torsdag 31 mars 2011

Kommunaliseringen, SVD och denna eviga motvilja mot att rätta till misstag.

I dagens SVD skriver PJ Anders Linder en besynnerlig ledarartikel om den kommunala skolan, "Kommunalråden måste bli skolpolitiker". Han börjar med att gå genom en rad nackdelar med kommunaliseringen, fortsätter med att uttrycka förståelse för Jan Björklunds slutsats att skolan behöver återförstatligas, men landar - utan att bekymra sig med att motivera ställningstagandet - själv i ett annat dike. Man ska inte slösa kraft och energi på att ändra huvudmannaskapet utan man ska istället ägna sig åt att ”se till” att kommunpolitikerna blir skolpolitiker.

Är det inte märkligt att man kan argumentera för kommunaliseringen med ett helt batteri argument för ett återförstatligande, men utan ett enda argument för ett kommunalt huvudmannaskap? Ja om nu inte ”det finns viktigare saker att pyssla med” ska ses som ett argument förstås.
Själv tycker jag inte att det finns viktigare saker att pyssla med i skolans värld. Jag har hunnit jobba i Stockholm, Sollentuna, Norrtälje, Östhammar, Uppsala, Valdemarsvik och Norrköping sedan kommunaliseringen. Det är enorma skillnader mellan både hur mycket man satsar, vad man satsar på och hur man i övrigt hanterar huvudmannaskapet. Ska jag rangordna efter chanserna att få en bra grundskoleutbildning kommer Stockholm och Sollentuna först, Uppsala på tredje plats, därpå Norrköping, Norrtälje, Valdemarsvik och sist Östhammar. En konsekvens av kommunaliseringen är nämligen att den unge som föds i en kommun där det finns få akademiker har väldigt mycket sämre utsikter att få en skolgång som möjliggör vidare studier. I min kommun Valdemarsvik har vi knappt några politiker med högskoleutbildning. De som bestämmer om skolan är bönder och småföretagare. Så är de också betydligt mer bekväma med att diskutera skolbyggnaden än innehållet. Till det får man lägga att även kommuninnevånarna bryr sig mer om omsorg än om kunskap där utbildningsnivån är låg. Det lokala inflytande från föräldrar och elever som angavs som ett av motiven för kommunaliseringen har jag inte sett mycket av någonstans, men i den mån det finns förstärker alltså även det snedrekryteringen.

Kommunaliseringen har proletariserat läraryrket och försett oss med en huvudman som styr oss lärare med järnhand och misstro. Det är en allvarlig konsekvens, och en konsekvens som Linder tar upp i sin artikel. Men den värsta konsekvensen är att kommunaliseringen förstärker de klyftor som redan finns. Så länge skolan är kommunal kan vi aldrig få en likvärdig skola. Så länge skolan är kommunal kan vi aldrig få ett samhälle där alla tillmäts samma rättigheter och ges samma möjligheter - dvs ett liberalt och demokratiskt samhälle. Nej PJ Anders Linder, det är verkligen inte konstigt att ledaren för ett liberalt parti kämpar för ett återförstatligande. Betydligt mer höljt i dunkel är ditt eget motstånd.

lördag 26 mars 2011

Klass 9 A - Ett slutomdöme


Ett jäkla tjat om Klass 9 A, finns det säkert de som tycker. Själv är jag innerligt tacksam att det har blivit en ordentlig debatt den här gången och framför allt för att både LR och enskilda lärare har deltagit med sådan kraft. Vi svenskar är ett farligt lydigt folk - något som blir väldigt tydligt i skolans värld där frälsningslärorna avlöser varandra och där vi är världsmästare på att ”bend over backwards”. Varje år är det något nytt modeord, någon lösning som ska frälsa skolan och lösa alla problem. Redan jakten på en patentlösning är absurd. Men det som är mest beklämmande är att problemformuleringar och lösningsförslag så sällan kommer från verksamma lärare. Det borde vara vi som lyfter problem och brister i den verksamhet där vi är de professionella. Det borde vara vi som experimenterar, forskar, utvärderar och utvecklar vårt yrke.

Serien Klass 9 A har fungerat som ytterligare en frälsningslära. Men det är viktigt att komma ihåg att vi lärare faktiskt har makt. Makt att protestera, makt att problematisera och makt att vägra följa skolprofeterna. Efter förra säsongen teg vi. Den här gången har vi protesterat. Och det känns väldigt väldigt bra.

Mitt slutomdöme om Klass 9 A finns i en andra Newsmill artikel som publicerades i går: ”Skolan måste ta sin krage och göra någonting”. Jag har också skrivit ett inlägg om Klass 9 A och deras speciella variant av lärarcoaching i Skolvärlden (finns i papperstidningen, men ännu inte på nätet).

