fredag 24 februari 2012

Om Anne-Marie Körlings brandgula bok - Nu ler Vygotskij

”Många verkar se läraryrket som ett vanligt jobb nuförtiden.” Det här sa en äldre kollega till mig förra veckan. Det var i samband med att vi pratade om de nationella proven, att det för oss var självklart att just vi skulle finnas i våra klasser hela provtiden oberoende av hur det faller in i vår arbetstid, oberoende av om det ingår i det ”man ska göra”. I grunden handlar det om ansvar, att man känner ett ansvar och ett djupare engagemang för eleverna - ett  ansvar och ett engagemang som man inte lämnar på skolgården när skoldagen är slut.

 I grunden är det härifrån mitt motstånd mot arbetsplatsförlagd tid och semestertjänst stammar. Som lärare har man gjort sitt jobb när man har alla sina elever på banan, när man själv vet att man har gjort sitt jobb. Inte när åtgärdsprogrammen är skrivna, när arbetstiden är klockad och det centrala innehållet i kursplanen avbockat. Lika litet som en skådespelare är klar att spela Hamlet när han har lärt sig replikerna. Var alla lärare engagerade eldsjälar innan kommunaliseringen och den arbetsplatsförlagda tiden? Nej. Men betydligt fler, och det är den lärarkategorin som gör störst skillnad för eleverna. Varje unge borde träffa åtminstone en. Själv hade jag flera sådana lärare. Själv har jag föräldrar som var sådana lärare.

Allt det här kom jag att tänka på när jag läste Anne-Marie Körlings fina bok . Hon är nämligen långt ifrån att se läraryrket som ett vanligt jobb och hennes bok är allt annat än insmickrande. Lärare som slösar bort elevernas tid, som sätter etiketter på sina elever och som skuldbelägger dem har Anne-Marie ingen pardon med. Eleverna har rätt till inlärning, innehållet måste vara i fokus och det är hos sig själv läraren ska leta fel när undervisningen inte fungerar.

En del känner jag igen från bloggen Körlingsord, men långt ifrån allt. Det är liksom mer ord och inga visor här. Anne-Marie vet precis hur hon ser på lärarrollen, hur hon tycker att ett klassrum ska se ut och fungera, vad eleverna har rätt att vänta sig. Utvärdering, demokrati, att synliggöra elevernas lärande, samlärande, texten i centrum, om allt det berättar Anne-Marie hur hon gör och varför. Hon berättar om vad som lyckats, om vad som misslyckats, om sina ambitioner, om sina tankar runt läraryrket och undervisningen. Utstrött genom boken finns elevarbeten och utvärderingar som både lättar upp texten och ger den tyngd.

Anne-Marie och jag delar många ledord. Utgångspunkten är demokrati, eleverna skall  inte bara ha inflytande utan vara medskapare av undervisningen, kunskapen i centrum, trivsel och samarbete i klassen, i gruppen. Men trots att jag nickar instämmande när Anne-Marie beskriver lärarrollen, hur hon tänker och vilka mål hon har gör vi olika. Jag lägger mycket tid på förberedelser och gillar inte att rycka lektioner ur rockärmen. Variation, effektiv tidsanvändning och lustfyllda lektioner är min ständiga strävan.  Anne-Marie har ett fast upplägg, lägger litet tid på förarbete, men desto mer på dokumentation och efterarbete - mina akilleshälar.  ”Skolans tysta läsning är förödande”, skriver hon. Jag tycker att det borde finnas mycket mer tyst läsning i skolan, för de barn som inte har läsande föräldrar kommer inte in i böcker om man inte startar dem i skolan. Jag vill ha högläsning, läsning med diskussion, med läslogg och tyst läsning - rubbet.

Även lust är något Anne-Marie är kritisk till i skolsammanhang. Det är roligt att kunna, men inte särskilt roligt att lära, menar hon och hon varnar bestämt för vår rolighetskult i skolan.
När jag berättade det här för min 16-åriga dotter förbluffade hon sin mor genom att dra följande citat ur huvudet: ”Kunskapens rötter äro bittra men dess frukter söta”. Som svar citerade jag Georgi Lozanov, suggestopedins pappa: ”Det är viktigare att man har roligt i skolan än att man lär sig, för har man inte roligt lär man sig ändå väldigt litet och har man roligt har man åtminstone livskvalitet”. Ett provokativt yttrande, men tänkvärt. Livet pågår i skolan och det livet ska ha kvalitet. Men det finns också mycket lust i själva lärandet och den lärlusten och lärglädjen behöver eleverna möta i skolan. För utan den uträttas inga storverk. Det stryker jag under med ännu ett citat:  Thomas A. Edison ”I never did a day's work in my life. It was all fun”.

