fredag 27 juli 2012

Jämställdhet eller feminism i Folkpartiet - the extended version

 Inspirerad av Sanna Raymans funderingar kring feminismen i FP i ledarbloggen lägger jag ut den oavkortade artikeln. I sin egen blogg får man ju faktiskt tala till punkt. :)

Jämställdhet eller feminism i Folkpartiet?

Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot Folkpartiet. I artikeln ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?” (AB 5.7.) anklagar hon partiet för ett minskat intresse för jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen.

Bernström kommer emellertid inte med någon underbyggnad för sina anklagelser. Det enda hon har att anföra är att hon inte tror att Folkpartiet skulle publicera en antologi med namnet Liberal Feminism idag, något man gjorde för tio år sedan. Vad hon har för grund för den tron - annat än att det vore dålig hushållning med partiets medel att reprisera en sådan antologi så snabbt - berör hon inte. Önskar Bonnie Bernström mer aktuell lektyr kan jag anbefalla partiledningens rapport ”Ett parti för lika möjligheter. Jämställdhet och mångfald i Folkpartiet liberalerna” från 2008.

När det gäller Sabuni är det enbart det faktum att hon inte kallar sig feminist som lyfts. ”Feminismen som en del av den liberala ideologin tycks ha försvunnit från agendan när den folkpartistiska jämställdhetsministern har sagt sig inte vara feminist, även om hennes engagemang mot mäns våld mot kvinnor, hedersvåld och tvångsäktenskap är omfattande.” Problemet är alltså inte hur Nyamko Sabuni sköter sitt ministerium utan det faktum att hon inte kallar sig feminist.

Liberalismens kärna är alla människors lika värde, oberoende av kön, etnicitet, ålder, begåvning, ställning, egendom. Det är sålunda en självklarhet att jämställdhet är en huvudfråga i ett liberalt parti, en fråga som både engagerar partiets manliga och kvinnliga medlemmar. Till ordet feminist har emellertid många ett konfliktfyllt förhållande, både inom och utanför FP. Dels på grund av striden om själva definitionen. Särarts-, likhets- radikal- queer- extrem- ny- och anarkafeminism är bara några av förgreningarna. Förgreningar som följts av split om vad som är den sanna feminismen. Men också grund av vänstermonopolet på ordet som inneburit att det kommit att förknippas med ett särskilt åtgärdspaket. Under föregående decennium var det populärt att utmana framför allt män, få dem att svara på om de var feminister. Göran Persson svarade ja på frågan. Nyamko Sabuni säger att epitetet liberal är det enda hon vill ha och att det täcker allt. Gör det Persson till en bättre jämställdhetskämpe än Sabuni? Är det överhuvudtaget rimligt att använda ett ord som exkluderar män, ett ord som står för kvinnokampen för jämlikhet i ett parti där jämlikhet är en lika angelägen fråga för båda könen? Skall inte en jämställdhetsminister vara neutral? Se båda könens perspektiv?

Orsaken till det här utspelet mot det egna partiet är inte att Folkpartiet saknar en jämställdhetsplattform. En sådan antogs vid landsmötet i fjol och den bestod till övervägande del av jämställdhetsarbetsgruppens förslag - en grupp i vilken Bonnie Bernström själv ingick. Och vår duktiga och omtyckta jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni, har FP enbart orsak att vara stolta över.
Orsaken är snarare att Liberala Kvinnor allt mer svängt från att vara partiets kvinnoförbund till att bli en lobbygrupp med en egen politisk agenda, en agenda som i flera stycken skiljer sig från den som röstats fram av Folkpartiets medlemmar och istället liknar vänsterpartiernas program.

Men högerpartierna är skyldiga sina väljare ett alternativ - inte mer av samma. Dessutom finns det ett växande sug efter en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i vänsterfeminismens verklighetsbild med kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Allt fler vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än vänsterfeminismens hårdhänta och förmyndaraktiga metoder. Men ska vi lyckas skapa ett trovärdigt alternativ för väljarna måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en ny verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. Kvinnor och män. Inte en som har lika många blöjbyten, lika många timmar Counterstrike, lika många fällda älgar som utgångspunkt. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt måste män och kvinnor samarbeta om vi ska nå målet jämställdhet. Då är det inte konstruktivt att använda ett epitet som exkluderar män och gör det hela till en kvinnokamp. Vi är feministerna stort tack skyldig för de många gånger dyrköpta landvinningar vi har. Men nu är det dags för nästa steg. Dags att vi tillsammans arbetar för jämställdhet. Kvinnor och män.