En sak som inte rymdes i artikeln men som jag har reagerat över är det cyniska användandet av skolkare i del 2. Är målet att höja betygen i en klass är det självklart mest strategiskt att rikta in sig på en skolkare. Skolkare och hemmasittare har i allmänhet underkänt i alla ämnen, men när strecket står för bristande underlag kan det räcka med ett enda prov för att gå från - till MVG. Därför sprang Hammar Säfström just efter Amina i korridorerna, därför gav Stavros sina privatlektioner till henne och inte till Ludwig. Någon förklaring till varför Amina inte gick i skolan fick vi inte, däremot sa Hammar Säfström strängt att 9 underkända betyg, så ska det inte se ut för en tjej som Amina ”som har skalle”. Där lägger hon skulden på skolan och lärarna. Men ingenting indikerade att skulden för Aminas skolk låg på skolan.

Det fanns en liknande flicka i första säsongen. Tova. Där fick man veta mer om bakgrunden och den gången lades ingen skuld för skolket på skolan, men även den gången gjorde man en extra satsning på just den eleven. En elev som kanske med massivt arbete kan fås att gå från underkänt till godkänt ser inte alls lika bra ut i statistiken som en som går från 0 betyg till idel VG och MVG.

En lärare som hanterar sin klass på det sätt ”pedagogerna” hanterade Klass 9 A säsong 2 skulle göra sig skyldigt till tjänstefel och förtjäna en prick. Men problemet ligger inte bara i vem man väljer att ge huvuduppmärksamheten. Den största skadan ligger i de signaler den här typen av särbehandling ger till eleverna: "Some animals are more equal than others". Vad tjänar det till att stå i sin kateder och predika alla människors lika värde, tolerans och solidaritet så länge man så flagrant praktiserar motsatsen?

Media: Min första artikel på Newsmill, Mats Olssons artiklar på Newsmill 1, 2, Metta Fjelkner på Newsmill, artiklar i Skolvärlden: 1, 2, 3.

Bloggar: Mats i Tysta Tankar har varit en flitig Klass 9 A debattör: 1, 2, 3, 4, 5. Missa inte heller Max Entins karikatyrer: 1, 2, 3, 4, 5. Morrica skriver klokt som vanligt 1, 2, 3, metabolism.

onsdag 23 mars 2011

Allt är förlåtet Göran Rosenberg!


Idag har han nämligen skrivit en riktigt, riktigt, RIKTIGT bra artikel om kärnkraft, Ett moraliskt val. Den är alldeles osedvanligt klok, välskriven och bra. Läs den!

Här är ett smakprov: "Jag har hört och förstått argumentet att kärnkraften går att göra allt säkrare, även om jag inte förstår hur någon vågar gå i god för säkerheten med tanke på vad som står på spel om säkerheten fallerar. Jag har också hört och förstått argumentet att kärnkraften bara är en parentes i väntan på att förnyelsebara energikällor ska ge oss den elenergi vi behöver, även om jag inte förstår vem det är (förutom vi själva) som bestämmer hur mycket elenergi vi behöver. Jag har också hört och förstått argumentet att kärnkraftens risker är värda att ta för att förebygga en katastrofal förändring av jordens klimat, även om jag inte förstår logiken i att bota en livsfarlig sjukdom med en annan.

Jag har sist men inte minst hört och förstått argumentet att kärnkraftens högaktiva avfall kommer att kunna förvaras åtskilt från allt levande i hundratusen år, även om jag inte förstår hur någon kan garantera någonting i hundratusen år.

I det avseendet har ingenting förändrats sedan kärnkraftsseminariets dagar. Avfallsfrågan handlar inte om hållbarheten hos kopparhöljen i bentonitlera på femhundra meters djup, utan om hållbarheten i ett löfte som sträcker sig över en tid som ingen människa kan överblicka."


Vad det är som är förlåtet? Rosenbergs dumma artiklar om skolan, förstås. Framför allt en som verkligen, verkligen retade gallfeber på mig. Här kommer den allra första "Allt är lärarnas fel":


LÄMNA SKOLAN ÅT OSS, GÖRAN ROSENBERG! (hösten 2006)