Hur kan man hamna så olika utifrån samma elevsyn och syn på vår profession som Anne-Marie och jag? En orsak är nog att Anne-Marie är klasslärare och jag ämneslärare. Jag tror inte att jag skulle kunna göra alla skolans ämnen lustfyllda, men just mina ämnen, språk, litteratur, berättelser, resor, musik, kulturer - det är helt enkelt det bästa som finns, det  roligaste och det mest spännande. Så gissar jag att de flesta ämneslärare känner. Den kärlek vi känner till våra ämnen behöver vi sprida i klassrummet. Det kräver eftertanke. Det kräver förberedelser. Det kräver stor lyhördhet inför eleverna. Och när det lyckas är det helt underbart.

Olika yrkesroller är en förklaring, men jag tror att en minst lika viktig förklaring är att Anne-Marie och jag är olika som personer. Ska man bli sin bästa version som lärare måste man använda sig själv som redskap och vi har alla olika egenskaper, styrkor och svagheter och allt det präglar vårt arbete i klassrummet. Det här är en viktig sak. Lärare behöver inte bara tillåtas utan uppmuntras att vara och göra olika.  För eleverna är olika och de behöver många modeller, arbetssätt och infallsvinklar.

Jag är glad att jag har haft privilegiet att få besöka ditt klassrum, Anne-Marie och över att jag fått dela dina tankar om vår profession. Det har berikat mig och gett mig en stor dos av den reflektion vi har alldeles för litet tid för i vårt yrke. Tack, Anne-Marie! Din bok förtjänar att spridas och läsas både på skolor och på lärarutbildningar. Jag fick min bok som gåva av dig. Jag ska sprida den. Och jag börjar här.



Även ITmamman recenserar: Nu ler Vygotskij – en bok av Anne-Marie Körling







tisdag 21 februari 2012

Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden 3?

Hon väljer verkligen intressanta sängkamrater, Eva-Lis Sirén. För ett år sedan debatterade hon ihop med Anders Knape (SKL).  Idag skriver hon på DN debatt tillsammans med Gustav Fridolin. Det är en kryptisk artikel som man får läsa några gånger om man vill ha fatt på budskapet.  Citat ur artikeln: ”Svensk skola har många utmaningar. Så länge inte alla elever når kunskapsmålen, så länge elever slås ut från grund- och gymnasieskola och så länge det finns elever som är otrygga i skolan finns mycket att göra. Svenska lärare är dessutom felavlönade. Det är viktigt att genomföra reformer som tar itu med skolans verkliga utmaningar. ” Visst är det fint hur det där med felavlönade har stuckits in där? Och skolans verkliga utmaningar, istället för de inbillade som vi nu ägnar oss åt.

Miljöpartiet och skolan... Det politiska skollandskapet har ändrats och motsättningarna mellan blocken minskat. Jag kan läsa en artikel av Mikael Damberg och nicka gillande. Även Vänsterpartiet beskriver en skola jag känner igen och en hel del åtgärder jag tror på. Men ett parti utmärker sig för sin enligt min uppfattning världsfrånvarande skolpolitik. Miljöpartiet. I rättvisans namn, om Miljöpartiet är det sämsta skolpartiet får man även konstatera att skolan är MP:s sämsta gren. På så vis jämnar det ut sig för miljön är alliansens sämsta gren. Men det är ändå ungefär lika förbluffande när ordförande för det andra lärarfacket skriver debatt med MP:s språkrör som om Greenpeace skrev debatt ihop med Anders Borg eller Carl B Hamilton.

Så vad är det som oroar detta udda par? Först och främst att legitimationsreformen fått framskjuten deadline. Det väcker stor oro, påstår de. Okej? Har inte märkt av någon sådan oro. Ligger lärare sömnlösa på nätterna för att de inte får sin pdf-fil så snabbt som de hade räknat med?