Helena von Schantz
ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland
programgruppen för jämställdhet, FP

Länk till kortversionen i Aftonbladet.

torsdag 26 juli 2012

Feminism eller jämställdhet?

Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot partiet. I ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?” (AB 5.7.) anklagar hon FP för ett minskat intresse för jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen. Nu finns min replik på Aftonbladet.se: FP borde ersätta feminism med jämställdhet.  Jag var tvungen att kapa ner den från 4500 tecken till 1500 så den är rätt sparsmakad, men det var det värt för att få in en replik i papperstidningen.

Det behövs en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i bilden av offer-kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och den själviska och farliga mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Många vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än hårdhänt förmynderi. Men ska vi lyckas skapa ett begripligt och trovärdigt alternativ måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en alternativ verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt ska varje metod, lag och förslag ha ett tydligt mål och syfte och följas av en förutsättningslös utvärdering. Kartan får aldrig få företräde framför verkligheten.

Hur kan man skaffa en sann bild av verkligheten när det handlar om något så komplicerat som jämställdhet? Är vi överhuvud taget kapabla att bedöma vilka friheter vi har och saknar? Vi har ju trots allt fått i oss våra könsroller ända från den första rosa eller ljusblå babysockan. Hur ska man kunna avgöra vilka val man gör utifrån förväntningar och mönster man knappt är medveten om och vilka som stammar från ens mest ofjättrade inre själv? Svaret är att det kan vi inte. Vi inser sannolikt inte till fullo hur förtryckta och ofria vi är. Men det gör å andra sidan inte heller våra politiker, tjänstemän och forskare. På många sätt finns jämställdhet som skönhet ”in the eye of the beholder”. Om vi genom användandet av social ingenjörskonst lyckas få millimeterrättvisa i statistiken - lika löner, lika blöjbyten, hästar, motorcyklar, dockhus och World ofWarcraft timmar - är det inget som säger att vi därmed skulle känna oss jämställda och uppleva att vi har den frihet till självförverkligande och den rätt att forma våra liv som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ger oss.

Jag blev upprörd över Bonnie Bernströms debattartikel av tre skäl. För det första tycker jag att den här Folkparti-traditionen att hugga inåt är så trist. Under Folkpartiets dag när vi verkligen borde ha slutit upp bakom våra ledare togs nästan hela medieljuset av olika utspel. Det var Hamilton och sammanslagningen, Cwejman och partiledarposten och Bernström och jämställdheten. Jan Björklunds utmärkta tal, Nina Larssons artikel på Brännpunkt i SVD, vem bryr sig om det när det finns så mycket kittlande osämja att skriva och prata om? Jan Björklund får en hel del kritik och väcker starka känslor. Men det gäller inte inom FP. Han är en mycket populär partiledare som blev omvald med rungande bifall. Ska han behöva läsa att han borde bli utbytt i kvällspressen? Och om inte vi själva stödjer våra ministrar, hur ska vi kunna vänta sig att någon annan gör det? Politik är ett grupparbete. Man har olika infallsvinklar, talanger och åsikter, men man samarbetar för ett gemensamt mål.

För det andra beklagar jag djupt att Liberala Kvinnor håller sig med en egen politisk agenda. Det innebär att LK inte fungerar fullt ut som Folkpartiets kvinnoförbund, utan bara känns bekvämt för den som tycker rätt, en slags intern lobbygrupp. Det finns de som menar att kvinnoförbunden är förlegade och borde avskaffas. Jag tror att kvinnoförbunden fortfarande behövs. Vi har en bra bit kvar till politisk jämställdhet och politisk jämställdhet är viktig inte bara ur demokrati och jämställdhetshänseende, utan också för att vi ska fatta de bästa besluten. Kvinnoförbunden ger oss nätverk, inspiration, möjlighet att stödja, hjälpa och lyfta varandra. Ingen offerroll där inte, utan systerskap och egenmakt.