I en ledarkrönika som publicerades i DN den 22 september upplyste Göran Rosenberg oss om vad skolan behöver och inte behöver. Fram för ”snällism” och ”naturlig auktoritet” och bort med statliga tvångsåtgärder lyder hans recept. Bakgrunden till insikterna verkar vara att Rosenberg har tittat på dokumentären Vikarien. Han har förstås också själv gått i skolan. Vips har vi en självutnämnd skolexpert.
Göran Rosenberg är på inget sätt unik. Alla tror att de vet bäst när det gäller skolan, inte minst politiker. Vi lärare är de sista som blir tillfrågade när det gäller vårt eget expertområde. Men trots att vi sällan bereds plats i debatten, trots att skolbeslut fattas utan dialog med oss är det vi som får skulden när det går fel. Är eleverna omotiverade är det vi som har misslyckats med vårt motiveringsarbete, är de okunniga är det vi som inte använder rätt pedagogik och är de stökiga är det vi som - för att låna Göran Rosenbergs formulering - saknar ”naturlig auktoritet”.
Problemet är att alla de som tycker sig vara experter på skolan är det i ungefär lika hög grad som den som fått sitt magsår behandlat är expert på inre medicin. Vi lärare sitter inte inne med alla lösningar när det gäller skolan, lika litet som läkare vet allt som kan vetas om magsår, men skolan är vårt bord i lika hög grad som sjukdom är deras. När vi står inför ett specifikt problem i vår yrkesutövning borde det vara vår uppgift att försöka lösa det. Ser vi då att en åtgärd har önskad effekt kan vi luta oss tillbaka. Har den det inte borde vi få fortsätta vår problemlösning med användande av utbildning, erfarenhet och gamla hederliga försök och misstag precis som man gör inom andra yrken. Den dagen vi får den makten blir det mer legitimt att ställa oss till svars för skolans tillkortakommanden, Göran Rosenberg!

När nu alliansen vill skapa ökad arbetsro i skolan är det för att Folkpartiet som enda parti har lyssnat på vår problemformulering och våra åtgärdsförslag. Både lärare och elever har länge klagat över bristande arbetsro i skolan och lärarkåren har lika länge efterlyst större befogenheter. ”Naturlig auktoritet” räcker nämligen inte långt när man har att göra med kriminella, våldsbenägna och/eller psykiskt störda elever. ”Naturlig auktoritet” har ingen som helst effekt på den växande grupp tonåringar som ser skolan som en fritidsgård. ”Naturlig auktoritet” väger också lättare än en tydlig konsekvens för normaleleven.

Tydliga konsekvenser är förstås inget Göran Rosenberg talar om. Istället spottar han ur sig uttryck som statliga tvångsmedel, statliga pekpinnar och statliga maktbefogenheter tills tankarna förs till sibiriska arbetsläger. Men var är den negativa laddningen i ordet statlig i det här sammanhanget? Skolan måste vara statligt styrd om våra barn skall kunna få en likvärdig utbildning. Och ”tvångsmedlen” är inget mer dramatiskt än rätten att avvisa störande elever från en lektion, kvarsittning, rätten att låsa ute elever som stör genom att komma för sent, kvarsittning, rätten att flytta elever som trakasserar andra elever. Handfasta konsekvenser för handlingar som stjäl tid, arbetsro och trygghet från andra elever. Handfasta konsekvenser istället för tjat, skäll och moralpredikningar som alldeles för ofta stjäl ännu mer tid från de andra eleverna och som lika ofta uppfattas som ovidkommande bakgrundsbrus av mottagaren.

Planerna på att införa betyg i uppförande verkar irritera Göran Rosenberg alldeles särskilt. Han vet kanske inte att många elever redan får uppförandebetyg – inbakade i sina ämnesbetyg. Betygen har länge varit lärarens enda disciplinära påtryckningsmedel och har därför använts för att belöna önskat och bestraffa oönskat uppförande. Om ett betyg i uppförande är en åtgärd som ger önskad effekt på uppförande återstår att se, men tveklöst är det bättre för elevernas rättssäkerhet och framtida studiemöjligheter om ämnesbetyget enbart reflekterar ämneskunskaper och om uppförandet får en separat kommentar de gånger det är motiverat.

Att ställa krav är inte alltid att bry sig, var den slutsats Göran Rosenberg drog av sina egna resonemang. Ursäkta mig, men vad är det för gallimatias? En skola där man inte ställer krav, där handlingar saknar konsekvenser, där eleverna har alla rättigheter och lärarna alla skyldigheter är en skola som misslyckas i sitt uppdrag och en skola som abdikerar från sitt ansvar. För att citera Dallas, älskad och hyllad fritidsledare i Rosengård (DN 24.9.): ”Att ställa krav är inte att vara elak, det är att bry sig om. Den som inte kan det borde varken föda eller fostra barn.” Dallas har rätt. Både i och utanför skolan behöver barn lära sig att handlingar har konsekvenser och den insikten behöver de få i små, stadiga doser – inte som en enda chockbehandling när de kliver in i vuxenlivet.

Paradoxalt nog är en av Göran Rosenbergs invändningar att många av de här ”statliga tvångsmedlen” redan finns. Inte nog med att alliansen är fel ute, de slår dessutom in öppna dörrar. Det är sant att flera av de befogenheter alliansen har förespråkat redan finns, även om dörren snarare är på glänt än öppen, men även det är alliansens förtjänst. Det är den politiska oppositionen som har drivit de här frågorna i strid mot Göran Perssons solskensbild av skolan. Och det var först när OECD:s Pisa-undersökning pekade ut den svenska skolan som en av de stökigaste i världen - och det just under ett valår - som socialdemokraterna valde att göra en kovändning i frågan och kom med de nya direktiv som trädde i kraft för bara två månader sedan.