Artikelförfattarna påstår också att man ”kraftigt ökat lärarnas arbetsbörda” genom att införa NP i åk 3 och genom att betygslika omdömen ska ges från åk 1. Det här är rent nys. Att genomföra och rätta NP i åk 3 kan knappast ses som någon tung arbetsbörda. Omdömen har vi skrivit i många år, att det tydligare regleras hur de ska skrivas är inget som ökar arbetsbördan. Man oroar sig också över introduktionsåret. Alla nyexade lärare som inte får plats. Okej? Om inte det fungerar som det ska, vems är egentligen ansvarets? Vem är det som är huvudman för skolan?

All kritik i den här artikeln riktas mot staten, mot Skolverket och mot utbildningsminister Jan Björklund. Men vi har inte en statlig skola utan en kommunal sådan. Om lärarlönerna är låga är det kommunerna som ska höja dem. Om resurser och kompetensutveckling saknas - ja då är det igen kommunerna som ska lätta på plånboken. Introduktionsåret? Kommunernas bord. Lärarlyftet? Också kommunernas bord. Förutsättningarna för att göra ett bra jobb? Kommunernas bord. Det enda av allt man klagar över i artikeln som är statens bord är lärarlegitimationerna.

Eva-Lis Sirén och Gustav Fridolin, man kan inte äta kakan och ha den kvar. Antingen får ni överge ert envetna och blinda kommunaliseringskramande och börja verka för en skola där allt det här verkligen är statens bord, eller också får ni adressera den här artikeln annorlunda.
... Förslagsvis till Eva-Lis Siréns föregående sängkamrat - Anders Knape på SKL.


lördag 18 februari 2012

Knoppen en del av kroppen

Jag har varit sjuk sedan i lördags men ändå släpat mig till skolan. På måndag var det ett utvecklingssamtal som jag bara måste..., på tisdagen ett annat åtagande, på onsdagen trodde jag att jag mådde bättre, men jag hade fel, på torsdag var det så många lektioner jag inte ville lämpa över eller ställa in och på fredag.... ja på fredag kunde jag väl lika gärna bita ihop när jag gått till skolan sjuk hela resten av veckan. Hela familjen har varit sjuk, så vi har ätit något vitlökigt och snabbanrättat under tystnad och hostattacker och sedan stupat i säng varje dag.  Att vara i skolan i sådär zombie-artat skick kan sluta väldigt illa, för lärande och undervisning är krävande sysslor. För mig har det fungerat, för jag har bara nior och dessutom helt underbara nior. Men mitt eget glasartade, ofokuserade uppträdande har fått mig att fundera en del över zombie-artade elever.

Jag menar sådana som är zombie-artade hela tiden, varje lektion. Vi talar om problemet med att lektioner är tråkiga, att lärare inte stimulerar elever tillräckligt, men vi pratar inte alls tillräckligt om ett betydligt större problem - att elever inte mår tillräckligt bra för att kunna lära sig. Har man inte sovit tillräckligt, har man inte ätit frukost, då är förutsättningarna för inlärning riktigt dåliga. Med dagens tonåringar får man till det lägga att de ofta äter skräp även när de äter. Hemma serveras fryspommmes, korv och andra halvfabrikat, skolmaten består av ännu mer halvfabrikat och transporteras dessutom ofta så länge att minst hälften av näringen försvunnit, mellanmålen består av godis, läsk, O’boy och mackor gjorda på vitt bröd. Hur ska en hjärna kunna fungera på sådant bränsle?  När de lägger sig verkar många tonåringar styra över helt själv numera. Ett ansvarsområde många av dem är illa rustade att hantera. Lika illa ställt är det när det gäller motion. Det finns en förskräckande stor andel elever som knappt rör sig överhuvudtaget. På rasterna och lektionerna sitter de med sina datorer, föräldrarna kör dem till skolan och hemma sitter de vid sina datorer.  När jag växte upp var barn ute nästan hela tiden. Vi lekte detektiv, röda och vita rosen, kurragömma, vi spelade brännboll, vi skidade, vi byggde kojor, vi lekte snöbollskrig, åkte pulka. Det var först på gymnasiet man överhuvud taget fick vara inne på rasterna, så mycket av det här gjorde vi också i skolan.