För det tredje tycker jag att det är både trist och intolerant att haka upp sig på vad folk kallar sig. Är det när alla kallar sig feminister som vi har nått jämställdhetsnirvana? Det påminner mig bara om Sovjet och partiböcker. Det är handlingar som har betydelse inte epitet. Jag är så trött på att folk stoltserar med och fördömer åsikter och tankar. Skryter med hur medlidsamma de är, skryter med sina tårar och korrekta åsikter och fördömer andras brist på tårar och felaktiga åsikter.
Actions speak louder than words, heter det. Men ord påverkar trots allt. Ord kan såra, förändra, upplysa. Det gör varken tårar eller tankar.  Handlingar skriker jämfört med tankar och de vrålar jämfört med de etiketter vi klistrar på oss själva och på varandra.

tisdag 24 juli 2012

3-0 till terrorismen

Så var det dags för vårt årliga Finlandsbesök. På en ö långt ute i Kvarken, så långt ute att man ser fyren på Holmsund utanför Umeå vid klart väder, ska vi plocka kantareller, bada bastu, lyssna på tranor, titta på sälar och glömma civilisationens krav. Vi åkte nästan samma tid i fjol. Det vet jag för vi åkte bara någon dag efter Utöya och jag satte en stor del av vistelsen på att läsa Breiviks manifest och skriva artiklar och blogginlägg om honom och om reaktionerna på dådet i svensk debatt. Om just det kan kallas att lystra till civilisationens krav kan man förstås diskutera.

Reaktionerna är i fokus nu ett år senare också. Det jag går och tänker på är hur effektivt det är med terror. Elfte september förändrade världen på många sätt, varenda ett av dem i linje med terroristernas våtaste drömmar. Tortyr, rättslöshet, krig, indragna friheter och rättigheter, övervakningssamhälle, rädsla, hårda tag, ökade motsättningar. Om det fanns något att lära av det som hände missade vi läxan. När det gäller Breivik är konsekvenserna mer lokala. Men tittar man på debatten här i Sverige har den mestadels haft som resultat oförsonlighet och ökade politiska motsättningar. Kanske också att integritetsdiskussionen tappade styrfart.Vem bryr sig om några futtiga mänskliga rättigheter när det finns galningar med bomber och automatvapen i buskarna? Våra svenska terrorister i Köpenhamn, ja peka finger på oss själva gillar vi inte så mot dem använder vi strutsmetoden. Vilka terrorister?

... Nu undrar jag bara: Varför får terroristerna sätta agendan? Varför låter vi dem jämt vinna?

onsdag 18 juli 2012

"Pajkastningen" på Newsmill fortsätter

För några dagar sedan recenserade Sahlgren mig på Newsmill i artikeln: Konkurrens inte orsak till svenskt skolfall.
Här har ni hans betygsliknande omdöme om mig:  Intellektuellt ohederlig, extemt polemisk, ägnar sig åt ad hominems, medvetet misstolkande, osaklig kritik, konfirmationsbias, halmgubbar, anekdotisk bevisföring samt pajkastning.

Igår publicerades min replik på repliken på repliken på Sahlgrens artikel: Finland inte orsak till svenskt skolfall. Det blir spännande att se om det blir en replik på repliken på repliken på repliken...

fredag 13 juli 2012

Vem vinner i kriget mellan matte och språk?


För någon vecka sedan blev många oerhört provocerade av en artikel i DN Kultur. Det var Jonas Thente som ifrågasatte fokuseringen vid NO, matematik och teknik hos våra skolpolitiker i ”Matematik som huvudämne tillhör dåtiden - politikerna bör satsa framåt”. Det var många som kände sig nödda att ta till pennan för att försäkra Jonas Thente om att matematik är och förblir vårt främsta framtidshopp. Några dagar tidigare skrev jag ett blogginlägg där jag lyfte några av alla de skäl jag ser till att vi borde satsa betydligt mer på språk i skolan. Snabbt kom det arga dementier från en naturvetare som ifrågasatte varje del av min argumentation. Flera andra kommentatörer instämde i lyftandet av matematik och sågandet av språk.

 I mina ögon är det här kriget nästan lika absurt som om vi ställde vatten mot mat, eller sömn mot luft. Det finns ingen motsättning. Däremot finns det som Thente påpekar ett beroende: "Om man behärskar språket så har man ett redskap för att lära sig – till exempel matematik. Om man behärskar matematiken så kan man matematik." Min 16-åriga dotter som läser natur ser förhållandet mellan matematik och språk som mer ömsesidigt. Hon förklarar att matematik är ett språk och att det finns stora likheter mellan att lära sig matematik och språk. Byggstenar, mönster, logiska samband, regler...