En vändning under galgen är förstås bättre än ingen vändning alls, men långsiktigt är det inte på det sättet vi får en bättre skola. För långsiktig kvalitetshöjning krävs en öppen, prestigelös dialog mellan skola och politiker och en skola där försök uppmuntras och misstag tillåts. En sådan dialog borde finnas oberoende av regeringens partifärg, men den har aldrig funnits mellan skolan och socialdemokraterna. För våra barns skull är det bara att hoppas att den uppstår mellan skolan och den tillträdande regeringen.


tisdag 22 mars 2011

Vad ska man reta upp sig på utan Klass 9 A?

I går tog Klass 9 A slut. Och det gjorde den i ett märkligt blodfattigt jaså. Och trots titeln på blogginlägget är det ingen överhängande risk för några abstinensbesvär, om man säger så.

Under de senaste veckorna har jag faktiskt nästan marinerat mig i Klass 9 A. Först fick jag en inbjudan att skriva en artikel om lärarcoachning till Skolvärlden. Duktig flicka som jag är såg jag då om alla avsnitt av den nu avslutade säsongen (något som verkligen krävde en ansenlig dos just duktighet). Samtidigt har Johan Grafström som var projektledare för första Klass 9 A skickat mig hela den säsongen. Orsaken till det är att jag skrev några svepande och kritiska omdömen om serien i ett blogginlägg där jag också medgav att jag aldrig har sett ett helt avsnitt. Nu har jag sett alla 13 delar av säsong 1 och jag känner mig tacksam över att ha fått den möjligheten. Både för att serien var oväntat bra och för att den gav en intressant kontrast till den senaste. Där den här säsongen beskriver elever och föräldrar som offer utan ansvar och lärare och rektor som inkompetenta mesar skildrade föregående säsong elever, lärare, föräldrar och skolledare både nyanserat och ömsint. Där man den här gången valt att trycka ner sina egna högst tveksamma tolkningar i halsen på tittarna hade föregående säsong undertext och lät tittarna dra egna slutsatser.

En av de många saker som slog mig i parallelltittandet är hur mycket mer roligt eleverna hade i säsong ett. Igor Ardoris hade ett till synes aldrig sinande lager av nya grepp, lekar och inspirerande peptalks. Något helt annat än den fotboll/orientering/basket som mina motvilliga ungar fått sig till livs. NO-läraren växlade mellan att chockera och underhålla sina elever, flera av de SO-lektioner man fick se bestod av lyckade diskussioner i helklass, man gjorde studiebesök på polisstation, träffade en transvestit och en hemlös, fick gäster som brandmannen Lasse Gustavsson, hade Nobelfest. Visst var det betygshets även den gången, men det handlade också mycket om motivation, inspiration, samhället utanför, lust och skratt. Intressant nog var slutomdömet från en av första säsongens elever: ”De här lärarna berättade mycket mer för oss. De talade med oss, de kunde lära ut”. ... Kanske rent av från en kateder?

Pratat har pedagogerna förstås gjort den här gången också. Om betyg, meritpoäng och om hur katastrofalt usla alla var innan räddarna red in i sin vita tv-buss. Allt är arbete, ansträngning, kämpa, bli ödmjuk, se sina brister och lyssna noga. Verkligen inget för mig och mina elever. Vi vill ha KUL i skolan.

onsdag 16 mars 2011

Kvalet med det fria valet

Igår pratade jag om det fria skolvalet på UR:s Skolministeriet i P1. Producenten var ”så glad att andra namnet på vår lista” kunde delta. Första namnet? Christermagister. Nu vill jag förstås väldigt gärna ha en kommentar från Christer där han berättar vad han skulle ha sagt. Här är det jag och de två andra gästerna sa, dvs länken till programmet.