Att motion och rätt bränsle gör att hjärnan fungerar och lär bättre är inte så revolutionerande. Att det är viktigt att barn rör sig i ojämn terräng för att motoriken ska utvecklas vet vi också. Men nu säger forskarna att den fria leken är avgörande för hjärnans utveckling, för att barn utvecklar sådant som initiativförmåga, problemlösning, samspel, kreativitet, skapande. Samma fria lek som vi i stort sett har avskaffat? Och ersatt med entreprenöriellt lärande som ska ... utveckla initiativförmåga, samspel, problemlösning, kreativitet, skapande.

Ja, giv mig styrka. Vad den här vanvården, curlingen och detaljstyrningen av den uppväxande generationen får för konsekvenser återstår att se. The jury is still out om huruvida ADHD, autism med flera diagnoser kan kopplas till en tv-tittande, dataspelande, chipsmumsande barndom.

I mina ögon är det här en stor, tickande orosbomb. Men den talas det tyst om. Istället oroar sig vuxenvärlden över hur våra barn ska klara sig i sin digitala framtid. Det trots att vi som växte upp med en tv-kanal inte har haft några problem att navigera oss i vår digitala samtid. Det trots att våra barn är så virtuella att de knappt har några liv. Det tycker jag är riktigt, riktigt ironiskt.



I DN oroar man sig både över skräpmatskulturen och över stillasittande sportlovsbarn. Här är länk till TV:n och datorn har ersatt skidbacken på sportlovet.  Det hälsointresse de skriver om i Snabbmaten ökar trots hälsotrend kan jag emellertid inte säga att jag märkt av. Var håller den trenden till?

Länken till en dokumentär  om lekens betydelse Mats i Tysta Tankar tipsade om: Barndomens försvunna äventyr.
Länk till forskningsnyhet om lekens betydelse för läs- och skrivinlärning.

fredag 10 februari 2012

Björklund, Stockhaus och surfplattorna - the extended version

I dag har jag, Johan Kant och Gertie Hammarberg Tersmeden en artikel i DN som fick rubriken "Jan Björklund håller sig till läroplanen".   Artikeln jag ursprungligen skickade in var emellertid på 6600 tecken - inte som den här 2000.  Jag lovade Johan att publicera den "uncut", men istället blev det "the extended version": 

Det är en olustig debatt om digitala lärverktyg som blåst upp  i DN och i sociala medier. Man argumenterar vilt - men inte mot gjorda uttalanden utan mot sådant som ingen vare sig sagt eller skrivit.  Att vi diskuterar skolan är bra - en nyanserad diskussion resulterar i mer genomtänkta och välavvägda beslut. Men när man ägnar sig åt överdrifter och osakligheter i debatten gör man däremot skolan en björntjänst. Vi har  länge haft en infekterad och ideologiserad skoldebatt i Sverige där sådant varit vardagsmat. Under de senaste åren har motsättningarna mellan de två politiska blocken minskat och samtalsklimatet hyfsats. Tyvärr verkar det nu ha grävts nya skyttegravar i skoldebatten.

Ett exempel på det här är är en debattartikel skriven av tre lärare (DN 4.2.).Det börjar redan i rubriken. ”Surfplattan är ingen fluga, våga se framåt Björklund.” En rubrik där man både  tillskriver Jan Björklund ett osmickrande citat och en osmickrande rädsla. Men hur  mycket man än googlar på Björklund och flugor är den här artikeln den enda träff man får. Var kommer då debattörernas fluga ifrån? Det finns en ledtråd i den här svårlästa meningen: ”Precis som kritiker på 90-talet hävdade att internet bara är en fluga kan man inte längre avfärda den digitala utvecklingen.”  Onämnda personer ska alltså ha kallat internet en fluga? Den här gången fanns det en google-träff. På Wikipedia vet man berätta att Ines Uusman (S) en gång felaktigt har tillskrivits ett sådant påstående.

