Pratar läxor hos Nordegren i P1

Idag klockan tre ska jag prata om läxor i programmet Nordegren i P1. Daniel Barker ska berätta om sin praktik av flipped classroom. Det finns några till gäster och dessutom blir det små inslag av opera och kommentarer till läxdiskussionen. Det ska bli kul. :)

Orsaken till inbjudan är förra veckans #skolchatt som hade läxor som ämne. Närmare bestämt kvalitativa, bra läxor. Litet pratade vi om vad som gör en läxa bra, men en stor del av diskussionen kom att handla om läxors vara eller icke vara. Jag blev förvånad över det. För mig är det en självklarhet att vi måste ha läxor. Hur ska eleverna annars kunna ta makt över sin egen framtid? Utan läxor är det förkunskaper, koncentrationsförmåga, lärarkvalitet och begåvning som avgör en elevs framtid - det som borde sitta i baksätet medan drömmar, vilja, ork och arbetsinsats styr.

Dessutom är det två helt olika upplevelser att lära sig i ett klassrum, socialt och interaktivt, och att ligga på sin egen säng med musik i hörlurarna och en stor kopp te och en trave böcker. Den ena metoden passar somliga bättre, medan vissa föredrar den andra, men alla behöver prova och vänja sig vid båda och alla måste lära sig sambandet mellan insats och utdelning, lära sig att begåvning snarare är något man skaffar sig genom intresse och arbete än något statiskt man är född med och inte kan påverka.

Förra veckan hade vi Anders Jönsson, på besök i Norrköping. Jag gick på hans föreläsning om Lärande Bedömning och skrev min vana trogen så pennan glödde. Nio sidor anteckningar har jag nu i min laptop. Jag ska skriva mer om hans föreläsning senare, men en insikt som jag fick när jag lyssnade på honom är relevant för den här läxdiskussionen.

Jönsson berättade att det ser dåligt ut med praktiserandet av lärande bedömning i Sverige. Det trots att det står inskrivet i våra styrdokument att vi ska tydliggöra målen, ge eleverna fortlöpande information om deras måluppfyllelse och om vad som krävs för att de ska utvecklas i sina ämnen. Det trots att de flesta lärare vid det här laget känner till lärande bedömning och har fått någon slags fortbildning i det. Jönssons teori var att våra glas redan är fulla av vårt gamla sorteringsuppdrag och att vi måste göra oss av med det för att kunna stödja elevernas lärande bättre. Därpå satte han halva föreläsningen på att gå genom alla historiska turer kring det svenska betygssystemet.

Mina kollegor tyckte att det blev väl mycket av en historielektion, men trots att inget av det Jönsson sade var nytt för mig blev det ändå där en viktig pollett trillade ner i min skalle. Det var medan jag lyssnade på  den här historielektionen som jag förstod varför det är en så stor skillnad mellan inställningen till betyg i Sverige och i Finland. I Finland har det funnits sortering, men bara mellan stadierna och det uppdraget har aldrig legat på lärarna. I skolan har det varit självklart att alla som går där ska nå målen i varje ämne. Tvärtom har lärarna i Finland bättre anseende ju bättre det går för deras elever. En underkänd elev reflekterar även på dem.  Om man inte nådde målen var botemedlet alltid mer arbete. Mer läxor, extralektioner, obligatoriska sommarkurser eller att gå om en klass. Ingen lärare har någonsin sagt något åt mig som har med begåvning att skaffa. Alla rekommendationer har handlat om vilket arbete man lägger ner.

Resultatet av arbetsfokusen var att vi inte kopplade skolresultat till begåvning utan till arbetsinsats. Fick man gå om kunde man ses som lat, eller som någon som prioriterat sitt sociala liv - men inte som dum. Båda mina föräldrar har gått två år i samma klass. Har aldrig tänkt på att fråga varför. De uppfattar det så uppenbart som odramatiskt och har båda därpå skaffat sig långa akademiska karriärer.  Själv hade jag för låga betyg för att komma in på gymnasiet vid jul i motsvarande åk 9. Jag höjde samtliga mina betyg den vårterminen och gick ut gymnasiet tre år senare som bäst i klassen. Det trots att jag fick tuberkulos i ettan och låg på sjukhus och sanatorium i 2,5 månader.  Det hade nog aldrig hänt om jag hade gått i en svensk skola. Det hade heller aldrig hänt om jag hade gått i en läxfri skola.

Av en ren slump halkade jag just i torsdags när vi hade skolchatten  in på en artikel i the Guardian som handlade om forskning om betydelsen av viljestyrka och självdisciplin för ett lyckligt liv. Why willpower matters - and how to get it.  Där liknar man ”willpower” vid en muskel. En muskel som behöver tränas och en muskel som kan bli trött vid överanvändning. Den muskeln tränar vi med läxor. Och det är de elever som har fått minst träning och som har den minst utvecklade viljestyrkan som behöver träningen mest.

Bloggar: Morrica har skrivit klokt om det här med läxor, Fredrik tar upp det här med Flipped Classroom där genomgången tas hemma och bearbetningen i skolan. Max Entin skriver också på sätt och vis om läxor.