I en intervju är det inte alltid så att frågorna passar ihop med de svar som skvalpar runt i huvudet. Litet så kändes det för mig igår. Så här kommer det jag hade velat säga. :)

Det fria skolvalet ... Inget helt lätt ämne. Å ena sidan ökat engagemang för den som väljer och möjligheten att rösta med fötterna, å andra sidan den så viktiga och så bortschabblade likvärdigheten. När de ringde från Skolministeriet var jag inte helt säker på vad jag tyckte. Ironiskt nog var det när den norrländska gästen sade att det inte går att göra något åt det fria skolvalet som polletten trillade ner. Det är nämligen precis samma defaitism som ligger bakom hela det fria skolvalet. Om skolan var likvärdig och alla skolor bra skulle det ju inte behövas något fritt val. Och om man verkligen hade satsat på en likvärdig skola skulle man ha hanterat kvalitetsskillnader och brister annorlunda. ... Ja till exempel genom att säga: Vad i helskotta? Finns det skolor som inte håller måttet? Skolor ungarna inte vill gå i och dit föräldrarna inte vill skicka dem? Det måste vi genast göra något åt. Att istället införa ett fritt skolval är att abdikera från ansvaret. Då får eleverna och föräldrarna skylla sig själva. De har ju valt och det valet får de ta ansvar för, också förstås valet att inte välja. Men det är ju mot den som inte har på hugget föräldrar samhällets ansvar är som störst. Hur kan man välja att svika just dem? Och de ungar och föräldrar som tjusats av en glassig folder och en bärbar dator är ansvaret verkligen deras när betygen och utbildningen inte håller? Så helvete heller.

Den där typen av mesigt förlorarsnack irriterar mig så in i vassen. Behöver något rivas upp och göras om för att skolan ska bli bra, ja då är det bara att ta fram murbräckan och skyddsglasögonen. Skolan ska inte vara någon lekstuga. Varje reform ska ha uttalade mål. Varje reform ska utvärderas. Och blev det inte som man hade tänkt? Ja då blir det tillbaka till ritbordet.

Är det bättre att alla går i en lika dålig skola? Det undrar valfrihetsvännerna. Nej, det är bättre att alla går i en lika bra skola, blir mitt svar. Och något mindre ska vi inte nöja oss med.

Barry Schwartz om valfrihetens paradox:

Det finns svensk text.

söndag 13 mars 2011

Björklund, katedern och jag



Innan jag läste Björklunds debattartikel om katedern läste jag en hel drös blogginlägg om artikeln. Vissa var rosenrasande, andra indignerade, somliga roade, många föraktfulla. Det det rådde mest enighet om var att Jan Björklund inte var kvalificerad att fatta beslut om skolan. Jag hade alltså höga förväntningar när jag väl tog mig an artikeln. Fire and brimstone, ord och inga visor, en major som pekar med hela handen skulle DN väl minst bjuda på.

Nej pyttsan. Istället hittade jag en högst resonlig artikel där det redogörs för problem, forskning, lösningsförslag med en hel del kvalificerande ord som "sannolikt" och "mycket talar för". Stöd för slutsatsen att det behövs mer lärarstyrning hämtar Björklund i Skolverkets rapporter, nationella och internationella forskningsstudier och i en rapport från IFAU. Vad är det då regeringen har beslutat? Jo att eleverna "ska få ett kontinuerligt och aktivt lärarstöd i en strukturerad undervisning". Vem kan invända mot det?

Björklund gör också klart att det inte handlar om någon envägskommunikation: "Lärarledd undervisning handlar inte bara om att läraren ska gå igenom stoffet, förklara, instruera och repetera utan också att läraren har en aktiv dialog med eleverna i helklass där man vänder och vrider på frågeställningar och problem".

Uppenbart är att ordet kateder har blivit väldigt laddat. Det uttalades med stort förakt när jag först var färdig lärare, men samma förakt vändes mot det man egentligen menade när man sa kateder: undervisning. Undervisning har under de senaste åren blivit mindre tabu, men vid ordet kateder hänger tydligen stigmat kvar. Det tycker jag är både märkligt och tråkigt. Det svenska språket är inte så värst ordrikt. Jag tycker vi ska vara rädd om de ord vi har. Som feminist, demokrat och kateder.

Den som vill veta vad jag tycker om katederundervisning får surfa vidare till Newsmill. Det som började som ett litet blogginlägg svällde nämligen ännu en gång till ut till en lång rackarns artikel.

Media: Expressen, Malin Siwe i DN, SVD, skolvärlden.

Bloggar: Tysta Tankar, Tankar om skolan i Media, Metabolism, Ny i svenska skolan, You're no different from me, Man oroar sig inte för småsaker, Lite äventyr med ord och bilder, Johan Kant, Christermagister, Björn om skola och undervisning, Mark Klamberg, ormbergsbloggen, konservativa tankar, redaktionsbloggen, Rasmus(liberal), Per Olsson(MP), Amie Kronblad, Peter Olevik Dunder, Liberala Anna.

lördag 12 mars 2011

Jordskalv, tsunamis och explosioner i kärnkraftverk

Det går liksom inte att skriva om skolan. Det går inte heller att skriva om sexköpslaqen trots Paulina Neudings krönika i dagens SVD. Det går inte att skriva om något när man vet att massor av människor är rädda, förkrossade, ruinerade och sörjer sina döda. Och det kan man inte skriva om för vad man än kan klä i ord känns för futtigt.