De tre lärarna nöjer sig emellertid inte med att lägga falska flugor i Björklunds mun, vi får också veta att han ”tagit avstånd från den digitala utvecklingen”, ”kritiserat användandet av surfplattor i skolan”, är en bakåtsträvare som ”backar ur framtiden”. Dessutom rasar och basunerar han samtidigt som han sviker både lärare och elever med sin ”svartvita pedagogik”. Ingenstans i artikeln finns ett citat, en källa eller en förklaring till alla invektiv. Däremot skriver man ”En surfplatta utesluter inte pennor och böcker och det bör heller inte vara tvärtom.” Vilket ju faktiskt är precis vad Jan Björklund har uttalat i frågan. Ur intervjun i DN: ”När man uttrycker sig som att böcker tillhör forntiden och att pennan inte ska finnas, då tror jag att man är farligt ute. Det är bra att man är snabb med att använda ny teknik, men jag blir orolig om man tror att man kan sopa ut allt som inte är det nyaste.”

Anna-Karin Hatt (C) väljer också att gå i polemik mot sådant ingen har påstått. Efter att ha instämt i Björklunds budskap att det inte ska handla om antingen eller skriver hon att ”grundproblemet är inte att dagens skolor satsar för mycket på digitala lärverktyg, snarare tvärtom”. Men vem är det som har påstått att skolan satsar för mycket på digitala lärverktyg? I varje fall inte Jan Björklund.  Nu har Anna-Karin Hatts partikamrat Niels Paarup-Petersen plockat upp den här bollen och startat en insamling för att köpa Björklund en läsplatta. Även han är noga med att förklara att eleverna ”givetvis ska lära sig att skriva för hand också” men han vill visa Björklund ”att den (läsplattan) tvärtom är något som alla har nytta av”. Det han i själva verket vill är förstås samma sak som Anna-Karin Hatt - nämligen skaffa  partiet billiga poänger genom att delta i vantolkandet och förlöjligandet av Jan Björklund.

Det Björklund reagerade emot?  Den 31 januari deklarerar Maria Stockhaus i DN att eleverna ska ha surfplattor istället för läromedel och att man därmed tar ”klivet in i nutiden i stället för att hålla till i forntiden”.  Inget både och där inte. Skolorna får välja vilket digitalt lärverktyg de ska ha, men de får inte välja att även ha böcker. Det är inget problem menar Stockhaus för det finns ändå så många fler källor på Internet. En annan övertygad person i Sollentuna är rektor Eva-Lotta Kastelholm. Hon ”tror inte på klassiska läromedel”, förklarar hon, och hon ”tror inte att pennan kommer att finnas på sikt”.  Intressant nog är det ingen bland alla de debattörer som försäkrar att det behövs både datorer och böcker som kritiserar de här två kvinnorna som så tydligt anger avvikande åsikt - eller tro. Björklund som säger detsamma som alla andra, han är den svartvita fundamentalisten.

En invändning som hörs i debatten är att Björklund inte ska ha åsikter om vad lärarna gör för pedagogiska val i klassrummet.  Men här handlar det inte om åsikter. Vi har styrdokument att hålla oss till  i skolan och där anges tydligt att eleverna ska lära sig att  skriva både för hand och på dator och läsa både i böcker och på skärmar. Då vore det mer lämpligt att invända mot att skolledare - i strid mot styrdokumenten - bestämmer att böcker och pennor inte behövs. Det vore dessutom ett stöd för lärarnas  rätt och plikt att i enlighet med läroplanen utforma en varierad undervisning i samråd med  sina elever.

  För en dryg vecka sedan kom Skolverket med en rapport om hur kommunerna hanterar sitt skolhuvudmannaskap. I Dagens Samhälle protesterade Maria Stockhaus mot slutsatserna. Underlaget (intervjuer med politiker och tjänstemän i åtta kommuner) var för tunt. En av slutsatserna i rapporten var att kommunpolitiker inte ser skolans styrdokument som den tvingande lagtext de de facto är utan som utopiska strävansmål. Här har Maria Stockhaus breddat underlaget genom att visa att hon, ledande skolpolitiker i Sollentuna och en av skoltopparna inom SKL, inte anser sig behöva följa läroplanen.
Det gör uppenbarligen inte heller vare sig den citerade rektorn eller de tre lärardebattörerna. I artikeln förfasar man sig över att : Björklund basunerar ut att ”man måste lära sig att skriva för hand” - obekymrade av att våra styrdokument ”basunerar ut” exakt samma sak.