Naturvetenskap, matematik och teknik har varit viktiga grenar för mänsklig utveckling länge, det finns ingen orsak att tro att det förhållandet är på väg att upphöra, Däremot tror jag precis som Jonas Thente att den ensidiga satsningen på några ämnen är farlig och på sikt skadlig både för vår tillväxt och för vårt samhälle. Våra barn behöver få en bred och stabil grund i skolan, språk, matematik, estetik, kultur, historia och mycket, mycket mer. I ett gott och demokratiskt samhälle får alla möjlighet att pröva och utveckla sin begåvning och potential och då är språket den avgjort viktigaste hörnstenen - som Thente skriver förutsättningen för nästan allt övrigt lärande. Dessutom är det i gränsmarkerna de intressantaste fynden görs. Dessutom är inte vår tekniska och industriella utveckling beroende av att alla är duktiga på matte utan snarare av spetskompetens hos tillräckligt många. När det gäller språk är det däremot bättre för både tillväxt, demokrati och individens frihet om kunskaperna är både så djupa och breda som möjligt hos hela befolkningen.

Precis som Jonas Thente önskar jag därför att våra skolpolitiker överger den ensidiga satsningen på naturvetenskap. Det finns ingen orsak att ställa Alfred Nobel mot Liza Marklund, eller turismen mot läkemedelsindustrin. Vill vi ha ett framgångsrikt samhälle måste vi låta alla våra blommor få blomma.

Igår publicerades en artikel som jag skrivit med hjälp av ansvariga för och vänner av Lingolympiaden på SVD.se, Varför inget stöd till internationella språktävlingar?  I artikeln kritiserar vi det ensidiga gynnandet av kunskapstävlingar i matematik, teknik och naturvetenskap. Läs den och sprid! Livet är visserligen orättvist och "some animals are more equal than others", men det är inte staten och skolan som ska ge eleverna den läxan.

... Och att missgynna just språk är verkligen att bita sig själv i foten.

torsdag 12 juli 2012

Vill vi ha en störst, starkast och först till kvarnen skola?

För några veckor sedan läste jag en artikel på DN-debatt som verkligen retade upp mig. ”Viktiga kunskaper offras i det finländska skolmiraklet” av Gabriel H Sahlgren.  Idag bemöter jag den på Newsmill. Länk: ”Märklig attack mot finska skolan på DN Debatt”. Inte nog med att artikeln byggde på så gammalt och tveksamt material att det var pinsamt, författaren beskriver dessutom både den finska och den svenska skolan på sätt som saknar verklighetsförankring. Vad det än är för skola denna ”skolforskare” utforskat är det uppenbarligen inte någon nordisk sådan. Men värst av allt var nog ändå Sahlgrens framtidsrecept. Enligt honom borde vi öppna för många parallella läroplansvariationer och ytterligare öka valfriheten  och föräldrarnas, huvudmännens och elevernas makt i skolsystemet.

Jag uppfattar tvärtom valfriheten och det stora ansvar som läggs på föräldrar och elever i Sverige som stora problem. Högutbildade föräldrar är engagerade, pålästa, hjälper till med läxor eller betalar för läxhjälp,  håller koll på meritpoäng, väljer skola, ställer krav på rektor och lärare.  Att lägga ansvar på föräldrar är därför att öka snedrekryteringen och minska likvärdigheten i skolan.  Tanken är att vi lärare i viss mån ska motverka det här genom att ge extra hjälp till de elever som har minst stöd hemma. Men i praktiken motverkar skolkonkurrensen det här. Vi kan inte säga nej till föräldrar som begär vår tid och den paradoxala konsekvensen är att vi lärare ofta ägnar lejonparten av vår tid åt att diskutera och stödja de elever som har mest hjälp hemma. Ska föräldraengagemang leda rätt måste det vara ett engagemang för klassen, för skolan, inte ett skit-i-andra-hjälp-mitt barn-först-engagemang.

Likvärdighet måste göras till ett övergripande mål både för att skolan ska bli bra och för att vi ska få ett gott samhälle som inkluderar alla.  Enligt Pasi Sahlberg är det också just likvärdighetsmålet som är den främsta orsaken till den finska skolans framgångar. Länk till intervju i ABC:s Lateline.

Missa inte heller Jonas Vlachos valfrihetsinlägg i bloggen Ekonomistas: Vad man kan köpa för pengar och ledarartiklarna i Expressen. Förstatliga skolan, Skolans kris är till stor del en fråga om klyftor, Stäng usla skolor och Under tiden som högern sover. 