Jag går och tänker på den enda gången jag var i Japan. Tokyo närmare bestämt. Den enorma staden som kändes som en småstad för att människor strosade omkring avslappnat pratande och skrattande. Staden som var så ren att den fick oss att känna oss sunkiga. Vi som ändå är renliga, ständigt nyduschade svenskar. Det samtidigt som luften var så förorenad att det var som att leva i ett moln. De omsorgsfullt tuktade och sirligt vackra parkerna. Den varma saken som smakade dy. Den svindyra Sukiyaki middagen som tillagades vid bordet av en servitris klädd som en geisha. Den blå kimonon på hotellet.

Det är svårt att föreställa sig ett så elegant, effektivt och värdigt land i kaos.

En sak är i varje fall helt klar. Det känns inte bra att vara politiker i ett kärnkraftskramande parti idag. Nu har jag i och för sig aldrig tyckt att det känns bra, men det känns extra o-bra just idag.

tisdag 8 mars 2011

Feminist? Javisst. Kvotering? Nej tack.

Jag är feminist och tycker att det är viktigt att kämpa för ett mer jämställt samhälle. Egentligen är alla liberaler feminister, för man kan inte vara för individens fri- och rättigheter utan att vara för kvinnors och mäns fri- och rättigheter. Men förhållandet mellan liberalismen och feminismen är ändå problematiskt. Många jämställdhetsåtgärder handlar nämligen om att inskränka friheter och om att tvinga folk att skärpa sig. Kvotering är ett paradexempel på det.

Tror man på kvotering tror man kanske att tanken följer handlingen. Tvingas man handla mer jämställt, börjar man tänka mer jämställt. Jag tror inte att det stämmer. Tvärtom tror jag att vi blir mer njugga och fördömande mot varandra när våra friheter begränsas. Kvotering går inte heller ihop med att man som individ utgår ifrån sina egna förutsättningar och önskemål när man väljer hur man lägger upp sitt liv. Med kvotering kommer automatiskt en värdering. Så här ska det se ut och det är så mycket bättre och viktigare än individens rätt att vi bestämmer åt individen. Därför tror jag att kvotering leder till ett mindre liberalt samhälle. Ett samhälle där det handlar om my way or the high way, inte om självförverkligande och tolerans.

Man behöver också fråga sig vad som är jämställt och vem det är som har tolkningsföreträde - dvs vem kan bedöma när vi är jämställda och hur ska det bedömas? Är det att vi alla gör lika mycket karriär, satsar lika mycket på familjen, gör samma saker, lika mycket i samma skede? Är det när statistiken visar små skillnader som vi vet att vi är jämställda? Men tänk om vi ändå inte känner oss fria och jämställda?

Att kvotera är att göra kön till en kvalifikation - negativ eller positiv. Man kan uppfatta det som utjämnande och därmed rättvist för kollektivet, men på individnivå är det alltid orättvist. Jag tycker till och med att det är diskriminerande - det är ju faktiskt en särbehandling på grund av kön. När NT:s Hanna Andersson frågade vad jag tycker om kvotering förklarade jag det här. Jag hävdade också att all orättvis särbehandling på grund av kön är en slags kvotering. När vi till exempel i kommunfullmäktige i Valdemarsvik har 46 % kvinnor, medan 92% av alla ordförande eller vice ordförande poster går till män är det också en slags kvotering. Den kvoteringen vill jag bekämpa.

Men inte med en annan kvotering. Two wrongs don't make a right.



Här är länken till en artikel i dagens NT som några av oss Liberala Kvinnor har skrivit. DN, Expressen, Nyamko Sabuni om hemmet som brottsplats på SVT Debatt,

Bloggar: Pophöger, Morrica (en fantastisk föreläsning av Isabel Allende) och Gertie skriver klokt och tänkvärt om jämställdhet i Man oroar sig inte för småsaker.

måndag 7 mars 2011

Från fängelse till friskola

Först skrev Timbros vd Markus Uvell en lovsång till friskolorna i DN: ”Sveket mot friskolorna skadar svensk utbildning”. Idag upprepas det okritiska berömmet av Johan Wennström i SVD. Själv är jag djupt skeptiskt till friskolorna så länge det inte finns någon oberoende systematisk granskning av resultaten. Som det nu ser ut lockas alltför många klippare och lycksökare till skolbranschen. Skolverket borde förhindra den utvecklingen, men de slår ut med händerna och skyller på lagstiftaren.