Det är tråkigt att politiker ägnar sig åt att förlöjliga och vantolka en kollega. Vi skulle ha mindre politikerförakt utan sådant. Men det är ännu mer illavarslande när lärare ägnar sig åt den typen av retorik.  Som lärare är vi både förebilder och förmedlare av skolans och samhällets värdgrund. Vi möter elever från alla samhällsklasser,  kulturer,  raser och åsiktsriktningar. Vi ska ansvara för elevernas trygghet, trivsel,  demokratiska fostran, tolerans och respekt för varandra. Vi ska lära dem att ange källor, motivera sina påståenden och balansera sina uttalanden. 

Det har i och med sociala medier blivit allt vanligare att man tycker i flock. Att man köper hela paketet, knyter an genom att ondgöra sig över en gemensam fiende, att man struntar i att kolla källor och i att försöka förstå motpartens resonemang. Det blir liksom safety in numbers. Något som twittras av så många och gillas av folk man känner blir automatiskt okej och behöver inte filtreras genom den egna hjärnan. Det är lätt att smittas av det här, att tycka det är kul med bondage och militärskämt kring Björklund, att prata knutpiskor, medeltid och excercis. Den gemenskap som uppstår genom vi-mot-dom kan vara förförisk. Men om liknande saker hände i skolan skulle vi skriva händelserapporter, ringa föräldrar och göra akutanmälan till elevskyddet. Om elever visade sådant förakt mot åsiktsmotståndare och sådant ointresse för källor eller argument skulle vi både försöka tala dem till rätta och göra en markering i betygsboken.

Kanske är det för att jag själv är politiskt aktiv och trebarnsmamma som jag får de här tankarna, men jag tänker en hel del på Jan Björklunds barn. Vad av den här retoriken nås de av? Är det alls möjligt att skydda dem från det? Hur känns det för hans fru att läsa bondage-skämten? Jag förstår inte hur det kommer sig att en - åtminstone vad jag hittills har uppfattat - hederlig och rättskaffens man som inte har missbrukat sin position, fifflat, ljugit eller gjort något annat som skulle rättfärdiga väljarmissnöje kan utsättas för ett så massivt förakt och misstänkliggörande.

Kanske får jag en förklaring i någon kommentar. Precis som mobbarna oftast har en förklaring till varför just deras offer förtjänade - ja till och med tiggde om - sin behandling.  Den riktiga förklaringen är nog den vanliga. Man låter flocken sköta tankeverksamheten och det är ingen som säger stopp.

Media: Corren (Illiterata Sollentuna), DN (Teknikdrömmen skymmer sikten),  I SVD verkar Johan Ingarö ha missat att det inte är lärarna som bestämmer utan rektor och kommunpolitiker i (Låt skolorna bestämma, Björklund).Expressen (Låt läsplattan vara innan analysen är klar) 
Missa inte heller denna intressanta artikel i Barometern (Oskarshamns lokaltidning): Att surfa eller plita - det är frågan i skolan.

Bloggar: Johan Kant, Gertie Hammarberg Tersmeden. Jans Syrligheter. Anne-Marie Körling 1 och 2.
Här är länken till Rottingmajorens vardag: ett exempel på den typ av retorik jag ifrågasätter från bloggen Det progressiva USA. Fascinerande nog finns det i samma blogg ett två år gammalt inlägg om betydelsen av handskrift för hjärnans utveckling.  Edvin Alam (M) kallar mig, Johan och Gertie för stenklumpar i Stenklumparna tries to strike back (en bloggtitel det skär i en engelsklärares hjärta att behöva sätta på pränt)

torsdag 9 februari 2012

Artikel på Skola och Samhälle

Jag går på som en dynamo just nu, med NP i svenska, Öppet Hus, utvecklingssamtal, student, föreläsningsförberedelser och politik. Inte mycket skrivtid med andra ord. Men idag publicerades en artikel som jag skickade in till Skola och Samhälle för några veckor sedan. Här är länken till "Liedmans önsketänkande hjälper inte skolan. "

onsdag 1 februari 2012

Nuvarande VFU, Övningsskolor eller annat?

I morgondagens #skolchatt (på Twitter mellan 20 - 21) är ämnet VFU - den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen - något varje lärare och de flesta lärarstudenter har både erfarenheter av och åsikter om.  Nu är frågan extra aktuell i och med funderingarna på att införa Övningsskolor i Sverige. Vad tycker vi nuvarande och blivande lärare? Hur fungerar VFU:n idag. Vad vore optimalt? Vad ser vi för faror eller möjligheter med Övningsskolor?