Inne på liknande tongångar är Skolportenbloggen, ett underhållande och elakt inlägg hittar man hos Sideriska siktet.

tisdag 3 juli 2012

Världens bästa skitskola i Almedalen

Det känns som om det är betydligt mindre skola i Almedalen i år än i fjol. Det intrycket förstärks av mängden intresserade på varje seminarium. När Skolinspektionens Ann-Marie Begler höll seminariet: ”Hur får vi en skola med tilltro?” var det kö ända ut på gatan och omöjligt att ens  komma nära nog för att höra budskapet. LR och UR-seminariet Världens bästa skitskola: Vart är vi på väg? som modererades av Nathaniel Derwinger var ännu mer välbesökt. Tack vare Marie  Andersson (Öpedagogen) fick jag ändå en pall att sitta på - något som är värt en hel del för den som vill lyssna och skriva samtidigt. Och skrev gjorde jag för det blev en mycket intressant debatt. Att Anna Ekström gjorde bra ifrån sig var ingen överraskning - det gör hon alltid. Metta Fjelkner är även hon en pålitligt kompetent debattör.  Likaså Erik Fichtelius. De positiva överraskningarna stod Rossana Dinamarca (V) och Margareta Pålsson (M) för. Rossana för att hon så uppenbart talade av personlig övertygelse och indignation. Äkthet ger alltid resonans. Margareta Pålsson utgick ifrån egna erfarenheter och var mer rakt på sak än toppolitiker brukar även hon. Utom när det blev tal om likvärdighet och valfrihetsreformer. Hon och Bertil Östberg, Jan Björklunds högra hand, ville lägga skulden för den sjunkande likvärdigheten på boendesegregationen och på undervisningsmetoder som ger för stort eget ansvar till eleverna. Helt uppenbart var huvudmålet att försvara valfrihetsreformerna.  Där blev de båda ägda när Anna Ekström konstaterade att deras påstående inte har stöd i fakta. Samtidigt som likvärdigheten sjunkit som en gråsten har boendesegregationen hållits konstant.

Själv blir jag alltid litet irriterad när det här med elevernas letande efter egen kunskap tas upp som huvudproblemet. För det första för att det är ytterligare en variant på ”allt är lärarnas fel”. Hade lärarna bara tagit sitt ansvar och undervisat ordentligt skulle allt vara frid och fröjd, är det budskap som vilar där mellan raderna. För det andra för att det är det bärande konceptet för Kunskapsskolan - en av de största och mest framgångsrika friskolekoncernerna.  Det finns mycket pengar att hämta i att låta de elever som klarar av det blir autodidakter. Fortfarande. För det tredje är likheterna stora mellan 90-talet PBL och dagens entreprenöriella lärande. Även idag går metoderna före resultaten både för huvudmän och stat. Även idag pågår letandet efter den rätta vägen, den sanna frälsningsläran.

I sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg skälen till att det elevaktiva lärandet fick sådant genomslag. För det första trummades påbudet ut med stor kraft från såväl skolmyndigheter, skolforskare och politiker med figurer som Mats Ekholm och Ylva Johansson i spetsen.  Och det var ett påbud inte ett förslag. Vi blev instruerade att undvika undervisning och fick veta att ämneskunskaper närmast var ett minus, något som ökar den farliga frestelsen att inta katedern och undervisa. Framför allt såg dåvarande Kommunförbundet stora vinster med en metod som varken kräver mycket för- och efterarbete eller behöriga lärare. I den svenska skola där många lärare är obehöriga, även de behöriga illa försedda med ämneskunskaper och där alla lider av brist på tid att förbereda och efterarbeta en genomtänkt undervisning blev det här i praktiken den mest attraktiva och i vissa fall den enda möjliga metoden.  Dessutom fanns det starka incitament för läraren. Med elevaktiva arbetssätt går man nämligen fri från kritik från elever och föräldrar. Ingen kan ifrågasätta vare sig ens kompetens eller undervisning - alla eventuella misslyckanden ligger på eleverna.

Så hur ser det ut om man ser på incitamenten  och förutsättningarna idag? Vi har inte blivit mer behöriga, det tar år innan den nya lärarutbildningen med ökat ämnesdjup börjar spotta ut lärare, tiden för för- och efterarbete har krympt ytterligare, och våra huvudmän - privata som offentliga är precis lika intresserade av shortcuts.

Metoderna och frälsningslärorna må byta namn. Innan lärarna har kompetens, tid och incitament att bedriva en kvalitativ undervisning kommer vi inte att se några väsentliga lyft i skolan. Och likvärdigheten? Den är varken lärarkårens fel eller lärarkårens bord.  Den bollen är statens.