Om du jobbar i skolan, ja till och med om du gör utbildningspraktik, måste du visa upp ett registerutdrag, men vill du starta en skola då räcker det att du har bankkontot i ordning. Något som förstås ordnar sig extra lätt om man har en framgångsrik brottslig karriär bakom sig. Så kommer det sig att en pedofil, en kopplerska och en förskingrare alla kan driva friskolor. Det är så man undrar om ”Hur man startar en friskola” ingår i fängelsernas kursutbud. Skulle man inte kunna ställa samma krav på den som ska starta en skola som på den som ska undervisa i den? Och varför ska det ta ett år att införa en sådan regel? Det här säger något om vårt land. Det säger också något om Skolverket. Vad det säger? Ja inte är det komplimanger.



Bloggar: Missa inte den här lysande satiren i Dagens Skola. Andra bloggar: Mina Moderata Karameller och Tankar om Skolan i Media.

torsdag 3 mars 2011

Ett sånt jäkla gnäll och gnöl om lärarlegitimationerna

Vilket jäkla gnäll och gnöl det blir om lärarlegitimation! Prova på att legitimera rörmokare för att få ner vattenskador, eller långtradarchaffisar för att få ner buskörningen i yrkestrafiken, ingen kommer att ha något att invända. Välkommen uppstramning kommer det att heta. Självklart ska rörmokare kunna sina rör och långtradarchaufförer sina hastighetsgränser. Men så fort det är tal om att lärarlegitimation då får man veta att de bästa lärarna är obehöriga och att de flesta utbildade lärare är ena stolpskott som man helst borde göra sig av med.

Allt det här gör mig så irriterad att jag har svårt att skriva om det. Visst finns det obehöriga lärare som är som klippta och skurna för yrket. Nåmen så grattis! Då är det väl bara att skaffa sig utbildningen då. De närmaste åren lär det gå att göra utan de enorma studielån vi andra stackars satar går och dras med. Är man för lat, osmart eller ointresserad för att skaffa behörighet då ifrågasätter jag att man är en så fantastisk lärare. Visst finns det behöriga lärare som inte har lärt sig det de behöver och andra som inte ”have what it takes”. När den nya lärarutbildningen kommer igång får vi hoppas att de blir färre. Till dess gäller det för rektorer och kommuner att identifiera dem, fortbilda, handleda och stötta dem. Olämpliga lärare tycker jag borde få omskolning på statens bekostnad, för det är ju faktiskt ett systemfel att man kan skaffa sig en femårig universitetsutbildning för ett yrke man inte klarar av. Och systemets fel ska systemet betala.

Så vad är då poängen med lärarlegitimation? Ja för det första är en legitimation något man kan bli av med. En signal till varje lärare att vi har ett grannlaga uppdrag som det åligger oss att sköta professionellt och med styrdokumenten i bakhuvudet. För det andra är det en signal till våra huvudmän. Under de senaste 15 åren har man anställt enligt devisen en bra lärare är en billig lärare. Inte ovanligt att obehöriga gått före behöriga, snarast regel att nyexade gått före erfarna lärare och vi lärare sätts att undervisa i betydligt fler ämnen än vi har behörighet för. Jag har till och med hört en rektor säga att han ser djupa ämneskunskaper som en nackdel (Linnéskolan i Uppsala).

Kostnaden för att man tagit så lätt på lärarskrået ser vi i de stadigt sjunkande kunskapsresultaten. Kostnaden för det ser vi också i låga löner, arbetslöshet och sjunkande status för lärarna. Det är något mycket märkligt med att man ser det som helt naturligt att sjuksköterskor legitimeras men inte lärare. En inkompetent lärare kan ställa till med bra mycket mer skada än en inkompetent sjuksköterska.

Media: Metta Fjelkner på Newsmill, moderater-mot-på SVD, SVT Debatt,

Bloggar: Tysta Tankar, Pluraword, Ny i svenska skolan, Tankar om Skolan i Media, Lite äventyr med ord och bilder, Björn om skola och utbildning, Flumpebloggen, Jan Lenander, Christermagister, metabolism.

tisdag 1 mars 2011

Hurdan är en bra politiker?


Jag har två bloggar. Hittills har de mestadels levt separata liv med lokalpolitik på NT.se och skola och den lyfta blicken här. I dag är det premiär för NT:s Politik/Debattforum. Det kanske låter som ett jaså, men för oss i Östergötland innebär det inte bara en lyft blick utan också en kortare transport mellan det lilla och det stora. Här har det alltid varit så att Linköpingsborna läser Corren och Norrköpingsborna NT. Vi vet inget om vad som diskuteras i den andra storstaden och ännu mindre om vad som händer i resten av länet. I NT har vi inte ens haft debattartiklarna på nätet. Något som jag som flitig debattskribent har ondgjort mig över. Äntligen finns det en chans för oss östgötar få veta vad man diskuterar och har för politiker i hela länet. Äntligen kan man länka till debattartiklar från bloggen. Här kommer mitt första inlägg på denna nya och välkomna arena:

Hurdan är en bra politiker?