Jag gick själv på en finlandsvensk Övningsskola på gymnasiet.  Samma övningsskola som Jan Björklund besökte, för övrigt. Kommer inte ihåg att jag tänkte så mycket på det som elev. Lärarkandidaterna var en stimulerande omväxling. De gjorde praktik på slutet av utbildningen så de kunde sina saker och gjorde nästan alltid ett bra jobb.

Min bild av den praktiska delen av lärarutbildning i Finland är alltså positiv. Men det var den också initialt i Sverige. När jag gick på Lärarhögskolan i Stockholm hade jag skickliga, behöriga och erfarna handledare, och jag fick göra all min praktik på gymnasiet. Jag minns också metodiklektorerna  med stor respekt. Både material och råd och feed-back på de lektioner de besökte var till stor nytta för mig och mina kurskamrater. De höll också uppsikt över kvaliteten på handledare för lärarhögskolans räkning. På den tiden var kravet tre års yrkespraktik för att handleda. Det dröjde emellertid inte länge innan den regeln eller praktiken försvann.  Samtidigt försvann både metodiklektorer och kontantersättning för handledning.

Under nästan hela min lärarkarriär har man haft svårt att rekrytera handledare och i princip fått tigga och be lärare att handleda.  Inte undra på - ersättningen är anspråkslös -  eller ingen - och arbetsbördan för en lärare så stor att en kandidat kan vara den tuva som stjälper lasset. Om man gör sitt jobb som handledare, vill säga. Jag har sett handledare som använder sin student som hjälplärare och avlastning. Det är också vanligt att studenter ombeds vikariera under sin praktik - något jag personligen tycker borde vara förbjudet.
Konsekvensen av att handledarrollen är så pass oattraktiv är att det enda kriteriet blir att man går med på att handleda. Det har inneburit att det ibland är obehöriga lärare som handleder, ibland nyutexaminerade. Somliga lärare som handleder studenter är själva i behov av handledning. Det är ju inte svårt att räkna ut vad en sådan handledning ger studenten. Klart att man kan lära sig av varnande exempel också, men mestadels blir resultatet att en blind leder en blind.

Hur ser det ut ur elevperspektiv? Jag har haft många lärarstudenter vid det här laget, och det är helt enkelt så att eleverna välkomnar och uppskattar lärarstudenter som kan sitt ämne, gör sitt bästa och förbereder sig. Man ursäktar en hel del, men inte bristande ämneskunskap - något som blir särskilt flagrant i engelska där det alltid finns elever med gedigna kunskaper. Det har hänt mig flera gånger att klasser har vädjat om att slippa studenter.  Inte undra på.  Under den tid då studenter har gjort praktik på fel stadier och i tidiga skeden av sin utbildning har man ju faktiskt utsatt eleverna för en hel del av skadeverkningarna med obehöriga lärare bara genom att ta emot studenter. Tyvärr är det inte heller alltid studenter har tillräckliga ämneskunskaper ens mot slutet av sin utbildning.

För att sammanfatta nuläget:  skolans elever får göra uppoffringar, handledaren får göra uppoffringar och studenter får högst varierande kvalitet på sin praktik. Det är förstås inte acceptabelt.  Att handleda studenter borde vara ett eftertraktat privilegium och kvalitetssignum - inte något som grundas i altruism, masochism eller påtryckningar uppifrån. Eleverna har rätt till fullgod undervisning i alla lägen och studenterna har rätt till god handledning och bra praktik. 

Att systemet behöver styras upp så att varje student får en praktik de verkligen har nytta av är ett faktum.  Men är Övningsskolor det bästa receptet för att nå det målet?  Vad tycker du? Nyordning, återställare eller Status Quo?  Förslag, Önskemål, varningar, erfarenheter?  Hoppas på kommentarer  och ser fram emot #skolchatt i morgon.

Johannes Åman skriver i DN om det här: Övningsskolor: Utan stöd blir inlärning felinlärning. Läs också  Ingrid Carlgrens VFU-historik och Övningsskolemotstånd på Skola och Samhälle i Ny-gamla Övningsskolor.

Mats har också skrivit i Tysta Tankar.