel för pojkarna.  Om den förmågan traditionellt är svagare hos pojkar borde det vara till fördel att den betonas. Vad som betonas i skolan styrs för övrigt mer av styrdokumenten än av enskilda lärare. Jag uppfattar tvärtom att alldeles för många elever lämnar den svenska skolan med en outvecklad och otillräcklig verbal förmåga. Litet om vad det beror på säger jag i Skolvärlden intervjun, men mycket mer finns att lyfta i det ämnet. För mycket för att det ska rymmas i det här blogginlägget.

Helt abrupt drar Törestad också upp logiskt tänkande. Från det okontroversiella pojkar har generellt sätt bättre spatial förmåga, flickor verbal sådan skuttar han till att kvinnodominansen leder till brister i logiskt tänkande. Farligt nära att påstå att kvinnor är babbliga, men litet korkade. Detta utan att presentera något som helst belägg, eller ens knyta påståendet till något annat i artikeln. 

I slutklämmen kommer fler halsbrytande tankehopp. Vi ska enligt Törestad satsa mer på vetenskaplighet i lärarutbildningen ”och på det sättet komma bort från den kvinnlighetens subkultur som nu alltför starkt präglar skolan och utbildningen till lärare”:  Vetenskaplighet är något som överhuvudtaget inte diskuterats i artikeln. Vad Törestad har för belägg för att det finns sådana brister i skolan och i lärarutbildningen framgår sålunda inte. Inte heller varför han tror att brist på ”vetenskaplighet” skulle vara en orsak till att männen flytt lärarprofessionen. Vad som menas med den ”kvinnlighetens subkultur” Törestad plötsligt i sista meningen påstår råder i skolan och i lärarutbildningen förblir även det höljt i dunkel. Enligt SAOL betyder subkultur minoritetskultur - knappast applicerbart på halva jordens befolkning. På Wikipedia är definitionen ” en avvikande kulturell yttring, skild från de kulturella normer och värderingar som råder i det omkringliggande samhället. Många subkulturers uttryck är kriminaliserade eller vandrar på gränsen till det av samhället tillåtna.”  En kvinnlighetens subkultur som står i motsatsförhållande till vetenskaplighet i skolan? Jag trodde aldrig att jag skulle komma att kalla Törestad för flumforskare, men här finns det ingen stringens vare sig i det tänkta eller i det skrivna.

Bertil Törestads egen artikel är inte heller i övrigt något  exempel på vetenskaplighet. Här är ett längre citat: Det är således mycket som talar för att det borde satsas resurser och medel för att genom rekryteringsinsatser öka männens andel som lärare i den obligatoriska skolan. När sådana synpunkter har framförts framförs ofta motargumentet att om man bara är lärare så räcker det. Lärarnas kön skulle då alltså inte ha någon betydelse. Detta är en intressant synpunkt, särskilt när den framförs från vanligtvis feministiska debattörer, vilket faktiskt händer.”

Här argumenterar Törestad mot påstådda argument utan att ange några som helst källor. Vad är det för ”vanligtvis feministiska” debattörer som har sagt att lärarnas kön saknar betydelse? Var har de sagt det? Och när? Vem är det som framför synpunkten att ”det är mycket som talar för att det borde satsas resurser och medel för att genom rekryteringsinsatser öka männens andel som lärare i den obligatoriska skolan”? Vad är det som talar för det? Vad är det man ska satsa på? Resurser, medel eller rekryteringsinsatser?

Det här är en ofärdig artikel som borde ha stannat i byrålådan. Törestad kan skriva betydligt bättre än så här.  Men undertonen av lärarförakt och generaliseringarna om lärarkåren och lärarutbildningarna är tyvärr välbekanta. Bruket att argumentera mot sådant som påstås ha sagt utan att ange källor likaså.

Bristen på likvärdighet, de sjunkande skolresultaten, glappet mellan pojkars och flickors kunskapsresultat och det ännu större glappet mellan deras betyg ... Det handlar inte bara om allvarliga skolproblem utan om allvarliga samhällsproblem. De förtjänar betydligt mer vederhäftig och saklig behandling än så här.

 Det tycker även Mats i Tysta Tankar: Det går att kritisera skolan utan att vara sexistisk.