Det känns som en väldigt bra fråga att ställa sig nu när NT har skapat något så fantastiskt bra som ett Politik/Debattforum för hela Östergötland. Tack NT! :) Men frågan ställdes egentligen först i ett blogginlägg skrivet av en annan nykomling i Valdemarsvikspolitiken, Stefan Kemle (NB). Frågan föranleddes av att Stefan blivit utsatt för både misstänkliggörande och förakt. Det här är bekant ammunition för de flesta politiker. Tråkigt nog kommer elden ofta från andra politiker - sådana som borde vara på det klara med hur mycket tid man lägger ner, hur väl man vill och hur litet tack och ersättning man får som fritidspolitiker.

Så vad är en bra politiker?
Någon som drivs av en genuin vilja att göra den plats man bor på bättre (något jag tror gäller de flesta politiker) och ryggraden och hedern att sätta det målet före bekvämlighet, grupptryck och egennytta. När man gör fel ska man försöka rätta till, när det framkommer ny information ska man ta till sig den. En bra politiker lyssnar noga. Goda förslag och relevanta invändningar ska vara välkomna var de än kommer ifrån. Det skadar förstås inte att själv ha visioner, men minst lika viktigt är att kunna ta vara på och släppa fram andras. Ett genuint demokratiskt tänk och en medvetenhet om att man som politiker representerar sina väljare - varken sina partikamrater eller alliansvänner - är ytterligare en viktig pusselbit. Lägger man till det elevernas recept på en bra lärare (man ska vara snäll, rättvis och kunna sitt ämne) tror jag att man har goda förutsättningar att vara en bra politiker.

Varför är inte alla politiker bra politiker om det är sant att de i grunden vill väl? Jag tror att en viktig orsak är att vi människor är flockdjur. Som politiker hör man till flera grupper. Det är partiet, det är den allians man ingår i, det är de utskott, nämnder, fullmäktige och styrelser där man sitter. I varje ny konstellation känns det viktigt att vara trygg, accepterad och välkommen. Hur blir man trygg, accepterad och välkommen i en ny grupp? Jo i allmänhet genom att följa ledaren, tycka som de andra. Smicker är inte heller fel. Gärna kan man också kasta skit på motståndaren. Inget stärker samhörigheten som litet äkta "vi-och-dom". Sätter man sig däremot på tvären riskerar man utfrysning, härskartekniker, baktal och andra kostnader.

Nästa orsak är okunnighet. Ibland på grund av bristande insyn. Sitter man bara i kommunfullmäktige vet man inte mycket om de diskussioner som förs och det underlag som finns för olika beslut. Andra gånger på grund av för breda uppdrag. Somliga politiker sitter på väldigt många stolar. Då har man inte tid att sätta sig in i de olika ämnena och det gör en väldigt beroende av tjänstemän och byråkrater. Lättja, tidsnöd, bristande utbildning, erfarenhet och intresse är förstås också sådant som leder till att politiker tar beslut utifrån okunskap.

Sist men inte minst ska vi inte glömma att det över en viss nivå kommer in både makt, prestige och pengar i spelet. För egen del har jag hittills bara haft utgifter. Makt hade jag redan innan som opinionsbildare - en makt som på vissa sätt begränsats av att jag har blivit förtroendevald. Prestige? Jag sitter i fullmäktige och i demokratiberedningen - den enda politiska samling i Valdemarsviks kommun där det är en jämn könsfördelning och där man har placerat vår enda sverigedemokrat. Något som inte bara ger en ledtråd till min prestige utan också till demokratins prestige i Valdemarsvikspolitiken. Någon större risk att prestigen går mig åt huvudet upplever jag alltså inte. Men efter mina fyra år som aktiv folkpartist kan jag konstatera att den som får makt är väldigt ovillig att släppa den och att allmännyttan sällan upplevs som viktigare än den egna makten, statusen och arvodet. Därför tror jag att det är viktigt att inte bli för fäst vid sina uppdrag och att ha ett attraktivt alternativ när man ger sig in i politiken.

Men den absolut viktigaste förutsättningen för dåliga politiker är förstås att oengagerade, oinsatta medborgare låter dem hållas. Sådana som inte orkar bry sig om vilka beslut som tas, sådana som riktar ett allmänt förakt mot politiker, men som inte tar någon notis om individerna vare sig mellan eller under valet. Därför kan det nystartade Politik/Debattforumet faktiskt leda till både bättre politik och bättre politiker för oss östgötar. Nu kan vi hålla reda på politiker och diskussioner över hela länet. Nu blir det mycket lättare både att engagera sig och att granska.

All makt utgår från folket. Som Hosni Mubarak bittert fick erfara gäller det till och med i en diktatur. Så gnäll inte över dåliga politiker. Gör er av med dem istället. Och varför inte rent av försöka bli en bra politiker själv?